Mitt liv i ord

Känns det ibland som om du är ensam om att gilla eller ogilla något? Det gör jag.

Här är sådant jag gillar, men ofta framställs som om något endadt knäppisar gillar.

Det finns få aktiviteter som är lika tillfredsställande som att städa och rensa! Dessutom tycker jag om att göra det, inte bara slutresultatet.

Läsning. Det tillhör väl inte kategorin ”knäppisaktiviteter”, men forskning visar att läsandet går ned. När jag får veta att en person inte läser eller när det inte finns en hylla med böcker i, så blir jag ett levande frågetecken. Vad gör dessa personer i stället för att läsa?! Nu verkar som att jag läser från det jag vaknar till att jag somnar, men du fattar vad jag menar.

Att vara ensam. När Pär är på Öland kan det gå 1 vecka utan att jag pratar med någon och det är ljuvligt!

Jag är en riktig stugsittare! Det ska mycket till för att jag ska välja att vara hemifrån mer än några timmar. Allt jag tycker om och behöver finns här.

Gosedjur! Nu är jag 59 år och älskar gosedjur i alla storlekar. I affärer har jag oerhört svårt att passera gosedjur utan att smeka pälsen eller klämma på dem. Infantilt? Inte enligt mig. Barnasinne och fantasi. Det händer att jag måste göra mig av med gosedjur på grund av platsbrist och det skär i hjärtat, det är alltid lika svårt och jag känner mig fruktansvärt elak.

Om jag får välja mellan en perfekt sommardag med 25 grader, sol från klarblå himmel och milda vindar eller en gråmulen dag med 5 grader och kalla vindar, så blir det det senare alla gånger. Det är ett extra plus om det blåser ordentligt och till och med regnar för då känner jag mig utvädrad och fräsch och det är så skönt att komma inomhus, byta till myskläder och dricka te.

Enkel mat. Hellre husmanskost än fancyschamcy rätter som jag knappt kan uttala namnen på.

När jag dricker vatten, och det gör jag ofta, ska det vara ljummet. Jag förstår inte poängen kallt vatten. Det släcker inte törsten bättre. Det ska vara utan kolsyra!!

Musik från 1980-talet. Jag växte upp med den musiken och jag har inte vuxit ifrån den. Jag är ett tvättäkta popsnöre och det står jag för!

Pennor, anteckningsblock och förvaring. Alltså! Jag överdriver inte när jag säger att jag dreglar när jag går in i en klassisk pappershandel och jag ser pennor, anteckningsböcker, block, pappersark och småförvaring. Jag älskar att skriva för hand och jag har gått kalligrafikurs.

Här är sådant jag inte gillar.

Vitlök. Att säga att jag inte gillar vitlök är mesigt uttryckt. Jag HATAR vitlök!!! Jag hatar stanken av den. Jag gillar inte smaken heller. Det är endast och ENDAST när jag äter rätter där jag inte vet i förväg att de innehåller vitlök som jag tolererar den förbannade löken.

Resor. Varför finns det inte teleportering??!! Att resa är pest! Stressigt, tröttande, trångt (särskilt för den som väger mer än 50 kg), obekvämt, ryggmördande, huvevärksframkallande, ångestladdat. Jag får hemlängtan innan jag ens kommit iväg. Jag har inte flugit sedan 2007 och efter förra sommarens tågplåga kommer jag inte att utsätta mig för det igen.

Att vara finklädd. Det finns helt enkelt inga kläder som är riktigt fina i min storlek. Jag känner mig sällan fin på grund av vikten. Det skulle vara linneplagg då.

Doftljus. De är så äckliga med sin syntetiska parfymdoft. De stinker ännu värre efter att de har släckts. Varje gång jag går förbi ljusavdelningen på Ikea är stanken från doftljusen som en snyting.

Utklädda djur. Vad är det som är så roligt med djur som är påklädda och placerade i scener som människor vanligen ses i? Jag tycker synd om dem. Förnedrade och kränkta.

Jazz och rap. Jazz är…helt enkelt gräsligt. Rap låter så hårt och argt och en aning korkat.

Sourcream. Gräddfil på hederlig svenska. Det är nästan omöjligt att hitta chips utan den där sura gräddfilen. Det första smaklökarna drabbas av är smaken av sur mjölk. Äckligt!

Är jag ensam om det här? Ibland känns det så.

Bääää! 🥰

Jag är så fascinerad av sekter! Varför någon går med, dynamiken som är både skrämmande och lockande, för att inte tala om själva gudomen eller det de nu tillber. Jag såg en dokumentärserie på Netflix, ”Hur du blir en sektledare”, i somras. Den är gjord med glimten i ögat samtidigt som den berättar om de vansinnigheter som sektledarena får för sig, allt från sex med kvinnliga medlemmar till massjälvmord. Det värsta är att flera av sekterna som startades på 70- och 80-talet fortfarande är verksamma.

En sekt som startades på 1950-talet och som, i allra högsta grad är ”alive and kicking” är scientologerna. Svenskan Mariette Lindstein var medlem i 25 år och merparten av tiden i USA. Hon hoppade av för 20 år sedan och har skrivit en självbiografi om den tiden. Boken är hyfsad. Språket är en aning högtravande och inläsarens, Julia Dufvenius, överartikulerande förbättrar ingenting, men min hjärna går igång!

