Det ramlade ned mer snö igår och inatt. Jag gav mig iväg på en promenad 20 i 10 och jag var beredd på att få pulsa och slira. Jag gick runt Flaten och började med att gå längs Rönningevägen där trottoarerna var plogade och det var problemfritt att gå. Jag fortsatte hela vägen förbi förskolan Ängstäppan och sedan svängde jag av mot Stallet och det var fortfarande plogat. Efter det blev det till att promenera längs med vägen och där var det oplogat hela vägen fram till Dånviksvägen som plogats, men snörenset hade de låtit ligga kvar på trottoar och gångväg (det är ett jäkla sätt!!!) och det var så satans tungt och slirigt i bortåt 500 meter. En rumpträning som heter duga! Jag trodde att jag aldrig skulle komma fram! När jag nådde korsningen vid tunneln nedanför gymnasiet blev det lättare att gå, men då var jag grymt trött i benen! Jag hade huvudvärk redan när jag gav mig av hemifrån och den har stannat kvar plus att ryggen värker erbarmligt. Treo, Alvedon novum och massagebältet plus uppmjukande övningar, men ryggvärken är kvar.
Jag kallar det Stallet för att det gick hästar där, men det är några år sedan.
I onsdags ökade jag Lamictal från 25 mg per dag till 50 mg. Jag tror att den fungerar, att den faktiskt höjer mitt stämningsläge, så att det närmar sig det friskare mellanläget. Det är fortfarande ostadigt, men de dagar som är bra mår jag riktigt bra. Faktiskt. Det blir oftast bara en dag i taget, men jag får uppleva hur det är att må bra. Jag får faktiskt det och det kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig den där gräsliga dagen den 18 december.
Jag promenerade idag, 50 minuter och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Snön från i fredags har blivit plogad och ihoptrampad, så slirigheten var borta. Det var jätteskönt! I den långa backen upp till Högbacka fick låren arbeta och jag kände att det finns en hel del muskler där. Faktiskt!
Det är hårt nu. Utomhus alltså. Knölig is eller blank is med spridda grusskurar eller nedtrampat dito. Inget för de osäkra, ostadiga eller med behov av rullator… Det var 7 minusgrader och helt molnfri, kyligt blå himmel när jag gick ut klockan 9. Jag gick en långpromenad på 80 minuter och det var härligt! Jag blev tung i benen mot slutet, men idag hade jag de dubbade isbuggarna, så jag slapp få ont i fötter och vrister.
Eken vid Sjövretsvägen har varit med på bild förut….
Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.
Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,
Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.
Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.
En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. ”Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.
Längs Sjövretsvägen.
Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.
Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. ”Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.
Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.
Halv 8. Morgondimma och frost.
I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!
Härlig, varmröd färg.
Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.
Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!
Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….
Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.
Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.
Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. ”New friend” med lemin.
Jag grävde fram mina vinterkängor från MBT, de med den gosiga pälsen i skaften, men inte så mycket på grund av att fötterna behöver värmas som att jag vill få stöd av skaften. Det kändes bra när jag drog iväg på en långtur, 85 minuter, Ut På Landet. Det var skönt och inte lika mördande tungt som i fredags, men ont fick jag. Jag känner mig alltid så pass mörbultad att jag har tagit för vana att ta en värkkombo när jag kommer hem. Idag blev jag tvärtrött oxå och sov i 2 timmar på eftermiddagen och det är det absolut bästa sättet att tillbringa en eftermiddag!
Det här lövet bara låg där på asfalten och lixom ropade: ”Hallå?! Kolla in mina färger och hur läckert dropparna glittrar. Du måste fota!” Så då gjorde jag det.
75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.
Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).
Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!
Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.
En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.
Den del i hålfoten som jag kallar ”fotblad”.
En upphottad version av ”Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!
En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.
