Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Det är lördag idag och då arbetas det inte med vägarbeten (Heliodal), så jag passade på att gå Landet Runt. Jag valde MBT-skorna och när jag hade tagit mig förbi ett isigt parti vid Toredal fick jag upp farten och den höll jag hela vägen fram till Konsum. Det var som att ha en farthållare i kroppen och det var härligt! 6 km på 75 minuter. Den enda gången jag stannade var när jag tog bilderna nedan.
Vägning: 104,3 kg innebär en nedgång på 0,8 kg den senaste veckan.
Promenad idag igen. En sällan utnyttjad runda eftersom miljöerna är oinspirerande (tennishallen – Skogsängsskolan – upp till Fjärilstigen – förbi Circle K och hem), men det tog 60 minuter (4,7 km) och jag har ändrat målet för antalet aktiva minuter per dag från 30 till 60 efter artikeln i DN. När jag kom ned mot Garnudden blev det snorhalt och MBT-skorna har absolut noll fästförmåga. Bambi på hal is. Jag stannade till flera gånger och tvekade om jag skulle fortsätta, men så tänkte jag att när jag väl har kommit uppåt igen blir det nog mindre halt och jag hade rätt, så då fick jag upp tempot. Kommunen har påbörjat utbyggnad av vatten och avlopp i Heliodal (var kommer det namnet ifrån?!) och det kommer att hålla på hela sommaren och det påverkar mina Landet-runt-rundor. Jag kan förmodligen promenera där i alla fall, men jag tycker att det är småläskigt med alla tunga maskiner och allt buller. Dagens runda är en som jag blir hänvisad till. Fördelen är att den går att förlänga på olika sätt.
För ett par veckor sedan fick jag ett innehållsrikt sms från Itrim med alternativa datum för kommande work shops. Jag skrev ned i min kalender och den första skulle ha varit idag. Igår kom ett xtra sms som välkomnade till work shop samma kväll. Whaaat… Hm. Jag kände en viss ovilja redan när jag vaknade idag eftersom det här med oörk shåpps inte är min grej. Något gnagde medan jag halkade omkring utomhus och när jag kom hem kollade jag det innehållsrika sms:et. ”Måndag 31/1”. Det var igår kväll! Jag hade stirrat mig blind på datumet vilket är mer begripligt än att jag fokuserade på veckodagen. Jag ringde Itrim. De hade skrivit fel. Ooops. Vid något av mina första besök ska jag ha fått ett program och det innehållsrika sms:et var egentligen bara en påminnelse. Jag fick aldrig något program, men jag fick det via mail efter telefonsamtalet. Då slapp jag i alla fall ut och halka ikväll! Det är slarv från Itrims sida, men inget jag hetsar upp mig över direkt.
5 km promenad på 70 minuter med flera uppförsbackar. Det var jätteskönt! Jag kan inte låta bli att fundera på IB:s fråga om promenaderna ökar pulsen och varför det inte räknas som träning. Oftast går jag i en sådan takt att det hamnar mellan rask promenad och power-walk.
Jag måste skärpa mig! Nästan varje kväll den här veckan har jag ätit efter kvällsmålet – precis det jag inte ska göra. Visserligen har det rört sig om att jag har vräkt i mig 5 skivor parmaskinka och keso och inte mackor eller godis, men ändå. IB och jag enades om nolltolerans. Skärpning! Jag ska oxå påminna mig själv om att det handlar om den 3:e veckan av 104 och jag måste tillåta mig själv att prova mig fram.
Förhoppningsvis visar vågen minus på måndag även om det inte känns så i kroppen, men vinterjackan har slutat strama runt magen, så något har försvunnit.
35 minuter till Salem via tennishallen och 45 minuter hem via Fjärilstigen blir 80 minuters promenad av en sträcka på 5,8 km. Kroppen var svårstartad, men sedan blev det skönt och mot slutet blev det toktungt. Kroppen känns tung och trög, värk lite överallt – knäna, ryggen, fingrarna – och det känns trist. Idag kände jag mig så där sjukt stel och mörbultad efter promenaden som jag brukade göra för några månader sedan och ändå tar jag 2 Artrox per dag. Treo dagligen hela veckan.
Från och med den här veckan kommer jag att äta vanlig middag på fredagarna dvs. ingen ersättning alls. Jag har inte för avsikt att byta ut måltider hela tiden medan jag går ned i vikt för förr eller senare är det ju tänkt att jag ska äta vanlig mat alla måltider. Pär lagade en fiskrätt från Itrims kokbok: torsk i foliepaket med grillad paprika och champinjon till. Det var gott och mättade utan att kännas mäktigt.
