I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).
Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att ”min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.
