Kategori: Klimakteriet

Känner mig sjuk

Jag tvingade iväg mig själv på en promenad runt Flaten (65 minuter) och det var ingen höjdare. Trött och varm, vallningar och med för mycket kläder (skulle ha tagit linnet…). Efteråt kände jag mig sjuk. Inte bara trött eller mörbultad utan sjuk. Svimfärdig, törstig, yr och nästan illamående. Så har det varit efter de senaste promenaderna. Varför?! Jag har ingen förkylningskänsla i kroppen. Jag äter B- och D-vitamin, aloe vera och magnesium. Jag har inte ändrat något i kosten eller i medicineringen. Depression och ångest finns fortfarande i bakgrunden, men jag tror inte att de är huvudskurkar i det här dramat. Jag sover dåligt. Stilnoct i all ära, men den hjälper mig inte att sova hela natten. Ett toalettbesök varje natt och sedan för varmt, för kallt, för varmt, för kallt… Det är nog dax att beställa en hälsoundersökning hos Werlab.

Nu har bygget gjort ett skutt framåt. Väggar med fönster börjar komma på plats.

Vägning och stavgång

Vägning: 98,0 kg som innebär en minskning med 0,4 kg.

Stavgång 60 minuter och det gick bra i början, men när jag hade 1/4 del blev både armar och lår stumma samtidigt och resten blev en plåga. Efteråt blev jag trött, fick ont, rejäla vallningar och illamående och efter en kort tupplur i sängen var jag frusen.

Tigerbalsam är fenomenalt! Jag har masserat in över hela nedre delen av ryggen och känt hur både värme och svalka har spridit sig och hur värken har avtagit. Fungerar lika bra på handen även om effekten inte är lika dramatisk.

Jag lämnade återbud till KB-terapeuten. Kvällstugget är fortfarande ett problem, men i förhållande till ångesten, vallningarna och de tunga tankarna är det en fis i rymden. Jag orkar inte förklara allt det här för en ny människa.

Utmattande kaos

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. ”Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. ”Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.

En mardröm

Är det vallningarna som triggar ångesten eller ångesten som triggar vallningarna? Oavsett känns det som en vaken mardröm. Ångesten kommer och går och jag har tagit en extra Lyrica. Några gånger har jag lyckats bekämpa den genom att bara andas, men jag känner att jag även spänner käkarna hela jävla tiden och har haft huvudvärk hela dagen trots avslappningsövningar. Jag får panik!!

Jag promenerade 70 minuter idag, men det var ingen höjdare.

Jag kände för att straffa mig själv idag eftersom jag känner i hela kroppen att jag har gått upp i vikt, så jag vägde mig nu på kvällen och bestämde att om jag väger mer än 98,5 kg, så blir det inget fredagsgodis för mig. Vågen visade 101 kg. Ångest, vallning och mer ångest.

Stimmigt och stressigt

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Jag behöver mer hjälp

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Uppstressad å det grövsta

Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (”Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…

Nu vet jag

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Kompromisslös

Det här med strumpor. Det här med att kompromissa. Jag har länge hållit fast vid tjocka strumpor som ger fötterna känslan av att gå på en mjuk matta. Jag fryser lätt om fötterna och jag svettas lika lätt om fötterna. Så började klimakteriet – min alldeles egna värmekälla – och tjocka strumpor blev plågsamma. Vi köpte Happy Socks till Elin och jag tyckte så mycket om dem att jag köpte till mig själv och sedan hittade jag Strumplandet. Från att ha tok-ratat tunna strumpor har jag gått till att frossa i dem och så sent som idag kom min senaste beställning i brevlådan.

Färger! Mönster! Glada fötter i glada strumpor!

Sjöblöt

Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.

Det blir en låtlisterepresentant idag: ”Movement” med Club 8. ”I’m still walking!”