I förrgår, onsdags, målade jag trappan och långsidan för fjärde och absolut definitivt jätte-sista gången. Jag är rätt leds på den nu. Idag hade färgen fått torka i drygt 48 timmar när jag satte trappstegsmattorna på plats och fick ännu en möjlighet att umgås med Klistret från Helvetet. Jag undrar hur jag gick till väga förra gången, för 17 år sedan? Var det enklare eller har jag helt enkelt förträngt det? När jag skulle lägga den första på plats idag, högst upp, var jag så ambitiös att jag mätte med linjal för att den skulle hamna i mitten. Det fungerade inte. Den första kom på plats där den skulle vara utan linjal. (Och där kommer den att få ligga kvar till tidernas ände!) Den andra hamnade inte riktigt i mitten och när jag drog loss den – innan hela var ordentligt på plats – lossnade färgen på några ställen. Då skrek jag rakt ut av ilska. Jag önskar att jag hade haft en annan trappa att öva på för när jag, efter många, långa och fula ord, äntligen fått in den rätta tekniken, så var jag ju framme vid det sista, nedersta trappsteget. Jag stod nedanför trappan och tittade uppåt. Genomsvettig och sur. Jag såg mattan som inte hamnat riktigt i mitten. Den syntes lika tydligt som Rudolfs röda mule. Visserligen blev det en matta över och jag skulle ha kunnat byta ut Misslyckandet, men inte utan att riskera att förstöra 4 lager av färg. ”Äh, vad faaan…”, tänkte jag och gick därifrån för att slippa se det. Det handlar om en knapp centimeter. Om det hade varit Pär som var störd över det hela hade jag inte varit lika dömande utan tyckt att han var fånig. Jag är inte fånig! Jag är perfektionist och det är en helt annan sak.
Det är en liten detalj av renoveringen kvar nämligen krokarna som ska sitta på den smala väggen vid Elins rum. Jag har beställt dem, men de har blivit försenade.
Igår och idag har jag vilat. Viiiiiilat. Jag är trött och jag har ont, särskilt i handen och vristerna som känns ny-stukade. Idag sov jag till halv 12 efter att Bibbi hade fått sin frukost klockan 8. Mensen tog tvärslut i förrgår och det känns ljuvligt. Ajö, ajö och kom aldrig tillbaka! Men jag känner mig inte helt avslappnad och inbillar mig känslan av att något rinner ur mig som det gjorde i måndags. Idag tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb, insmörjning och fotvård. Jag skrubbade bort allt som hade med Klistret från Helvetet att göra. Pär åkte i onsdags och nu har jag 2 veckor där jag bara behöver ta hänsyn till mig själv och förhoppningsvis kan komma igång med någon form av träning igen. Jag vet inte ens när jag tränade senast. Kroppen protesterar mot det oxå och inte bara renoveringsrörelserna.
