Kategori: Rönninge

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Fortsatt ologiskt och en seger

Stavgång i 65 minuter och den här gången kroknade inte armarna förrän mot slutet. Enligt stegräknaren var rundan 4,8 km. Utan stavar är den 5,3 km. Det är inte logiskt! Stegen blir längre när jag går med stavarna, men sträckan är ju densamma och ändå skiljer det 0,5 km. ???

De har pålat på bra, men det är svårt att se att det ska bli en byggnad. Det ser mest ut som en obegriplig konstinstallation.

Igår fick jag massage igen. Det var lika välgörande som tidigare. Precis när jag tänkte fråga om hon märker någon skillnad från när jag kom dit första gången, sa hon just det. Musklerna är inte lika hård och spända. I början hade hon ”verkligen behövt jobba med dem” medan hon bara behöver ”mata på” numera.

Igår kväll fick jag möjlighet att öva mig på att stå emot, att inte få en till mat-smälta. Jag köpte Ferrarisar i onsdags att äta ikväll och hade gett mig 17 på att inte öppna påsen förrän idag, men igår hade jag en hungerdag och ett godissug som kunde få den bästa på fall. Elin åt en fryspizza till middag och jag övervägde allvarligt att själv äta en, men jag satt där med min lågkalorisoppa och tröstade mig med att får dricka te senare. Jag åt mitt kvällsmål (liten charktallrik och 2 rostade med smör) och det var efter det som kampen inleddes. Jag satt bara 2 meter från Ferrarisarna i skåpet och tuggade Stimorol som en besatt. Det skulle vara så gott… Den där hallonsmaken… Bara 3 stycken… En kväll hit eller dit! Hur skulle jag känna mig nästa morgon dvs. idag? Varje morgon brukar jag gå igenom vad jag åt kvällen innan, ifall jag stoppade i mig ”något xtra”. Jag skulle förmodligen sucka inombords åt att jag hade gått i fällan igen, men det handlar ju bara om en kväll. Gör det? Gör det verkligen det? IB tipsade mig om att stå ut i 2 minuter när suget sätter in. Jag stod ut i 2 minuter. Gånger 10! Och längre, men jag stod ut. Jag vann! När Stilnocten kickade in utnyttjade jag det, stängde av datorn, borstade tänderna och gick och lade mig och när jag vaknade i morse kände jag mig stolt och Ferrarisarna kommer att smaka desto bättre ikväll. Jag kan bara jag vill tillräcklig mycket.

Det blir en låtlisterepresentant idag: Marilyn Manson med ”The last day on earth”.

 

De små bakslagens dag

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.

Fotmord

Jag älskar att promenera. Jag mår bra av att promenera! Jag ser fram emot mina promenader. Jag har behov av att promenera! När skorna begår mordförsök på mina fötter och lyckas med det efter halva sträckan, så blir jag inte bara irriterad – jag blir besviken och det känns värre. Jag får stappla hemåt och ha ont efteråt och blir tvungen att vänta till nästa dag innan jag kan gå ut igen. Så blev det idag och det är de där satans Ecco-kängorna! Skoblocken har töjt ut dem, men det är fortsatt stenhårda i skaften och ger mig känslan av att ha på mig slalompjäxor; jag stolpar fram. Ingen dämning i sulan heller. Jag hatar dem och jag kommer aldrig att använda dem igen!

Fotmördare!!!

Jag har räknat ut att jag har 10 olika rundor som jag brukar gå. De flesta är ca 5 km och de går att länka ihop med varandra. Idag blev det 5,2 km på 70 minuter, men det gick plågsamt långsamt i slutet.

Fin skylt! Borde det inte stå ”Akta katten!” i stället eller så är den faktiskt livsfarlig…

PS! Vår snorpa fyller 24 år idag! 

Frisör & födelsedag

Jag har kilat idag igen. Efter det senaste besöket hos Sax & Fön bestämde jag mig för att byta frisör. Vid Rönninge Port ligger ett relativt nybyggt hus och på bottenvåningen ligger en frisersalong som heter Unika. Jag beställde tid och idag kilade jag dit och klippte mig. Samma lyxiga känsla av tillgänglighet som när jag kilar ned till Bitte för att få massage. Vad ska jag till Stockholm och göra egentligen? Det var E som klippte mig och jag är väldigt nöjd! Vi diskuterade, hon lyssnade och hon klippte och det är så skönt – hårbotten har tillgång till syre igen. Jag bokade en ny tid direkt och det har jag inte gjort med någon annan frisör än Rosie.

