Inte tusan orkade jag upp eller ut i morse trots det lockande vädret. Ämlig är bara förnamnet. Jag duschade varmt för jag fryser jämt och så drack jag några muggar te. Jag åt lunch lite tidigare och tänkte lägga mig och sova på eftermiddagen, men medan jag försökte koncentrera mig på Jessica Jones och hennes rymningsbenägna morsa och hjälteavundsjuka ”syster” gled blicken ofta mot fönstret och den knallblå himlen och de små istappar som bildats på undersidan av balkongräcket – 2 tydliga tecken på att mitt favoritväder höll på där ute. Dessutom skulle det inte dröja alltför länge innan Den Blå Timmen skulle vara inne. Jag ville ut! Medan jag såg färdigt på avsnittet bytte jag om och 5 i halv 15 kom jag iväg. Jag gick den långa vägen till Filmkedjan för att hämta ett litet paket från Lyko med många supermasker. Det var skönt ute! Nackdelen med tidpunkten var mängden trafik och människor. Kroppen gick med på en vinterpromenad bara jag höll lågt tempo och det inte var för att jag börjar få riktigt allvarlig panik över vikten, så hade jag inte dragit iväg med tanke på hur förkyld jag fortfarande är. Det blev ett par hostattacker längs vägen och de mildrades med vatten. Jag har alltid med mig vatten även om det är kallt ute, men jag fyller flaskan med ljummet, nästan varmt, vatten som inte hinner bli helt kallt medan jag är ute. Jag tycker inte längre om att dricka kallt vatten eller isvatten. Vägen hem från Filmkedjan gick tungt och då kändes det bra att kunna skylla på att jag ju faktiskt är förkyld och inte bara ett fetto i dålig form. Jag blev snabbt kall och småfrös när tempot gick ned och då var det ändå inte mer än 4 minusgrader.
Dagen i dag har varit strösslad av ångest och knytnävar. Jag avskyr verkligen min kropp. Jag tycker att jag är ful och jag känner mig värdelös; mer dränerande än bidragande. Det här är väl något jag kan ta med doktor AJ på måndag.
