Intervju med Min Inre Kritiker
Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord
Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.
”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”
”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”
Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.
”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”
”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”
Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.
”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”
En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.
”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.
”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”
Han fnissar.
”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.
”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”
Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?
”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.
”Jag tackar och bockar!”
”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”
Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.
”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”
Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.
”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”
”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”
”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”
Här går det upp för mig att intervjun har ändrat karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!
”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.
”Det är mitt jobb!”
”Du är avskedad!”
”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”
”Försvaga?”
Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.
”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.
”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”
Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.
”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”
”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”
”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”
Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.
Joruns kommentar:
Redan inledningen fångar mig och jag gillar att du närmar dig ämnet med humor, som att inga överdimensionerade muffins behövs. Smart tanke att den inre kritikern föds första gången självförtroendet fick en spricka. Enligt min erfarenhet är det i huvudsak två sorters människor som inte har någon inre kritiker a) de som i stället har ett uppblåst ego och tyvärr har svårt för att utvecklas b) barn. Tänk om vi kunde vara mer som barn 🙂
Din inre kritiker låter klok när han säger att din bror har en egen inre kritiker. Jag börjar skratta när jag föreställer mig ett helt nätverk av inre kritiker, en yrkeskår. Så skönt när du tar lite revansch i ordväxlingen också, men kritikern vinner mark igen. Jättespännande! Den här raden (som leder till din triumf) är hur bra som helst:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
