Den kändes direkt när jag vaknade. Ångesten. Det som fick upp mig ur sängen var Pärs snorande och hostande (han är hemma idag). Det har samma effekt på mig som när man drar naglarna längs svarta tavlan. Halv 10 kom jag iväg för en runda med stavarna. Det var redan 12 plusgrader. Kroppen protesterade på alla möjliga sätt och det blev inte någon bra runda. 50 minuter som mot slutet gick väldigt långsamt. Trots morgondosen med Lyrica höll sig ångesten kvar. Den gjorde mig otålig och frustrerad för att till slut gå över i hat och självförakt.
Jag hatar den varma årstiden när jag inte kan gömma min fetma i klädlager.
Jag hatar min fetma.
Jag hatar att jag inte lyckas gå ned i vikt.
Jag hatar min sjukdom.
Jag hatar Pärs förkylning som jag inte vill ha!
Jag hatar att ha ont.
Jag hatar att behöva äta.
Jag hatar mig själv och känner mig misslyckad.
Jag föraktar min brist på vilja och uthållighet.
Jag har tappat lusten att försöka mer. Det är ingen idé. Det slutar bara på samma sätt: jag hamnar nere i dyhålet och måste kravla mig upp med hjälp av positiva tankar och tacksamhet för att ta nya tag. Det är en satans kamp varje dag, hela dagarna. Det är inte värt det. Jag orkar inte kramla mig fast vid enstaka ögonblick av tillfredsställelse och välmående. Jag vill ha mer. Jag tycker att jag förtjänar mer!
När jag kom hem förklarade jag för Pär att jag mådde skit och han ställde inga frågor och det uppskattade jag. Jag har fått vara ifred resten av dagen. Jag tog en extra Lyrica som dämpade ångesten bättre. På eftermiddagen tog eländet ut sin rätt och jag sov middag i en dryg timme.
Du skriver så bra Ewa. Jag hoppas du snart när bättre. Kram
Snart MÅR bättre såklart
Tack, Malin! Jag hoppas oxå det.
Byt angreppssätt för viktminskningen och ta i med hårdhandskarna! Uppenbarligen funkar ju inte det du gör nu tillräckligt bra för att du ska vara nöjd med den.