Journalistkurs | Mitt liv i ord

Den första advent

Det blev en promenad på 50 minuter. Det var blåsigt och de sista 10 minuterna ösregnade det. Ingen höjdare, men jag kom ut trots kompakt motstånd. Jag gjorde 30 knäböjningar oxå. Jäss!

Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna... — Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna…

Precis när de första regndropparna föll hörde jag ett honkande uppe i skyn. Ett fågelsträck! Jag var ruskigt snabb med att få fram kameran och fick en hyfsad bild vilket jag aldrig har hunnit med förut.

Nu sticker vi! Ses nästa år igen! De var stora med rejält långa halsar. Svanar?

Är det någon som har julstämning över? Jag har tagit fram vårt adventspynt. Det blir mindre och mindre för varje år. Jag blev glad över att ha glömt bordsgranen som jag köpte förra året! Ljusstaken som brukar stå i Elins rum är paj. Helt död.

Snyggaste benen i stan! Han brukar sitt nånstans på övervåningen, men i år fick han flytta ned till köksfläkten.

Dagens tema har varit: jag vill slippa. Jag vill slippa gå ut! Jag vill slippa få ont i foten! Jag vill slippa städa buren! Jag vill slippa chatten! När jag hade min te & lässtund kunde jag inte koncentrera mig just för att jag visste att mobillarmet skulle dra igång kvart i 20 inför kurschatten. Det är så trååååkigt och så o-givande. Jag bestämde mig för att skolka. Jag har inte skolkat i hela mitt liv. Det är sant! Men så tänkte jag … att jag ju inte behöver åka nånstans. Jag behöver inte träffa någon eller prata med någon. Jag kan hålla mig i bakgrunden utan att läraren blir misstänksam. Nu är det 10 minuter kvar av chatten och jag har hållit mig i bakgrunden, men jag har inte skolkat.

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet. När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

Skrivövning: en sorts krönika

Journaliskursen rullar på. Vi har inte hunnit längre än till lektion tre pga. uppehåll av olika anledningar. Jag funderar mycket på vilken form jag vill skriva i för jag känner att det här med romaner inte passar mig. Inte som det är just nu. Jag har min bokidé och det är inte omöjligt att jag återvänder till den, men nu trivs jag bäst med det korta formatet hos t.ex. krönikor.

Min ”krönika” är 1299 tecken lång och handlar om att vi introverta behövs för balansen i samhället.

Vi behövs för balansen

När jag var liten försvarade mamma mig ofta med orden ”Hon är blyg.”. Det var inte helt fel för jag var blyg och sade knappt flasklock bland folk vare sig de var främlingar eller släkt. I skolan hade jag kompisar, jag var inte utanför eller mobbad, men jag stod heller inte i centrum. Så var det hela vägen upp genom gymnasiet och även när jag kom ut i arbetslivet, men jag drog alltid en gräns som gick vid arbetsdagens slut. Jag umgicks sällan med någon efter arbetstid, inte frivilligt. Nu har jag hunnit bli 50 år och även om jag inte står med ena foten i graven har jag en hel del facit på hand och i facit står det att jag var blyg när jag var liten, men ju äldre jag blev desto tydligare framgår det att jag var och är introvert. Det är inte samma sak. Blyghet handlar om en rädsla för att bli bedömd i sociala sammanhang. Att vara introvert handlar om att välja bort sociala sammanhang, inte på grund av rädsla utan för att man inte vill.

Sociala experiment

Susan Cain har skrivit ”Quiet” som handlar om oss introverta och varför vi behövs. Jag har inte läst boken, men jag såg hennes föredrag på TED Talks. Hon berättar om sin uppväxt i en familj som älskade böcker, att läsa och att de ofta satt tillsammans i ett rum och läste var för sig. Det låter så härligt! Fridfullt och befriat från prestige. Man måste inte prata för att umgås. Susan Cain berättar också om hur hon alltid har försökt att hålla tillbaka sin introverta natur trots att hela hennes inre protesterade. Jag känner igen mig. Jag har alltid avskytt grupparbeten, team-building-aktiviteter och personalfester. Påtvingade sociala experiment. Det viktigaste är att jag aldrig har mått dåligt av att inte vilja vara med. Det är andra människors trångsynthet som fick mig att må dåligt. De fick mig att tro att det var fel på mig när problemet alltid var deras. Jag hade ändå turen att gå i skolan på 1970- och 80-talet när man fortfarande satt två och två. Den arbetsplats jag var på längst hade egna kontorsrum. Dagens skolor och arbetsplatser är oerhört oskyddade. Du ska hela tiden kunna kommunicera med klasskamrater och kollegor. Det finns inget utrymme för de introvertas behov.

