Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Trädfällningen som blev avbruten för 1,5 månad sedan avslutades idag. I rask takt sågades 7 träd ned och sist av allt Min Gran.
Trädslaktens Vänner var naturligtvis ivriga åskådare och de jublade när den föll. Jag tog så illa vid mig!! Det kändes som en flock brutala jägare som gladdes åt det fällda villebrådet. Jag storgrät. För en gångs skull är det dystra decembermörkret en välsignelse.
2 minusgrader och strålande solsken var svårt att motstå. Jag tog på mig mina Ice Bugs och gick runt Flaten, den lite längre rundan via ”Stallet”. Vad skönt det var! Bra tempo oxå i 60 minuter och det var bara i slutet som benen kändes tunga. Tyvärr, fick jag ont i vristerna efteråt.
Hypnos 13 minuter om dagen i 2 veckor resulterade i att jag börjat tycka illa om vatten och att jag har gått upp nästan 2 kg. Fuck it! Nu tar jag till en sista, desperat åtgärd: hjälp utifrån i form av Xtravaganza.
Eftersom jag inte orkade upp i morse gick jag ut med stavarna efter lunch. Klockan var 20 i 15 när jag startade och då var det fortfarande ordentligt dagsljus, men så här års kommer skymning och mörker fort. Jag tycker om att vara utomhus i den blå timmen. Jag minns att jag promenerade varje eftermiddag vintern 2011/12, men det var ångesten som fick ut mig och inte ljuset. Jag kände mig övermodig och gick en lång runda, Ut På Landet och det tog 80 minuter och det var tungt. Negativt tungt. Jag blev så jäkla trött i armarna och där fanns redan tröttheten från gårdagens gummipass. De sista 20 minuterna bar jag stavarna medan jag tappade fart lite i taget. Det var tacksamhet som strömmade över mig när jag nådde trappan upp till oss! Jag promenerade ju på eftermiddagen även förra onsdagen och det var inte heller någon höjdare. Jag tror inte att det handlar om att träna 2 dagar på raken utan att promenaden blir av på eftermiddagen. Det funkar inte. Behöver jag säga att jag blev äckeltrött och fick ont överallt? Nä, jag tänkte väl det.
Dagens låtlisterepresentant blir Röyksopp tillsammans med Susanne Sundeför (en av mina favoriter) och låten ”Never ever”.
Det var säsongspremiär för mina isbuggar idag. 70 minuter runt Flaten i ett lätt och luftigt snöfall och med 2 minusgrader. Ljuvligt! Snöflingorna var så lätta att de kittlade när de landade i ansiktet.
Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.
Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.
Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!
Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.
Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.
Pakethämtarrunda med stavarna. 20 minuter dit och 40 minuter hem via Tennishallen. Vad skönt det var!! Att andas in-in (med bröstet, fylla lungorna) och sedan uuuut fungerar perfekt. Oftast går det av sig själv, särskilt på raksträckorna, men ibland måste jag koncentrera mig. Idag styrde fötterna medan armarna arbetade med stavarna. Jag var frikopplad och kunde bara njuta. Kroppen kändes lätt och alert. Kläderna hängde över enbart muskler som arbetade. Det var så det kändes. Allt onödigt fett som jag släpar på var lika lätt som bomull. Det är så jag vill må oftare! Problemet är att det är så många slumpvisa faktorer som behöver samspela för att få dagens resultat. Oftast är det en eller två eller tre faktorer som saknas och känslan efter ett träningspass blir att ”det är bättre än x minuter i soffan!”.
Det är tvärmulet idag och det blir aldrig riktigt ljust, men utomhus känns det ljusare. Trädens löv går mot gult nu och de fungerar som ljuskällor, särskilt när det är flera större träd tillsammans.
Dagens låtlisterepresentant är en ny favorit som är så bra att den ger mig gåshud. ”I’m the ice” med Raindear. Ett maffigt arrangemang med mycket bas och hennes röst som sträcker sig över hela registret. Höj volymen, gott folk!
Det blev en kort, men intensiv promenad idag: 40 minuter till Konsum plus 10 minuter hem. Jag hade bra tempo hela tiden utom möjligen i serpentinbacken upp mot Gamlebovägen. Det var skönt!
