Jag började se en film på Netflix, ”It’s kind of a funny story”, men tog ganska illa vid mig av den, så jag stoppade den efter drygt halva. Den bygger på en roman av Ned Vazzini och handlar om en tonåring som är deprimerad och har självmordstankar och skriver in sig på en psykiatrisk klinik. Han hamnar bland de vuxna eftersom ungdomsmottagningen renoveras. Under 5 dagar ska han observeras och sedan utvärderas. Han fick Zoloft av en annan läkare, men slutade ta den när han började må bra.
Redan på kvällen den första dagen har han fått kontakt med flera av patienterna. Dag två har han kompisar och är en del av gemenskapen. Dag tre gör han succé i musikterapin. Där slutade jag. Filmen och romanen beskrivs som en skruvad komedi med udda karaktärer (varför beskrivs psykiskt sjuka alltid som ”udda karaktärer”?!) och kanske ligger det här för nära mig och min sjukdom för jag konstaterade att det inte är möjligt att skämta om depression och självmordstankar. Filmen är amerikansk i en negativ bemärkelse och sänder budskapet att ”Ryck upp dig!” är ett riktigt bra råd, att allt blir enklare om du umgås med människor, att det är möjligt att få ett genombrott redan vid det andra samtalet med en psykiater. När ska den här sjukdomen börja tas på allvar?! Jag har legat på psykiatriska avdelningar efter självmordsförsök och kan säga så pass mycket att jag inte orkade kommunicera, att jag fick tvingas till att delta i aktiviteter och att jag inte kände mig hjälpt efter 2 sessioner med en läkare.
PS. Författaren begick självmord några år efter att han skrev boken.
