Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
”Vikingafurstinnan” av Catharina Ingelman-Sundberg är en luring. På Bokus sida står det ”Äntligen i nytryck!”. Inget lurigt där, men på baksidan står det att den utkom första gången 2001, men då under titeln ”Mäktig mans kvinna”. Den har jag läst. Nu sitter jag här med en dubblett som jag inte vill ha och som jag inte har för avsikt att returnera eftersom det kostar skjortan och jag vill inte betala 2 gånger för en bok jag inte vill ha.
”Pakten” av Michelle Richmond. Jake och Alice gifter sig. På bröllopet finns Finnegan med fru bland gästerna och deras bröllopsgåva är ett medlemskap i Pakten. Paktens grundare, Orla, var övertygad om att ett äktenskap har många likheter med ett land, så till vida att det är möjligt att få det att fungera med hjälp av regler och påföljder om reglerna bryts. Som läsare hör jag varningsklockorna inte bara ringa utan dåna, men Jake och Alice har de rosa brillorna på sig och skriver under kontraktet.
Den här boken är amerikansk och uppfattningarna om vad som är ett perfekt äktenskap blir där efter. Några självklara finns med: arbeta inte över för ofta och gör saker tillsammans. Ingenting om att kommunicera eller att sträva efter jämställdhet.
Den här boken var en riktig bladvändare: första kvällen slök jag mer än 150 sidor!! Michelle Richmond kan konsten att driva handlingen framåt och avsluta korta kapitel med cliffhangers. Hon har fått med psykologin hos en sekt och Jake och Alice dras in, påverkas och disciplineras på sekters vis utan att bo med den. Bitvis är stämningen obehaglig. Berättelsen håller nästan hela vägen. Jag upplever de sista 50 sidorna som en genväg.
Ett medelpass med gummibanden och det var så skönt!! Jag blev härligt svettig och orkade pressa mig själv, men jag slapp känna mig slutkörd efteråt vilket tyder på att styrkan är på väg tillbaka. Aj lajk it!
Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT. Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.
En ny rekordtid hos frisören: 30 minuter från tvätt till vaxning. Jag känner mig ganska likgiltig – håret har inte samma avgörande betydelse längre och det är skönt. Det var vikarien, S som klippte mig och hon är rask, men ganska hårdhänt och jag upplever det som att hon är osystematisk när hon arbetar. Jag blev nypt av klippmaskinen och hårborsten rev onödigt i hårbotten. Nästa gång blir det hos Anette igen och jag hoppas att hon kan klippa fram formen som S har snaggat bort.
Jag hade frisörtid redan klockan 9 och var säker på att jag skulle orka med ett pass med gummibanden på eftermiddagen, men medan jag åt lunch i köket hängde jag med huvudet allt mer tills jag nästan halvsov. Om någon jag kände var så trött skulle jag ge rådet att hoppa över träningen och passa på att sova en stund. Jag lyssnade på mig själv. Först en snabbdusch för att bli av med dem kliande hårstråna efter frisören och sen lade jag mig i läsrummet. Vilade, dåsade, somnade en kort stund.
Igår blev det 60 minuter med stavarna och det gick väldigt bra och var skönt. Idag gick jag solo i 70 minuter och bitvis var det småtungt och jag blev väldigt trött efteråt. Och sedan fotövningarna som jag fick från JA och som fungerar bra för jag upplever en ökad styrka i fötterna och anklarna.
”Damkören i Chilbury” av Jennifer Ryan. En by i södra England i början av andra världskriget. De flesta män har dragit ut i kriget och av den anledningen hotas kyrkokören av nedläggning för en kör kan inte bestå av endast kvinnliga stämmor eller? Handlingen berättas i brev- och dagboksform och i början fungerar det, men efter drygt halva boken tröttnar jag. Breven känns inte trovärdiga då de är väldigt ensidiga eftersom personen vräker ur sig om sig själv och sitt; inga frågor eller svar på frågor eller kommentarer om mottagarens liv. Boken kunde ha skrivits i dagboksform rakt av i stället.
I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).
Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att ”min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.
Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt! Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.
Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!
Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar. ”Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte ”kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.