Lätt att tappa bort sig själv

Den största förändringen kom när vi gick över från bondesamhälle till industrisamhälle, från de små samhällena till de stora städerna. I de små samhällena kände alla varandra och det fanns inget behov av att hela tiden knyta nya kontakter. I städerna blev man tvungen att rikta sig utåt för att skapa kontakt och då värdesattes kvaliteter som utstrålning och vältalighet. Det är det samhälle vi lever i nu. Det finns inget naturligt utrymme för de som inte passar in i bullret. Alla har inte möjlighet att springa ut i skogen för att få det livsnödvändiga lugnet. Psykologiska tester visar att även i små grupper tenderar människan att härma varandra i åsikter, till och med när det handlar om vem man är attraherad av. I ett samhälle där kommunikation i grupper är det som värderas högst är det den extroverte som premieras och när möjligheterna till eftertanke blir färre är det väldigt lätt att tappa bort sig själv och den man är.

Rena rama skräcken

En av mina favoritfilmer heter ”Min brors flickvän” (”Dan in real life”) med Steve Carrell i huvudrollen. Jag ser något nytt varje gång, men de senaste gångerna har den känts som en skräckfilm. Huvudpersonen Dan, Steve Carrell, är änkling och har tre döttrar. Han har två bröder och en syster och de har, i sin tur, en himla massa ungar. Varje år samlas de i föräldrarnas stora (omysiga, träpanelsindränkta) hus ute på vischan och de gör allt, allt tillsammans. Alla äter frukost tillsammans och lunch och middag. De delar upp sig i herr- och damlag och tävlar i vem som löser korsordet först och förloraren diskar. De spelar football (det är ju en amerikansk helyllefamilj) och de har en talangshow. Jag hade rusat därifrån skrikande ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred! Jag måste få andas!”. Det finns ingen introvert med i den filmen, alla älskar alla och ungarna är exemplariska. I en scen sitter en av klanmedlemmarna och läser, men hon är inte ensam. Hela klanen är där och diskuterar och musicerar. När jag tänker efter så läser hon inte, hon håller bara i boken. Tacka tusan för det för vem skulle kunna läsa i det oväsendet? Om jag hade varit en i den där bullriga skaran hade jag klarat av det, naturligtvis hade jag det, men det hade inneburit att mina batterier tömts fullständigt och jag hade behövt en veckas återhämtning ensam i en stuga i skärgården. Faktum är att jag fick en mardröm bara av att skriva om det här. En dröm där människor vällde in från alla håll och kanter, umgicks med varandra och hade det mysigt. En kille stod till och med och åt direkt ur mitt flingpaket! När jag försökte vråla åt dem att ge sig av bar inte rösten. Jag fick bli handgriplig och slänga ut dem, en i taget. Det var tur att jag vaknade av att jag var kissnödig för jag var nära panik. Jag hade tydligen skrikit i sömnen för min dotter frågade mig om jag hade haft en mardröm. Ja, men typ.

Fördomar

I början av 2000-talet var det social kompetens som gällde. Det fanns tester som visade om du var socialt kompetent eller inte, hur hög din sociala IQ var och det fanns inte en enda platsannons som inte hade ett krav på social kompetens. Det spelade ingen roll vilket jobb det gällde, vare sig du sökte anställning som arkivarie i ett rum längst ned i källaren eller som säljare, så måste du kunna mingla järnet och ”ta folk”. Bara för att jag föredrog ett arbete där jag arbetade mest för mig själv och bara för att jag aldrig var med och fikade betyder det inte att jag var socialt inkompetent. Det är bara en av fördomarna om oss introverta.

*Det sägs att vi inte tycker om människor. Fel! Vi föredrar att umgås med några i taget och inte hela tiden.

