Kategori: Klimakteriet

Trasig kropp

Vaknade med mina alltför vanliga följeslagare: irriterade ögon och huvudvärk. Jag hade ingen lust att stiga upp över huvud taget. Jag är inne i en trött period igen. På dagens schema fanns ett pass med mina gummiband, men efter lunchen hade jag ingen lust med det heller. Jag stod mitt i vardagsrummet fortfarande klädd i pyjamas. ”Jaha”, sa jag till mig själv (högt och inte bara i huvudet), ”vad ska jag göra i stället för att träna? Jag får bara mer ont i kroppen av att sitta hela tiden. Jag kör ett pass!” Och så gjorde jag det. Den lätta versionen, snäppet tuffare än den extra lätta och det var så skönt!! Ryggövningarna och stretchingen visste var de tog. Halleluja! Varm, smidig och stark kände jag mig efteråt och sedan körde någon in Spiken i ryggen. Dessutom var huvudvärken kvar och spred sig nedåt i nacken. Kroppen känns så trasig. Logiken är försvunnen. Ingen rim eller reson. Det drar nog ihop sig till mens igen eftersom jag känner mig uppsvälld som en ballong för att kroppen samlar på sig vätska som också gör att vågen påstår att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Never on my foot! Värkkombon verkar har gjort sitt, men Treo brustabletter fungerar. Jag har svårt för brustabletter och det kan i och för sig ha den fördelen att jag tänker efter en gång extra innan jag tar värktabletter. Jag tog 2 Treo för att få bort Spiken i ryggen och fungerade nästan, det sitter in liten Nubb kvar.

Dagens låtlisterepresentant är Ivy Levan med låten ”Biscuit”. Den har en liten varningsskylt där det står ”explicit”. Kanske är det en massa snusk i texten, jag lyssnar inte så noga eller så är det underförstått eller så vill Spotify varna känsliga lyssnare.

Blod, snö och moraliska dilemman

Pär åkte till Öland igår och det innebär att jag ansvarar för frukosteringen av fyrbeningarna inklusive Håppetåssan (Selma) som bor här för tillfället. Kvart i 8 väcktes jag av känslan av att det rann ur mig. På toaletten upptäckte jag att både tampongen och nattbindan var överfulla av blod. Mysig start på dagen… Jag undrar hur stor mängd blod det rör sig om såna gånger? Underlakanet hade bara en yttepytte fläck, men det kändes bäst att tvätta det trots att vi bytte lakan i torsdags. Och sedan kom värken. Då är det värkkombon som gäller, men inte ens den fungerade tillfredsställande för det tog nog mer än 1 timme innan den kickade in och det är likadant nu på kvällen. Fysisk aktivitet fungerar oxå och jag tog en promenad runt Flaten på 65 minuter. Tempot varierade och jag misstänker att det var blodförlusten – för det är blodförlust det handlar om – som gjorde att jag blev smått yr och matt. Det var i alla fall skönt att komma ut. 3 minusgrader och pudrig snö som kom i snöbyar. Lila mössa, klarröd jacka, vinröda mjukisbyxor och vinröda skor – färgklick är bara förnamnet. Hehe. Det behövs bland alla sorgklädda människor. Om jag inte hade haft mina isbuggar hade jag inte kunnat gå ut idag. Pudersnö som döljer isigt underlag på det mest förrädiska vis.

Flaten 16

Jag sov middag i soffan och det var ljuvligt! En perfekt 1-timmeslur där jag fick till kuddar, filt och sovställning vid första försöket. Jag åt sill och potatis till middag med SIA:s chokladglass till efterrätt och som sällskap hade jag svt.play som visade ”Stephen Frys moraliska dilemman”. Mycket intressant! Stephen Fry behöver, liksom jag, återfå hoppet om människan efter att ha smockats med alla dessa svarta rubriker.

Dagens låtlisterepresentant är 2 till antalet. Den första är Sin Cos Tan med låten ”Limbo”. I refrängen sjunger de ”Halleluja!” och det är så jag känner för mina isbuggar.

Den andra låten är ”Ain’t got no…” med Tove Styrke. Jag gillar henne och har flera av hennes låtar på mina listor.

 

 

 

Förändring

Pär och jag åt nyårsmiddag hos svärisarna igår. Det var så gott! Jag var inte på topp. Trött och ofokuserad. Oftast hängde jag med i samtalen, men så var det någon som berättade något i mer än en minut och då var det som att jag kopplade ned och liksom väntade tills det blev intressant igen; jag tappade inte tråden utan pausade engagemanget. Ju senare det blev (vi var där i 5 och en halv timme) desto tätare pauser. Kroppen fixade en blodig avslutning genom att starta årets sista mens med allt vad det innebar av värk och svullnad. Lysande… Jag vägde mig i morse, men de siffrorna var så läskiga att jag vägrade ta dem till mig och skyller på mensen för jag hade gått upp 3 kg på bara en vecka och det är inte rimligt på en enda fläck! Jag försöker om några dagar igen. Det är nåt knas på gång utöver klimakteriet. De senaste veckorna har jag inte lyckats få gott te mer än kanske 1 kanna av 10 och jag gör minst 2 kannor per dag. Ingen smak! Varken för starkt eller för svagt. Det är bara smaklöst. Jag rengjorde både kannans insida och silen häromdagen och då trodde jag att det hade vänt, men nej. Och så har datorn blivit urtråkig. Jag har tappat lusten att skriva. Facebook är blähähä. Det enda jag vill göra är att läsa eller lyssna & spela.

