Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.
Halv 8. Morgondimma och frost.
I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!
Härlig, varmröd färg.Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.
Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!
Elin behövde hjälp att kippa Mios klor, så jag ilade dit och vi fikade ganska länge i hopp att han skulle sluta vara avståndstagande mot mig. (”Jag känner nog igen den där feta tanten i rosa tröja. Jag minns inte vad men det är nåt otäckt med fasthållning och saxar….) Det blev gjort med lite mut-sallad och sedan var det frid och fröjd. Han är ju så söt! Han är friskförklarad oxå. Livet leker!
På vägen hem stödhandlade jag på Konsum utifall att det inte blir att jag kommer ut innan helgen; mjölk, Lipton Russian Earl Grey-påsar, tuggummi, chips och choklad och det var då jag fann denna urläckra metallförpackning som jag bara måste ha.
Innehållet består av Mjölkchokladkulor fyllda med hasselnötkräm och krisp. Och när de är slut, ja, då har jag ju en fenomenal ask kvar!
Efter lunch jobbade jag på övervåningen i 2,5 timme med icke-skönlitterära böcker och i en låda med ”mest fakta inbundet” hittade jag 4 av mina saknade HP-böcker. Hm… Nu känns det i ryggmusklerna vill jag lova.
Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats.
Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.
Det är en vacker syn, eller hur? Sedan ska jag få ordning på alla olika sorters faktaböcker.
Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året. Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.
Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.
Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.
Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.
Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.
Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.
Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.
Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.
Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
Frisörbesök idag. Tyvärr hade Anette en pratig dag och jag hängde på så gott jag kunde, men det naggade på min redan låga energi. Jag känner mig inte nöjd med klippningen heller. Hon arbetar snabbt och idag pratade hon nästan hela tiden och jag fick känslan av att hon klippte per automatik. Nåväl, jag har äntligen nått den ålder då jag inte är särskilt känslig för bad hair-days. Håret blev kort och det är ju det viktigaste.
Frukt och grönsakshandling på Konsum efteråt. MBT-skorna som gav mig ont från början, hela tiden och efteråt. Jag har ont i ryggen nästan varje dag av allt stillasittande och haltande och idag balsamerade jag mig själv för första gången på flera månader och jag tänker beställa tid för massage igen. Pär har satt takplattor på 1/3 av taket och blir mörbultad och trött i ryggen, så jag har balsamerat honom oxå 2 kvällar i rad. Ikväll kommer sovrummet att osa av vit Tigerbalsam.
Igår fick jag laserbehandling igen. Foten kändes lätt mörbultad resten av dagen, men jag hade inte ont.
Idag låg temperaturen nära noll, solen sken och det hade snöat lite under gårdagen – jag måste ut! 60 minuter med MBT-skorna och det var skönt till en början. Jag tog promenadvägen bakom gymnasiet och fortsatte mot bygget nedanför Rosstorp och tvärstannade. Kalhygge. Den 6 februari promenerade jag på andra sidan järnvägen och upptäckte ett annat kalhygge, men det här var brutalare. Jag överdriver inte när jag skriver att jag var nära att börja gråta och gå hem igen. Humöret sjönk som ett klippblock och resten av promenaden var tung, sorgsen och gjorde ont både i själen och i foten. JAG HATAR ALLA NYBYGGEN I RÖNNINGE!!!! BEGRIPER DE INTE HUR STOR BETYDELSE UPPVÄXT GRÖNSKA HAR??!!!
Jag har ingen ”före-bild”, men ni kan nog föreställa er hur det växte diverse träd längs hela järvägssträckan; höga träd o låga träd, buskar o snår som dämpade vindarna och skänkte skugga på sommaren… Borta.
När jag kom hem bytte jag om och gick och lade mig i Läsrummet. Jag var ledsen (men kunde inte gråta), trött och frusen och hade ONT. Jag låg där i 3 timmar och sov en stor del av tiden.
Nu har Pär kommit igång med takpanelen på övervåningen. Vi kommer att ta en halva av rummet i taget; vi har packat i kartonger och föst undan så gott det går och får jobba på i det utrymmer som är kvar. Pär vill vara färdig tills att han fyller år om drygt 2 månader. Det återstår att se…
Den 22 januari, för knappt 3 veckor sedan, beslöt jag att lägga all träning på hyllan för fotens skull och nu börjar jag känna av de negativa aspekterna. Ryggen mår inte bra av allt sittande och liggande och felbelastning. Jag känner mig ovig och klumpig. Huvudvärk oftare. Ångest och irritation. Koncentrationssvårigheter. Jag blir trött av denna inaktivitet! Jag kommer ut och hemifrån ännu mer sällan och rastlösheten kryper i kroppen. Idag åkte Pär och jag runt för att få veta mer om takpanel till övervåningen och så klarade vi av andra ärenden oxå. Vi var borta i 3 timmar och det var rena äventyret för mig, men jag blev helt färdig efteråt och utnyttjade sängen i Läsrummet för en längre tupplur. Min ork och uthållighet och mitt humör är redan på upphällningen – efter 3 korta veckor! I morgon kommer vi att arbeta på övervåningen, men på måndag måste jag ut, ut, ut!!