*Vi vill alltid vara ensamma. Nope. Vi kan också må dåligt av ensamhet som inte är självvald.

*De introverta har ingenting att bidra med i samtal. Om vi fick en syl i vädret kan vi bevisa motsatsen. Medan vi sitter och lyssnar och iakttar får vi möjlighet att fundera på vad vi ska säga och då blir det oftast genomtänkt (och ibland dräpande).

*Vi är otrevliga och tyst fördömande. Vi är inte mer otrevliga eller ouppfostrade än någon annan och om du tar vår tystnad personligt säger det mer om dig än om oss. Det är otrevligare att bara babbla på och inte lyssna. Det finns en anledning till att vi har två öron, men bara en mun.

*Det sägs att vi är i minoritet, men vi utgör faktiskt upp till 50% av befolkningen, men i vanlig ordning är det de som gapar mest som märks.

*Den mest felaktiga fördomen är att man anser att vi måste lagas. Det är en ren förolämpning!

Balans

Vi strävar alltid efter balans. Vår planet behöver balans när det gäller hur resurserna förbrukas och förnyas. Vårt samhälle behöver balans i allt från hur invånarna mår till ekonomin. Du mår dåligt om du inte får lagom med stimulans och du mår dåligt om du får så mycket stimulans att du blir stressad. Kroppen slutar fungera om det inte finns en balans mellan arbete och vila. Hälsan tar stryk om det saknas balans mellan fysisk aktivitet och stillasittande. Därför är det självklart att vi introverta behövs för att få balans i tillvaron!

Skrivövningar

3 korta texter. 5-minutare från journalistkursen.

Jag brinner för…

… det svenska språket. Det gör ont i både ögon och själ när jag ser hur dålig på stavning alla verkar vara. Det gör mig rädd också. Att språket utarmas av alla nya ord och engelska uttryck. En förtvivlan över att folk inte verkar inse vilken makt det man får när man har ett språk och har förmågan att uttrycka sig. Det är så sorgligt att det språkliga inte värdesätts på samma sätt som när jag gick i skolan. Rättstavning och välskrivning är något som jag har haft omätligt användning av. Det har alltid gett mig självförtroende.

Hemma hos mig finns alltid …

… socker eftersom jag har socker i te och jag dricker flera muggar varje dag. Socker och mjölk. Jag har gett upp juicen på grund av sockret. Vanlig läsk förekommer inte på grund av sockret. Osötade Havrefras till frukost. Fikabröd är lika sällsynt som isbjörnar på gatorna i Kiruna. Jag har till och med slutat med att dricka mjölk till maten på grund av laktosen. Sockret är nutidens största bov, men jag kommer inte att sluta med socker i teet! Där går gränsen! Jag gillar inte honung. Jag har försökt att dricka osötat te, men …näää! Det kommer att finnas ett sockerpaket i skåpet även i fortsättningen.

För tjugo år sedan hade vi aldrig trott …

… att det skulle behövas telefonfria zoner. Mobilen håller på att ta över! Smartfånen gör oss till fånar med gamnacke och ledbesvär i tummarna. Den för oss oförmögna att känna ett lugn i att inte vara ständigt kontaktbar. I samband med semestertider tipsar tidningar om hur vi ska kunna tillgodogöra oss vilan genom att stänga av datorer och mobiler. Det senaste är att man samlar in mobilerna i ingången till arbetsplatsen för en eller ett par timmar om dagen för att öka prestationen och minska stressen. Förut minskade man stressen genom att vara ledig från sitt arbete.

Skrivövning: att göra en nyhet av ett minne

Vilket minne skulle jag kunna göra en nyhet av? Det dök upp en massa elände och det gillade jag inte. Jag vill ju ha flera positiva nyheter! Jag grävde lite till och då hittade jag den dagen när jag fick beskedet att jag hade fått stadigvarande sjukersättning och det var positivt, så det hette duga.

Ett positivt besked

Fredagen den 24 februari 2012 ringde Elin Fröjdman ett telefonsamtal som gladde både henne själv och den hon ringde. Elin Fröjdman handlägger sjukförsäkringsärenden hos Försäkringskassan. Villkoren för långtidssjukskrivna har blivit hårdare sedan regeringen skärpte kraven på både Försäkringskassan och de sjuka.

