Mitt första träningsminne. En gymnastiklektion i lågstadiet. Tjejerna och killarna hade gymnastik tillsammans och vi hade vår vanliga fröken som lärare. Vi skulle låtsas att vi var dressyrhästar. Min tolkning var att hålla armarna böjda intill kroppen samtidigt som jag gick med så rak rygg som möjligt och drog upp ett ben i taget med sträckta vrister. Jag tog ut rörelsen ordentligt. Det här minns jag eftersom fröken tyckte att jag gjorde det så bra. Min första triumf! Några år senare i samma gympasal lyckades jag aldrig, aldrig någonsin klättra uppför repet med hjälp av armarna. Jag blev kvar nere vid den stora knuten och tyckte det var roligare att sitta och gunga. Att hoppa bock verkade fullkomligt livsfarligt. Kanske har jag blockerat det helt och hållet för jag har inget minne av att ens ha försökt springa, ta sats och skjutsa över kroppen med hjälp av händerna. Jag ryser än idag. Redskapsgymnastik var ingenting för mig. Däremot har jag alltid gillat alla bollsporter. Handboll, volleyboll (trots att jag aldrig fick till fingerställningen och alltid hade stukade fingrar), basket, innebandy, spökboll, plintboll (en variant där målisen satt uppe på en plint och laget skulle göra självmål – skitkul!), badminton, frisbee och den svenska/norrländska varianten av baseball som kallades bo-boll. Jag har alltid gillat skolgymnastiken förutom de gånger vi skulle spela fotboll, löpträna eller orientera. Trots att jag gillade lagsporterna har jag inte sökt mig till den formen av träning privat. Nu är jag en ensamvarg som kan sträcka mig till att promenera i sällskap av min man, men fler får det inte vara.
Dressyrhäst, jag kan se det framför mig! Underligt hur det ändras det där, att först verkligen trivas i grupp och nu helst träna ensam. Kanske behöver du vilan det ger?
Ps, det är supersvårt att kommentera hos dig, har du tänkt på det? Första grejen är att jag var tvungen att klicka mig in exakt på det här inlägget för att kommentarsfält skulle dyka upp, andra grejen är att ha dubbla spamfilter. Hyfsat höga trösklar för att få kommentarer. Kanske trivs du med det, men de flesta gillar interaktionen som kommentarerna ger och jag tror du går miste om många. Bara ett passus!
Jag jobbar på det där med möjligheten att kommentera. Jag är inte nöjd med otillgängligheten.