Jag bor i en borgerligt styrd kommun som inte tror på skatter. Det måste bero på det. Varför är de annars är så jäkla dåliga på att ploga trottoarer och gångvägar? Och när de väl har gjort det och vädret slår om, så lämnas dessa trottoarer och gångvägar åt sitt öde och förvandlas till knöliga isbanor där gruset har smält in i isen och gör noll nytta. Höj skatten och förbättra folkhälsan! Man kan inte promenera utan spikskor. Inte om man, som jag, är paniskt rädd för att halka och ramla och bli satt ur trafik i veckor. Jag har promenerat idag och det är därför jag skriver det här. Nu är det plusgrader igen och urtrist. Jag gick längs stigen vid Flaten – som jag vet inte sandas – och det var så isigt och jävligt att det blev en utmaning till och med för isbuggarna. Den första halvan av promenaden, fram till Flaten-stigen, hade jag ett bra tempo, men luften gick ur mig efter att ha trippat och trevat mig fram längs med sjön. 4,8 km på 60 minuter och det var tungt. Träningsvärk och stelhet i övre ryggen från igår, spik i nedre ryggen och ont i knäna. Blä!
När jag har kämpat mig uppför Talliden-backen, stapplat nedför på andra sidan, så kom jag fram till rondellen vid Stationsvägen och fick syn på det här:
”Hälsokällanirönninge”. Den har legat där i några år. Sommarens behandlingar på AAA-kliniken gav mig mersmak när det gäller massage. Massage av nacke och rygg – ljuvligt! När jag påmindes om det här stället så – ping! – här kan jag ju få massage och det tar inte ens 10 minuter för mig att promenera dit. Jag ringde och bokade en tid och fick en redan i morgon. Halleluja!
Är det möjligt att motstå strålande sol, snöknarr och 17 minusgrader? Tusan heller! Jag byltade på mig och gick Ut på Landet. Det var ljuvligt! Det var bara mot slutet som jag verkligen kände mig kall. Enligt stegräknaren var rundan 6 km, drygt 8000 steg.
Stegräknaren, Fit bit Zip, kopplas givetvis ihop med mobilen via blåtanden och det är behändigt. Det finns en lista med diverse rekommendationer t.ex. hur mycket vatten jag bör dricka under en dag (2l), hur många steg jag ska gå per dag (10000) och hur många aktiva minuter som behövs för att kroppen ska få sitt (30). Då slog mig en tanke: alla ni som har stegräknare på arbetet och kommer hem på fanfar-humör för ni har gått 14354 steg minsann. Om de 14354 stegen utgörs av att ta sig från ett möte till ett annat, men inte är sammanhängande i de rekommenderade 30 minuterna, så gör de ingen nytta. Jag har fått ihop 9224 steg idag och de satte ihop 83 aktiva minuter. Just idag kommer jag inte att hinna få i mig allt det rekommenderade vattnet eftersom jag faktiskt har fullt upp med att äta ferrarisar.
Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till ”tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.
Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.
Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.
”God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.
”Det är kallt idag.”, svarade hon.
”Det är så här det ska vara!”
”Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”
”Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv.
Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans!
”Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, ”jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”
”Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…
”Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”
Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.
”Jag ska boka in dig hos en sköterska…”
Jag avbröt henne.
”Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.
”Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. ”Du kommer att få vänta max 10 minuter.”
”Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ’träffa’!
Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa ”Aj!” då och då medan han höll upp fingret. ”Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.
”Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!
”Ingenting”, svarade jag. ”Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”
Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.
Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.
Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.
”Ewa. Vad heter du?”
”Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.
”Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.
”Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.
”Ewa.”, sa jag igen. ”Vad heter du då?”
”Emil.”
Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. ”Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.
Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.
Efter att ha vilat kroppen igår medan snön föll bar det av ut idag igen. Det snöade fortfarande och var nollgradigt. Bitvis var det moddigt och det blev, över huvud taget, ordentligt benträning. 70 minuter tog det runt Flaten. Isbuggarna är bättre på den sortens underlag för jag fick inte (lika) ont som när det var barmark.
Dagens låtlisterepresentant är Lizzy Land med ”Sweet melodies”.
Jag kom iväg på en promenad idag igen, 65 minuter runt Flaten och egentligen bara en jäkla omväg till Konsum eftersom jag behövde handla. Jag pinnade på ganska bra och hade kommit halvvägs när låren kändes stumma och jag fick dra ned tempot. Isbuggarna är bra eftersom jag är paniskt rädd för att stå på öronen, men de är inte bra för mina vrister hur noga jag än knyter och drar åt. Idag hade jag riktigt ont efteråt och stapplade runt hemma medan Bibbi och Selma fick mat, varorna packades upp & in, jag duschade och gjorde tidig lunch eftersom jag var vrålhungrig. Sedan kollapsade jag i soffan. Efter lunch sov jag middag. Jag hade ont i vänster höft och hade svårt att hitta en bekväm ställning, men det kändes bättre efteråt.
Jag tror på karma! Det är därför jag gör rätt för mig och är snäll mot djur. Dagens låtlisterepresentant, She is We, sjunger om just karma. ”Boomerang”. ”Boom, baby, it hits you like a boomerang!”.
