Jag insåg genast en fördel med bloggutmaningen när jag skrev rubriken: nu är rubriken fixad för de närmaste 100 inläggen! Häpp! Jag ska köra med underrubriker i stället.
Det här med ålder
Jag fyller snart 50 och jag upplever ingen 50-årskris. Åldersrelaterade kriser hänger ihop med förväntningar på vad man tycker att man borde ha uppnått när man når en milstolpe för varför skulle man annars krisa? Det finns ingenting i kroppen som signalerar att det är krisdax med ett decenniums mellanrum från det man fyller 30. Det handlar om jämförelser och förväntningar. Du tycker att du borde ha kommit så eller så långt inom karriären och med familjelivet och när du inte har gjort det, ja, då krisar du. Med tanke på att jag inte har arbetat på 15 år pga. sjukdom och numera är sjukpensionär och att jag inte skulle kunna klara mig på min inkomst borde jag ligga hopkrupen i fosterställning och yla om att hela mitt liv är förspillt och att jag är värdelös.
I senaste numret av MåBra skriver de om en Sifo-undersökning som gjorts med närmare 4000 personer mellan 20 och 79 år. Enligt den undersökningen mår vi svenskar bättre ju äldre vi blir. Vi blir mer tillfreds och lyckligare. Det stämmer in på mig för jag skulle för allt i världen inte vilja vara 20 igen! Fy tusan för att gå igenom den osäkerheten igen, att inte känna mig själv eller veta var mina gränser går. En av de absolut största fördelarna med att bli äldre är att jag nu har en hel del erfarenheter och därför kan lita min magkänsla. Jag vågar stå för mina åsikter även när de sticker ut. Jag har självförtroende nog att säga ifrån när jag tycker att något är fel. Jag är inte lika snabb med att döma samtidigt som jag vågar stå för den intolerans jag faktiskt känner. Varför slösa energi på att krisa när jag dessutom kan förvänta mig extra skojsiga presenter på min stora dag?
