Igår satt jag uppe för länge, förbi trötthetssignalerna som Stilnoct skickar och det leder alltid till att jag sover skitdåligt. Inatt sov jag skitdåligt med mardrömmar om mördare och marsvin som ökade i antal bortom min kontroll. Vallningar: svettades, frös, svettades, frös. Jag lyckades vakna från mardrömmarna av att grannarnas samtal på balkongen trängde sig in, men fy fan vad jag mådde dåligt. Jag fick en impuls att jag faktiskt skulle kunna göra slut på allt där och då och jag var sååååå frestad, men i stället tvingade jag mig själv ur sängen och drog upp rullgardinen för att få dagsljus för jag visste att det sämsta för mig just då var att ligga kvar. Jag behövde aktivitet och ljud för att bryta paniken.
Jag lyckades träna med gummibanden, ett mediumpass som blev en kombination av ångest och ilska tillsammans med bestraffning. Mitt i den sista övningen började jag gråta. Jag grät så jag skakade och tjöt i flera minuter och kunde inte begripa var det kom ifrån. Det är skitjobbigt att fasa ut Lyrican. Kroppen vill ha kvar drogen. Själen vill ha kvar avtrubbningen, att slippa denna ständiga kontakt med känslorna. Jag har lättare att gråta nu och det fick jag ju bevis för idag. Jag mår inte bra. Jag mår skit. Om jag tar en Lergigan nu kommer jag att bli klubbad i natt och inte orka promenera i morgon och jag behöver promenera för övervikten, för ångesten, för samvetet, för att dämpa självhatet.
