Jag träffade IB idag. Det kändes väldigt bra att prata med henne. Hon uppmuntrar mig och tar udden av paniken och hjälper mig att se till helheten. Den här gången vägde jag mig och hon tog midjemåttet. Sedan förra vägningstillfället i april har jag varit nere i 95 för att sedan gå upp till dagens 99,5 kg som är samma som i april. Midjemåttet har ökat med 3 cm, men IB sa att det är inom felmarginalen eftersom det inte är säkert att hon lyckas mäta på precis samma ställe varje gång. Hon tycker att jag ska väga mig endast där hos henne för att få bort ett stressmoment och det tyckte jag var en bra idé, så nu har jag ställt undan vågen under smutstvätten i tvättkorgen. Det gäller för mig att se helheten och inte snöa in mig på enstaka vägningar med 5 hg hit eller dit. Jag har gått ned 8 kg. Jag har sänkt mitt BMI. Fettprocenten har minskat medan muskelmassan ökar. Jag äter inte mellan måltiderna och nu har jag dessutom fått kvällstugget under kontroll. Jag dricker vatten tills det kluckar i mig. Jag tränar så mycket jag orkar. Med hjälp av Lyrica håller jag ångesten i schack och jag får sova och vallningarna minskar. Jag har en sjukdomsbild som gör att hela processen med att gå ned i vikt blir tuffare och jag måste ta hänsyn till det, men hon kan och kommer att fortsätta hjälpa mig.
Alla provresultat från Werlab inklusive kommentar från läkaren visar att jag är (hyfsat) frisk. Blodvärdet är bra och kolesterolet är fortfarande förhöjt. ”Ditt Vitamin-D värde ligger på en optimal och hälsosam nivå.” Jag gör inga förändringar.
Jag tror att alla antidepressiva SSRI-preparat har viktökning som biverkning, men det är nog sköldkörteln som ställer till med större besvär. Den är slö och försämrar ämnesomsättningen trots Levaxinet (som faktiskt bara har en biverkning: ökad känslighet för solvärmer) och gör att det är svårare att gå ned i vikt. Åldern och klimakteriet påverkar oxå.
Mötet med IB var nog det rätta för dig just nu. jag gläds med dig att allt inte är så förtvivlat som det varit de senaste dagarna. Om nu vikten ”spökar” så har du i alla fall gjort stora framsteg för övrigt.
Ja, du Monica … egentligen är det ångesten som jäklas. Kanske är det klimakteriet som har kickat igång den. I vilket fall så måste den hållas i schack. Djupandning och fysisk aktivitet i alla ära, men det är medicinerna som verkligen hjälper mig. Det är sömnen allt hänger på.