De har inrett med ek – mitt favoritträslag.

Bakgrundsmusiken hos Unika bestod av lugna, behagliga låtar och det var en som fångade mitt öra extra mycket: ”Love” med Lana Del Rey. Det blir en låtlisterepresentant från frisören.

Igår, den 26 februari 2017 fyllde min blogg 10 år. TIO ÅR! ”Mitt liv i ord” var inkvarterad hos Bloggplatsen.se innan jag flyttade den till den här adressen. Jag har skrivit 4927 inlägg på den gamla adressen och här är det 771 inlägg om jag inte räknar med det här. Jag tycker om att blogga, att skriva!

 

Sinnessjukt knöligt

Idag hade jag tid för massage redan halv 9 och jag hade sett fram emot det länge. Nacke och rygg i 60 minuter och som vanligt kändes det som ett hårt skal över ryggen knäcktes, lossnade och försvann. Ljuvligt! Något som var på den absolut motsatta änden av ljuvlighetsskalan var väglaget. Gårdagens vatten och snö frös till under natten och det var sinnessjukt knöligt och halt. Inte ens mina isbuggar hjälpte särskilt mycket. Fotlederna tog stryk av den korta promenaden. De (läs: kommunen) gör ingenting för att få bort isen utan öser bara ut grus ovanpå. Det går dessutom en osynlig gräns precis nedanför trapporna som innebär att inget gjordes åt gångvägen mellan den övre trappan och de 2 nedersta. Jag ser människor utan spikskor som stolpar på som det var torr asfalt de går på och undrar om de vet något jag inte vet. Om jag skulle ramla, så vete 17 om jag skulle kunna ta mig upp igen för att inte tala om återhämtningen… När jag kom hem gjorde jag te och satt i soffan och läste ett par timmar innan jag föll åt sidan och somnade. Jag sov inte bra i natt heller, vaknade 20 över 5 och kunde inte somna om. Pär är hemma pga. vad jag har börjat kalla för Kollaps Modell Mindre som beror på en illasinnad kombination av långvarig stress, frustration över jobbsitutionen (läs: omgiven av idioter) och att han inte orkar träna. Han är hemma och sover, helt enkelt. Han sover 12 timmar i stöten – eller mer – och sedan återvänder han till livet. Det är ett sätt att hantera det hela. Problemet är att KMM slår till allt oftare… Elin pluggar och trivs. Klarade den första (lilla) tentan med VG. Dessutom arbetar hon hos Nannyakuten med 2 familjer dvs. hon har 2 små herrar som hon hämtar på dagis och är hemma med tills föräldrarna kommer hem. Det är en enorm lättnad att det har vänt för min snorpa och hon ska ha all heder över att ha gjort jobbet själv.

 

Ointressant eller skrämmande?

Jag gick Landet Runt idag och när jag kom fram till vägbygget vid Heliodal kunde jag konstatera att dagens Landet Runt-sväng blir den sista på ett bra tag. Nu är vägen ett enda stort hål, så jag fick gå över en av tomterna och även hoppa över ett dike och jag är ju så lätt och graciös… Det tog 75 minuter, 5,8 km och det gick ganska tungt. Jag var trött och efteråt fick jag ont i vristen. Kan det bero på mitt flodhästhopp, tro? I morgon tänker jag vila. Sovmorgon och ingen promenad.

Svägerskan med familj (minus dottern som pluggar i Örebro) var här på middag. Det var trevligt och det är alltid skönt när vi inte är så många. Pär hade gjort tjälknöl av lamm som blev väldigt bra, otroligt mört och jag modifierade en Itrim-sallad (spenatblad, sparris, tomater, röd lök och persilja) som oxå var smaskens. Jag gjorde en matigare sallad eftersom jag valde bort potatisgratängen. Lite bröd och smör. Till efterrätt hade vi varsin Napoleonbakelse. Både igår och idag har varit ersättnings-fria och det känns bra. De var här i 4 timmar och efter 3 timmar kände jag mig frestad att säga att om ingen av er tänker fråga mig någonting om Itrim, så tycker jag att ni kan åka hem! Jag funderar starkt på att sluta vara väluppfostrad. Jag frågade Elins kusin hur det var att bo själv (han har flyttat hemifrån för ett par månader sedan) och jag frågade svägerskan om hennes kommande operation av benet (kompartmentsyndrom) och önskade att jag inte hade gjort det… Ingen frågade mig om någonting personligt. Är jag ointressant? Är jag skrämmande – vågar de inte fråga?! Nu vill jag inte se röken av någon av dem på ett tag och i fortsättningen tänker jag inte fråga dem någonting.