Besegrad mur ligger kvar

Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.

Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och ”Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.

Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med ”Kings”.

Dimma och kylspray

Jag började dagen med en upptäckt: om jag ligger och sover ovanpå mobilen, så hörs inte väckningen. Meh! Därför fick jag sova en timme extra och därför kom jag inte iväg med stavarna förrän kvart över 10. Spotify lade av innan jag hade fått upp farten och jag lyssnade på min bok i stället, men det sänkte tempot. Inte så dumt, egentligen… Stavgång i 70 minuter och 30 knäböjningar. Joråsåatt… Det var härligt ute! Dimma – jag gillar dimma! – och solen gjorde tappra försök att skingra den.

När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.
När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.

Trots att jag inte har hunnit prova den ännu tänker jag tipsa om en kylspray som funkar på värmevallningar, Physicool. Den finns inte på så många svenska sajter och hos Supplementstore var den billigast. Min kroppstemperatur har sjunkit igen och jag har strumpor på mest hela dagarna och inte behöver fönstret vara öppet jämt heller, men jag anar att det bara är tillfälligt.

Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.
Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.

Jag hann lyssna på 2 låtar innan Spotify gick i strejk och en av dem får vara dagens låtlisterepresentant. Alida med ”Feathers”.

Hormonhjärna

Jag överdoserade Lyrica idag. Jag har 2 dosetter i 2 olika färger. 1 för morgonmedicinerna som alltid står på min lilla hylla i vardagsrummet och 1 för kvällsmedicinerna som jag tar till middagen och därför står i köket. Vid ett par tillfällen de senaste månaderna har jag lagt ifrån mig morgondosetten vid min plats vid köksbordet i stället för att lägga tillbaka den i vardagsrummet. Jag har upptäckt misstaget i tid tills idag när jag såg att morgondosetten låg på bordet och att onsdagsfacket redan var tömt (idag är det tisdag, jag har kollat)…. En sekundkort panikkänsla när jag insåg att jag har överdoserat både Lyrica, Sertralin och Levaxin. Jävlar! Sedan insåg jag att jag ju redan har alla ämnen i kroppen sedan lång tid, så det var ingen fara frånsett Lyrica. Klimakteriehjärnan – som inte är tillförlitlig – gick på högvarv och jag stjälpte i mig kvällsmedicinerna som består av multivitamin och Lyrica. Det var där problemet uppstod: en dubbeldos av Lyrica. Fördelen är att jag kommer att vara kolugn hela kvällen. Nackdelen är väl att tillsammans med Stilnoct kommer jag att dra timmerstockar i Redwood-klass. Det är lika bra att jag sover på soffan inatt.

Jag har gått med i Klimakteriekärringar på FB. Det är en bra grupp! Det finns fler som går igenom det här och som kan tipsa om allt möjligt som kan göra tillvaron lättare och så finns det möjlighet att ynka sig. Alltid uppskattat! Graviditet och menstruation har några grundläggande gemensamheter, men är på samma gång helt unika upplevelser. Det är samma sak med klimakteriet och jag har förstått att jag har kommit lindrigt undan. Än så länge. Tack vare att jag tar både Lyrica och Sertralin sedan flera år tillbaka slipper jag extra ångest och depressioner. Tack vare Stilnoct får jag sova och det är det absolut viktigaste! Vissa symptom är absolut förknippade med klimakteriet t.ex. vallningar,  medan andra är mer diffusa som värk i lederna som ju kan bero på mycket. Det är när jag läser att många fler upplever samma knäppa saker som jag förstår hur det hänger ihop och att jag inte är ensam.

Mitt närminne knasar sig t.ex. när det gäller mediciner, men mest när det handlar om vilka aktiviteter Pär och Elin har; när, var, hur. Jag får fråga om och om igen. Jag brukar lägga till ”Med risk för att jag blir tjatig…” eller ”Det är möjligt att jag har frågat om det här tidigare…”.

Varför måste den här övergången vara så stökig?! Varför kan inte hjärnan bara ställa fertilitetsfunktionen i off-läge? Var det lika rörigt när det drog igång, då för länge sedan, när jag var i 13-årsåldern? Jag minns inte. Jag sörjer inte att min fertilitet har nått bäst-före-datum. Jag har aldrig kopplat mensen till ungdomlighet eller kvinnlighet, den har varit ett aber från första gången. Ett tecken på att kroppen fungerar som den ska, men inte mer. Jag har så mycket annan hälsoskit som håller mig sysselsatt att jag mest är tacksam för att den månatliga pinan är på väg bort.

Musik! Jag satt i soffan och lyssnade på ”Än finns det hopp” samtidigt som jag spelade Blossom Blast Saga på mobilen. Boken är underbar och spelet går ut på att få blomknoppar att slå ut och det blir väldigt effektfullt och vackert. Jag försjönk fullständigt och omvärlden försvann. Lycka! I boken finns ”Imse vimse spindel” med och melodin drog igång i skallen om och om igen tills den övergick i ”Coming around again” med Carly Simon. En 80-talslåt som jag aldrig har slutat gilla och alltid återkommer till.