”Både jag själv och mina kollegor arbetar under en oerhörd press.”, säger Elin Fröjdman. ”Vi blir utskällda och hotade eller får ta emot samtal från förtvivlade människor som är för sjuka för att arbeta, men samtidigt är för friska för att få sjukersättning.”

Anledningen till de skärpta villkoren är ett försök att komma åt bidragsfusket.

”Som med så mycket annat är det de skötsamma som kommer i kläm för majoriteten fuskar inte medan de som fuskar gör det ordentligt.”

Därför ville Elin Fröjdman ringa direkt när hon fick klart för sig att hon skulle få lämna ett positivt besked. Delad glädje är dubbel glädje. Klockan var fyra på fredagseftermiddagen när hon slog numret till Ewa Sundbäck och kunde ge henne beskedet att hon hade fått sin ansökan om stadigvarande sjukersättning beviljad. Vi har pratat med Ewa Sundbäck på telefon och hon var fortfarande överväldigad av beskedet och sa att det innebär en enorm lättnad för både henne och hennes familj.

”Jag har varit helt sjukskriven i tolv år och sprungit hos olika läkare för att förlänga sjukskrivningen lite i taget. Eftersom jag lider av en icke fysisk sjukdom har jag ofta blivit misstrodd av både min arbetsgivare och Försäkringskassan. Det här innebär att jag kan slappna av och förmodligen förbättra min hälsa i långa loppet.”

Ewa Sundbäck säger att hon verkligen uppskattade att Elin Fröjdman berättade att hon velat lämna beskedet före helgen. Det visar på den sortens mänsklighet som man inte förknippar med Försäkringskassan. På frågan om hur hon ska fira svarar hon: ”Jag tänker köpa en hallonröd tekanna från Höganäs för en sådan har jag velat ha länge!”.

Femminutersövningar

Att fulskriva i 5 minuter för att komma igång.

Vill du snabbt bli mer attraktiv? Då ska du testa …

… att sluta bry dig, att slappna av, att tänka mindre på vad andra tänker om dig. Du kan inte påverka någon annan än dig själv och att försöka påverka andra har samma frustrerande effekt som att dunka huvudet mot väggen. När du släpper taget och slutar bry dig blir du mer avslappnad och känslan av desperation försvinner och du blir automatiskt mer attraktiv. Det är som man säger om de som slutar leta efter en partner, att då kommer de springande. Doften av desperationens feromoner är ungefär lika lockande som den av ruttna ägg eller avlopp. Det spelar ingen roll hur mycket deodorant du sprejar över dig själv för den underliggande lukten tränger igenom. Du måste tvätta dig innan du sätter på deodoranten.

Titta ut genom fönstret och skriv om det du ser som om det vore en nyhet. Halv 22 en kväll i oktober. Svart som i en säck. Okeeej…

Svart. Det som syns när jag tittar ut genom fönstret är spegelbilden av köket. Det känns inte som det var många dagar sedan som ljuset aldrig verkade ta slut. Inte ens när jag lade mig vid midnatt var det lika mörkt som det är nu. Vart har dagarna, månaderna tagit vägen? Varför är det lika överraskande varje år? Trots att tidningarna tjatar om att nu närmar sig hösten och det är dags att ta fram vinterjackan och anmäla sig kursen i keramik och afrikansk dans. Trots det känns det alltid som det plötsligt är tvärmörkt redan klockan åtta på kvällen. Det finns de som blir lika förvånade varje gång det snöar i januari. ”Vad? Är det vinter?” Jag tillhör väl dem, men jag utbrister: ”Vad? Är det redan oktober?”.

Meh! Nääää … det där är väl ingen nyhet, det är en betraktelse. Jag försökte en gång till.

Svenska folket gör sitt bästa för att härda ut det kommande halvåret tills ljuset kommer tillbaka. De drar för gardinerna för att slippa se hur löven faller och hur mörkret blir kompakt tidigare och tidigare varje kväll. Försäljningen av värmeljus och stearinljus ökar kraftigt och kulminerar i samband med jul och nyårshelgerna. Nu är det viktigare än någonsin att alla glödlampor byts ut mot lågenergivarianten eftersom lamporna kommer att vara tända längre stunder. Kom ihåg att se över vilken sorts el du har, ju grönare desto bättre för planeten och utnyttja möjligheten att ta ställning genom att delta ta i ”Earth hour”!