Rönninge & Huddinge

Vägning: 101,1 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår och 1,6 kg under den senaste veckan. Och ja, jag vägde mig idag igen eftersom jag var så missnöjd med gårdagens resultat. Nu märker jag en skillnad när det gäller hur kläderna sitter. Jag har ett par chinos som är de byxor jag använder när jag ska ut bland folk och vill se hyfsat anständig ut. Idag märkte jag att de sitter lösare runt midjan. Så pass mycket lösare att jag kan dra ned dem utan att knäppa upp knappen eller gylfen. Det är inte resår i linningen. Sug på den!

Pakethämtarpromenad, 6 km på 70 minuter. Det var skönt! Min ork blir allt bättre, jag är uthålligare och benmusklerna är starkare. Sedan jag bestämde mig för att bli en trapptämjare, i somras, har jag inte använt rulltrappa eller hiss. På något enstaka ställe har det inte funnits annat än rulltrappa eller hiss, men det har varit undantag. Det går av sig själv och när det går av sig själv, så fungerar det. Tack vare att jag åkte till Itrim nu ikväll lyckades jag få ihop 10,000 steg.

10,000 steg på en dag.

Jag var på min första av tre (obligatoriska/rekommenderade) workshops på Itrim i Huddinge. Jag och 7 damer plus min egen hälsocoach IB. Det var mest information och småprat, de som ville fick berätta hur de tyckte att det fungerar. I vanlig ordning fanns det en som gärna berättade och kommenterade, en som gav mig intryck av att vara vettig, en som inte sa något förrän i slutet och så jag som bara ville hem. Jag som inte kände att någon annan delade min problematik: att inte tycka om mat, att ha gått upp i vikt för att jag har ätit, inte för mycket utan fel. Jag har noll behov av gruppstöd. Jag får ingen energikick av att prata i grupp eftersom det alltid stannar på ytan. I övningsboken som jag fick vid tillfället för kontraktskrivandet i december finns ”Workshop 1” med flera frågeställningar och övningar, men IB tog inte upp något av det. Jag har en känsla av att jag inte kommer att få så mycket användning av boken trots att jag inte använder Itrims app (jag kunde välja mellan de alternativen). Min stegräknare och Fitbit-appen plus en anteckningsbok där jag skriver vad jag äter, hur mycket jag tränar och vad jag väger fyller samma funktion.

Klockan 10 i 18 en onsdagskväll är perrongen tom. Rusningen är över. Lätta slöjmoln över en himmel som mörknar allt mer, men ljuset dröjer sig kvar lite längre för var dag. Kallt och stjärnklart.

Jag mår inte så bra idag

Måndag den 13:e – da-da-da-DAAA! – och jag vaknade med huvudvärk. Trött. Kanske kunde en promenad i friska luften hjälpa? Det var skönt att komma ut – det är alltid skönt att komma ut! – och jag tog det lugnt i början, strosade mest. 5 km på 70 minuter. Den här gången fick jag inte ont, så skorna har inte dött, trots allt. När jag kom hem tog jag 2 Treo mot huvudvärken.

Det går framåt. Tyvärr. På stängslet hängde skyltar med texten: ”Parkeringen stängd ifrån måndag 13 februari.” Suck. 

Kanske har jag en förkylning i kroppen för Nasonex rår inte på nästäppan och så är jag småhostig. Och trött. Och hungrig. En hungerdag de luxe när jag inte klarar av att dricka vatten – jag mår illa av det (jag kommer inte att få i mig 2 liter…). Måndagar har blivit lätt ångestladdade i samband med att jag flyttade veckovägningarna till tisdag. Jag har svårt att tro på att viktminskningen ska fortsätta, att det verkligen, verkligen fungerar.

Döda skor

6 km Landet Runt den omvända vägen. Det tog 80 minuter och var övervägande skönt, men jag var ordentligt trött i fötterna och hade ont i hälarna trots MBT. Resten av dagen har jag haft ont i ryggen och vristerna, så jag misstänker att kärnan i skorna har kraschat. Jag hade föredragit att upptäcka det för en vecka sedan innan jag beställde träningsskor och tofflor.

Isen har lagt sig ordentligt nu tack vare den senaste veckan med minusgrader. Jag såg flera som åkte långfärdsskridskor med stavar. Skridskor förstår jag, men vad är poängen med att promenera på isen?