Scientologerna grundades av sci-fi-författaren L Ron Hubbard och baseras i grunden på ett opublicerat verk som han skrev. Scientologerna skulle rädda världen och mänskligheten, men de riktar sig aldrig utåt utom när de värvar medlemmar som erbjuds att gå kurser som, i värsta fall, skuldsätter dem. Hur ska de kunna rädda världen när det är förbjudet att skaffa barn, när kvinnorna tvingas till abort?

Scientologerna förnekade bestämt att de inte var en religiös sekt, att de inte var en kyrka (L Ron Hubbard var ingen gud, trots allt) tills de upptäckte att de kunde bli befriade från skatt som religiös församling och – häpp! – blev de en kyrka. Pengar. Förr eller senare handlar det alltid om pengar trots att alla sekter avsvär sig den vanliga, fördärvliga världen.

Anläggningen i LA, där Mariette tillbringade större delen av tiden, var omgärdad av taggtrådsstängsel och det kryllade av vakter. När scientologerna fick reda på att hon tänkte skriva om dem blev både hon och hennes anhöriga mordhotade. Varför?! Om en sekt är så övertygad om att sättet de lever på är det enda rätta behöver de väl inte bry sig om vad som sägs och skrivs? Låt den som inte längre vill vara med sticka. Medlemmarna är ändå så pass hjärntvättade att majoriteten inte vågar fly.

Arbetsförhållandena var horribla. De blev sömndepraverade, fick lite och usel mat och utsattes för psykisk tortyr och förnedring. Den dåvarande bossen, Miscavinger, blev bara snurrigare och snurrigare och godtycklig.

Det är knappt 2 timmar kvar av boken och det ska bli intressant att få veta hur hon och hennes man, en amerikan och medlem som hon träffade ett par år innan hon flydde, klarada av det och hur de lyckats bygga upp ett nytt liv i Sverige.

Mer klös.

Jag har 2 dosetter. 1 blå för morgonmedicinerna 1 röd för kvällsdito. Det ligger lite psykologi alternativt inbillning bakom valet: jag har fått för mig att den röda färgen signalerar ”stopp” eller ”varning”, så för mig – som den morgonhatare jag är – underlättar det ingenting.

För ett par månader sedan råkade jag ta kvällsmedicinerna på morgonen. Som tur var skulle jag ingenstans utan hade städning på schemat. Jag blev luddig i huvet och trött, men tack vare att jag var i fysisk rörelse höll jag mig vaken. Efter det klistrade jag på etiketter med ”morgon” respektive ”kväll” och det fungerade. Tills igår. Lustigt nog var det dax att städa den här gången med – vilka är oddsen för det? – och jag blev luddig i huvet och trött, men tröttheten slog hårdare. Medan jag åt lunch blev jag allt tröttare och jag kunde inte motstå lusten att sova, så jag tippade åt sidan i soffan och sov i drygt 2 timmar. Resten av dagen blev helt sned. Det blev te och mackor till middag (min kock har åkt till Öland igen) och tv-häng.

Apropå städning har jag köpt en Swiffer som är en kombinerad dammvippa/-trasa.

Själva vippan träs på skaftet. Materialet får mig att tänka på blöjor.

Jag brukar använda en vanlig trasa och en dammvippa. Swiffern är på gränsen till värdelös. Den förvandlas till en ofräsch trasselsudd som lätt glider av plastskaftet. Den funkar bra i trånga utrymmen i stället för en trasa, men den drar inte till sig dammet så effektivt som reklam och recensenter påstår. Det sämsta är att jag inte kommer åt ovanpå höga hyllor plus att det korta skaftet gör att jag behöver stå nära. Den dammvippa jag har är långskaftad och går att böja vilket gör att jag kommer åt högre upp. Den behöver dock bytas ut och därför provade jag Swiffer. På bilden ovan syns det hur tufsig den blir (och hur lortigt det hinner bli på 4 veckor – 😳) och jag kommer att behöva byta efter varje städning och det är slösigt. Jag har beställt en böjbar dammvippa + ett teleskopskaft från Clas Ohlson till nästa gång det är dax att städa.

Jag har satt ihop en ny spellista som jag har döpt till ”Klös”. 🤘 Rock & hårdrock. I första hand för dagar med dåligt humör eller ångest (t.ex. You’re going down” med Sick puppies och ”Punching bag” med Set It Off), men när jag promenerade i förrgår upptäckte jag att den fungerar för att få upp tempot. Inga gånglåtar direkt, men det blev en jäkla sprutt! Medan jag satte ihop listan kom jag på mig med att gilla Iron Maiden . 😲😲😲

Nu arbetar jag på den här som var ett lika stort måste som strutsarna. 🥰

Den får hänga i en magnetram tills jag spänner upp den.

Jag lyckades få till 2 promenader och 1 gummipass förra veckan! När hände det senast? Promenaderna var inga höjdare. Nu är det barmark och MBT-skorna är åter i tjänst. Jag använde de på den andra promenaden och skillnaden mot plattfotsskorna är alltid lika överraskande. Kroppen fick nog en chock. Med vinterskorna på anstränger jag mig när det gäller hållningen och använder musklerna i ryggen och magen. Med MBT blir effekten som om någon håller mig upprätt genom att dra i ett rep bakifrån. Boing! Rygg- och magmusklerna jobbar på, men på ett mindre ansträngande sätt. Jag kommer att fortsätta att göra reklam för MBT -de bästa skor jag någonsin har haft!

I söndax körde jag ett fullt gummipass, men det var tungt, särskilt benövningarna. Jag invigde ett par träningsskor med högt skaft som är aningen fladdriga runt foten. Kan det ha påverkat? 🤨 Jag ska lägga i en sula.

Idag promenerade jag igen och det var skönt!