Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
Jag tycker att den här skylten är fin!
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: ”Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten ”Send my love (to your new lover)”.
Jag hade köpt persikor i en sån där plastförpackning med när runtom. Flera av dem var knappt ätliga. Att köpa frukt på det viset är som att köpa grisen i säcken.
Jag har varit trött idag och haft ont i ryggen hela dagen. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Upptrappningen hade nått fram till ett medium-pass; nästa gång blir det ett fullt. Uppvärmningen var ganska tung, likaså den första övningen, men sedan lossnade det. Orken fanns där under ytan tillsammans med koncentrationen och samarbete från kroppen. Vad skönt det var! Ett träningspass som piggade upp. De 2 minuterna på balansbrädan blev inte ens 1 minut innan vänster vad knöt sig. Att duscha efter ett lyckat träningspass är bland det mest tillfredsställande jag vet. Ljuvligt! Dessvärre fick jag en överjävlig huvudvärk efteråt förutom ryggvärken. 2 Treo. Jag har tagit värktabletter 4 dagar i rad och det gillar jag inte.
Dagens låtlisterepresentant blir Freischwimmer med en ny version av The Mamas & The Papas 70-talshit ”Calironia Dreamin'”. Jag har lagt in originalversionen nedanför.
Idag hade träningsvärken lättat så pass att jag kunde sätta mig ned och resa mig upp utan att stöna av smärta. Alltså var det dax att träna igen. Hehe. Jag körde ett lätt gummipass och det var så skönt och det gick så bra! Det kändes i låren, det kan jag inte förneka, men träningsvärk är inte farligt och musklerna hade fått vila i 48 timmar. Jag provade en ny axelövning med Exetube-bandet, men jag vet inte om den var så lyckad. Jag inbillade mig att mina armmuskler var starkare (ett nesligt nederlag) och det gjorde att jag spände mig på fel ställen och fick ont efteråt. Jag måste hitta en annan övning.
Dagens låtlisterepresentant är E1sbar med låten ”Televisual”.
Igår kväll letade jag efter axelövningar med gummiband och hamnade på ett sidospår som handlade om att tejpa munnen för att motverka snarkning. Det går ut på att munnen hålls stängd och man blir tvungen att andas genom näsan i stället. En annan fördel med att andas genom näsan är att andningen blir djupare och bättre. Jag har nog aldrig varit den som sover med stängd mun och sedan jag fick bettskenan är det en rent fysisk svårighet. Det går att använda vanlig sårtejp som är skonsam mot huden (nej, Pär – silvertejp är inte att rekommendera i det här fallet!), så jag grävde fram sårtejpen från plåsterlådan, rev av en bit och tejpade igen munnen. Häpp! Pär sov sedan länge, så han visste inget om mitt försök, men kanske är det en önskedröm som gick i uppfyllelse? Hehe. Jag sov hyfsat, vaknade till ibland just av att munnen inte gick att öppna. Betyder det att snarkningar undveks? Jag vaknade med huvudvärk. Förmodligen spänningsvärk efter att jag hade försökt öppna munnen under natten.
Jag promenerade 65 minuter runt Flaten i ösregn. Det var skönt även om benen kändes tunga efter gårdagens gummipass. Fördelen med regn är att det inte är så mycket folk i farten.
Dagens låtlisterepresentant blir Level 42 med ”Something about you”. Jag hade med den för 5 månader sedan – jag tröttnar inte på den! – och just idag fick den endorfinerna att flöda och gav mig ståpäls. Jag tillägnar den Pär eftersom vi har varit tillsammans i 26 år, så då är det verkligen ”something about you”!
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
Stavgång 2 x 25 minuter. Jag gick inte ut så hårt och hade inga knäppa föreställningar om ett träningspass med stort T och den taktiken fungerade. Det var skönare än i onsdags, backarna gav mig inte dödsångest och på raksträckorna flöt det riktigt bra. Men jag har haft ont resten av dagen i båda handlederna och båda vristerna. Huvudvärken från igår har hängt kvar. På eftermiddagen lade jag mig i sängen för en tupplur, men jag hittade ingen skön ställning och hur jag än låg hade jag ont. Det blev 2 Treo till slut. Det blev gröt med äppelmos till middag för jag hade noll matlust.
Dagens låtlisterepresentant blir Secret Weapons med låten ”Perfect world”.
70 minuters stavgång kan summeras med ett ord: usch. Jag gick ut för hårt och hittade aldrig det rätta flytet. Minsta uppförslut höll på att ta livet av mig och armarna kändes som kokt sparris.
Från i måndags: en undanskymd båt vid en liten brygga.
En låtlisterepresentant: In the Valley Below med låten ”Neverminders”.
8 timmar inklusive 30 minuters lunch – en full arbetsdag – tillbringade vi med att tapetsera hallen. Det gick betydligt smidigare än förväntat mycket tack vare att tapeten var lätt att arbeta med (470 kr/rulle). Man får det man betalar för och vi tyckte det var likadant när vi tapetserade köket förra året. Pär och jag har blivit ett rackarns bra renoveringsteam! Han ränner upp och ned på stegen, limmar och skär medan jag langar redskap, mäter tapetvåder och byter blad i tapetskäraren. Vi hade samma inarbetade flyt som vilket proffsigt operationsteam som helst och resultatet… Jävlar i min lilla låda vad det blev bra!!
Det var det här jag såg framför mig när vi valde tapet. Den vita trappan tillsammans med det vita i tapeten och …… de blå ränderna tillsammans med vår blåa ytterdörr.
Crocs i all ära, men efter 8 timmar värkte mina vrister och fötter så in i h-vete.
”Nu rockar vi, älskling!”, som Alex i Solsidan säger innan han startar köksmaskinen som kortsluter alltihop. Vi har rockat idag med Michael Schenker Group. ”Still love that little devil”.
Jag har målat färdigt trappan! 2,5 timme plus 3 timmar. Finmålning. Det visade sig vara det lättaste lagret att måla. Inget tryck med penseln, bara jämna drag åt ett och samma håll. Jag har ålat under det nedersta trappsteget för sista gången. Jäss! Jävligt bra jobbat om jag får säga det själv. Halleluja!