Det blir en låtlisterepresentant idag. MARKS med ”The modern life”.
Det finns ju planer på att göra om på föreningens gård. På föreningsstämman i våras lyckades vi rösta ned ett helt utflippat förslag à la engelsk trädgård. Efter det fick trädgårdsgruppen i uppdrag att komma fram med ett nytt för det ska göras om. Det blev ett förslag som går ut på att gå hårt fram. Ta ned 95% av de befintliga träden och sedan plantera andra sorter plus diverse buskar. Det förslaget röstades igenom med förkrossande majoritet på en extra föreningsstämma igår kväll. Om ordföranden får precis som han vill kommer det att genomföras innan vintern kommer för annars får det vänta till våren och han är otålig. Jag brukar inte ta ut elände i förskott – varför må dåligt 2 gånger? – men den här gången gör jag det eftersom jag vet hur jag har mått de andra gångerna som ljudet av motorsågen har trängt igenom märg och ben… Om jag håller mig undan, åker bort medan de gör det blir jag tvungen att komma hem till ett kalhygge. Om jag stannar hemma kan jag plugga igen öronen med proppar och stänga in mig i köket. I vilket fall kommer jag att behöva extra Lyrica.
Jag visste det. Att jag skulle komma upp, ut & iväg endera dagen och idag var det endera dagen. Det var soligt, soligt med kalla vindar och bara 6 plusgrader – äntligen min sorts väder! Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var skönt! Kroppen var med på noterna och jag hade bra tempo – jag kände igen mig själv igen. Jag fick ont i ryggen och huvudet framåt kvällen, men det känns ok.
Det som verkligen bidrog till att jag kom iväg var att jag hade ett paket att hämta ut. Trots att det fanns på Bamses nere i centrum valde jag att knalla runt hela sjön för att hämta ut det plus att jag handlade på Konsum. Ett nytt smyckeskrin från en av mina favoritdesigners: Oilily. De använder mönster som inte är något för den räddhågsna som inte vill synas och Elin, som är en sån, har haft många åsikter om väskorna särskilt när jag har haft en av dem tillsammans med en mönstrad tunika. ”Vad har vi sagt om att ha de där tillsammans?”, sa hon vid ett tillfälle. Fniss! Den första väskan köpte jag för 7 år sedan. Ett år senare var det dax igen: både ryggsäck och liten väska. Ytterligare ett år senare med ”pinsam regelbundenhet” köpte jag den sista väskan från det märket. Det har gått 6,5 år och mitt väskbegär har faktiskt varit ganska svalt de senaste åren. Jag har mest gått hemma och har inte haft så stor användning av väskor (vad har det med nåt att göra?!) och det har varit bra för min plånbok. Hehe. Till saken! Jag har tröttnat på mina smycken och stuvat undan de flesta och jag är urleds på mitt stora smyckeskrin som jag har döpt till Fort Knox. Nu vill jag ha små, blanka silversmycken i ett litet smyckeskrin. Själva smyckena var inte svårt att få tag i nu när Guldfynd finns på nätet. Ett litet smyckeskrin utan Disneymotiv eller ballerinor som piruetterar när locket öppnas var lite knepigare att hitta, men så dök det upp på en sida som heter House of Hedda.
Insatsen med de små facken går förstås att lyfta ur. Oilily är mönstrad kvalitét och man får det man betalar för. Skrinet är lagom stort. De örhängen jag har valt att ha kvar (o-undanstuvade) ligger parvis i varsitt litet fack och jag behöver inte rafsa runt för att hitta dem jag är ute efter. Faktum är att rent färgmässigt, så passar det ihop med den nya färgskalan som råder i vardagsrummet. Fint som snus!
Jag orkade inte med någon promenad i förmiddags utan sov till efter 10. Jag hade inte den rätta orken att träna med gummibanden efter lunch, men fick nästan panik av att tänka på att jag skulle bli sittande hela eftermiddagen. Jag gick ut efter lunch i stället. Plågade mig själv runt halva Garnudden och det tog 65 minuter. Bättre än ingenting!
Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det ”jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.
Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.
Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.
Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.
När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.
