70 minuters stavgång där kanske 20 minuter var sköna. Jag hade gått i mindre än 5 minuter när jag kände att … blä-hä! Då tänkte jag att vad ska jag göra hemma? Sitta i soffan? Jag fortsatte. Ungefär halvvägs av den planerade rundan försvann både orken och lusten. Det var kämpigt att gå resten av vägen. Minsta ojämnhet fick mig att sidsteppa och tappa farten. Bitvis bar jag stavarna. Koncentrationen kom och gick och påverkade rytmen i andningen som i sin tur påverkade orken och flytet. Jag hade ångest inför imorgon och söndag när de ska fälla träden. Den här gången fungerade inte fysisk aktivitet som ångestdämpare. Pär har åkt till Öland för att slippa trädslakten, men jag känner att jag vill konfronteras med eländet direkt. Både igår, när jag kom från affären från ena hållet och idag, när jag kom in på gården från andra hållet stod jag och tittade på träden. Jag tittade ordentligt för att se vilka träd som är markerade för att sparas och såg ett par lindar (?), några mindre ekar och några stadiga björkar bland annat. Jag försökte tänka att det kanske inte blir så farligt ändå, men det är svårt. Dessutom passerade jag en tomt där de precis hade sågat ned många träd och stubbarna stod kvar med blottade och oskyddade snittytor.
Dagens låtlisterepresentatn blir Airplane Man med låten ”We’re on fire”. Det var den som hjälpte mig att fortsätta stavgången och den var bra att gå till, så det blev åtminstone 4 minuters flyt.
Tänker på dig i helgen med tanke på vad som ska ske med de vackra träden. Ena stunden, med en trädkrona i höstens alla färger, en viloplats för fåglar och dessutom bo för diverse insekter. Andra stunden finns de inte.
Ja, du, Monica … Jag grät faktiskt när de fällde det första trädet, en tall. 🙁 Tack för din omtanke!