Klassiker

”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne och Robert Ingpen med Peter Haber som inläsare. Phileas Fogg är en engelsk gentleman med stort G. Mitt inrutade och rutinspäckade liv hamnar helt i skuggan av hans. Phileas Fogg älskar spel och vadslagning, men inte för möjligheten att vinna utan bara för själva spelandets skull. Det är av den anledningen som han antar vadet att resa jorden runt på 80 dagar. Eftersom han är en Gentleman har han naturligtvis en betjänt vid namn Jean Passepartout som är sprillans nyanställd och som ser fram emot att få anställning hos en man som är slav under sina rutiner och aldrig rör sig utanför sina invanda cirklar. Ha!

Det är en smårolig berättelse med smak av skröna, men med en hel del intressanta historiska fakta, men det allra bästa är inläsaren, Peter Haber. Vilken härlig röst han har! Det är en tydlig skillnad mellan berättande text och dialoger och man vet alltid vem rösten tillhör. Peter Haber har bara gjort en inläsning, i alla fall av vad jag kan se hos Storytel. Det kan finnas många anledningar till det, men jag skulle väldigt gärna lyssna till honom igen.

Är det någon mer som minns Svt:s filmatisering med Jarl Kulle i rollen som Fogg och Janne ”Loffe” Carlsson i rollen som Passepartout. Monica Nordenquist i rollen som mrs Aouda.

Ämlig

Jag sov inte bra i natt. Hostan övergick i halsont och förkylningen är nu ett faktum. Nåväl, jag gjorde ett tappert försök att inte bli smittad. I fortsättningen ska jag inte lägga tid och energi på det utan suga i mig alla virusar jag kan och få det överstökat. Pär har åkt till Öland över helgen och han tog med sig det Bisolvon vi hade hemma. Meh… Jag satt i soffan och kände mig ämlig. Det fanns ingen ork att åka hela vägen till apoteket och på Konsum har de inte Bisolvon. Däremot har Apotea allt och där finns möjlighet att få det hem i brevlådan till i morgon trots att det är lördag. Jag köpte 3 olika former av Bisolvon och det kommer i brevlådan i morgon trots att det är lördag. Sedan kände jag mig lite mindre ämlig.

På Lykos sida fick jag tipset om att alltid använda skrubb före ansiktsmask och jag har provat det några gånger nu och jäklar vad huden känns ren och slät och trevlig! Dessutom har jag hittat en supermask som innehåller guld och bigift!! Jag tror att jag läste någonstans om en kvinna som använt den här typen av mask och hamnat i anafylaktisk chock till följd av att hon var allergisk mot just bin. Må så vara, den är suverän. Den kladdar inte, har en mild doft och är enkel att få på plats och serumet som jag masserar in är … den konstigt torra huden på min panna slurpar i sig det som öken tar emot regn. Andra spa-liknande aktiviteter var hårinpackning, insmörjning av hela kroppen och så pedikyr. Jag kan se fram emot rena lakan oxå – som pricken över i.

 

Triss

Idag är jag tacksam för … 

… att jag har kvar av astma-medicinerna eftersom en irriterande hosta har infunnit sig.

… att midjemåttet har minskat med 2 cm, så vida jag inte har mätt fel…

… blodtrycket har gått ned från (övertrycket) 144 till 123 nu när Venlafaxin är ute ur kroppen.

Tröskel

90 minuters promenad i ett bra tempo i stort sett hela tiden. Det var skönt! Det var till och med roligt – det är roligt att orka. Den nya jackan höll mig varm, men inte för varm för det var nämligen ett par minusgrader och riktigt kallt om ansiktet. Pär är förkyld, men har jobbat idag och jag har gjort mitt bästa för att undvika virusarna trots att jag vet att det förmodligen är meningslöst och nu står jag på tröskeln: antingen kan jag dra mig tillbaka och hoppas att förkylningen oxå gör det eller så kan jag passa på att promenera så länge jag orkar och sedan ligga däckad. Pest eller kolera.

Frostig mossa.

 

Jackor

Kläder har blivit ett än mer aber-aktigt område sedan jag hamnade i klimakteriet och särskilt jackor. Nu behöver jag en jacka för i princip varje väderlek och temperatur i kombination med hur varm jag själv känner mig. Jag har en tunn sommarjacka som jag har haft i flera år och så har jag min chock-rosa ”regnjacka” som har blivit den jag använder mest. Tidigare i höstas köpte jag en väst som har varit väldigt användbar, så pass användbar att jag nu har investerat i en jacka av samma varma, lätta, vattenavvisande material, även den från Klingel och i vinrött. Den ska jag inviga i morgon! Min Riktiga Vinterjacka Som Står Pall För Alla Väder är helt enkelt för varm och tung för mig även när jag har bara en tunn tröja under. Jag brukade älska att flytta in i den med alla användbara fickor och skyddande huva, men nu känner jag mig som en signalröd stoppad korv när jag har den på mig. Den är tidlös och av en sjusärdeles kvalitet och får vila i ett par år eller åtminstone till januari-februari då den Riktiga Vintern brukar komma, kort och intensiv. Och så har jag ju min lila ull-kappa som jag tar på mig när jag ska ut bland folk och vill se anständig ut, när jag är trött på mjukisbyxor & sportjacke-stuket.

Idag har jag då äntligen skickat iväg min mobil till doktorn och så hämtade jag ut 2 paket på ICA och 2 hos Bamses. Jag hade ett tempo i 40 minuter till Salem och lite lugnare 30 minuter hem. Jag sov bra i natt, 7 timmar i sträck, men har varit trött (somnade när jag försökte läsa) och med ångesten som petade mig i ryggen hela tiden som för att få min uppmärksamhet: ”Du? Hallå? Kom igen nu! Du? Du där, tjockis? Inte trodde du väl att jag var på väg bort bara för att jag tog det lugnt igår? Tji fick du, fetto!”

TRISS

Idag är jag tacksam för … 

… att jag fick den sista sms-aviseringen på väg till ICA och besparades ännu en vända dit om ett par dagar.

… ”Jessica Jones” på Netflix.

… att det blir 4:e kvällen i rad som jag inte kvälls-tuggar.

 

Måsten

Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga ”god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.

”Att göra det man måste är att göra det man vill.”

Mikael Rickfors ”Vingar för pengarna”

Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.

Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.

… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.

… att jag har en mobil som kan vikariera.