Det blev bättre! En känsla av nyhetsrapportering åtminstone.

Min syn på vem som är en hjälte

En övning för journalistkursen. Idén är min egen, men det har väl ingen större betydelse för det handlar om att skriva.

Hjältar

Det är länge sedan någon man eller kvinna iklädd färgstarka trikåer, slängkappa och mask syntes till. Den senaste jag gången jag såg någon var när grabbarna i ”Big bang theory” klädde ut sig till Flash Gordon. Fyra Flash Gordon i ett och samma vardagsrum. Varje gång jag tittar på Spindelmannen-filmerna önskar jag att han fanns i verkligheten. En vigilante som verkar osårbar och som skyddar oss vanliga dödliga när lagens långa arm tappar taget om skurkarna. Ibland dyker det upp en tidningsrubrik som handlar om någon som tröttnat på att de skyldiga inte får sina rättmätiga straff och därför tar saken och lagen i egna händer. Jag hejar på. Inte för att de i sin tur bryter mot lagen utan för att de har min fulla förståelse. Föräldrar som ger tillbaka den mobbing deras barn har utsatts för. Pappor som letar upp dotterns våldtäktsman när bevisningen har haltat. Butiksinnehavaren som tröttnar på att bli rånad och försvarar sig med ett olagligt vapen. Var är Spindelmannen när man behöver honom?

När det svenska hockeylandslaget kommer hem och möts av hurrande folkmassor på Sergels torg och inte bara lösnummertidningar som Aftonbladet utan även Dagens Nyheter kallar dem för hjältar förhåller jag mig kallsinnig. Jodå, rent idrottsligt är det en prestation, men inte tusan handlar det om hjältemod. De har inte gjort något som på något sätt förbättrar min tillvaro eller underlättar min situation. De bekämpar inga orättvisor. Det enda de riskerar är knäckta ben och skärsår.

En ensamstående förälder som gör sitt bästa för att uppfostra sina barn till anständiga samhällsmedborgare eller en underbetald polis som får stå ut med både okvädningsord och hot. Sköterskor som blir utbytta mot spanska vikarier för att man hellre vill spara pengar än att ge dem högre lön. Personalen i Konsumbutiken som alltid, alltid är trevlig och hjälpsam. Lärare vars händer är så bakbundna av pappersarbete att undervisningen hamnar i bakgrunden. Förskolepersonal som får stå ut med ouppfostrade ungar eftersom föräldrarna är så upptagna av att upprätthålla sin ytliga status att de inte hinner umgås med sina egna barn. Hemtjänstvårdarna som är så tidspressade att de knappt hinner in genom dörren innan de måste vidare till nästa. Alla som arbetar med alla former av renhållning och städning. Det är de här människorna som är hjältar. Det är de som får allt att gå runt. Det är de som förtjänar att hyllas på Sergels torg och få rubriker i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Skrivövning: en lokal nyhet

Det var inte svårt att hitta en lokal nyhet med tanke på att de håller på att göra om hela Rönninge centrum och jag valde att skriva lite om den senaste parkeringen. Det finns många sätt att skriva som en journalist på och här är mitt allra första försök.

Förändring

Det handlar om förändring. Utveckling. Framåtskridande. När jag flyttade från Södertälje till Rönninge kändes det som att flytta ut på landet, från höghus till grönska. En känsla av småstad i stället för förort trots att det inte ligger längre än tre mil från Stockholm eller 25 minuter med pendeltåg. Ett torg med en Konsumbutik, en pizzeria, en frisersalong, ett café, en tobaksaffär och en blombutik. Låga hus och en boulebana. Gångavstånd till Garnudden med flera badplatser. Flera promenadvägar runt Flaten. Det har gått 16 år och naturligtvis har Rönninge förändrats. Fler och fler väljer att flytta hit och då behövs bostäder och villorna står tätt nu, men det finns alltid de som vill mer. Det behövs fler bostäder och ju fler som flyttar hit desto större blir kraven på ett ”levande centrum” med fler affärer och infartsparkeringar. I år var det dags att dra igång den första etappen som innebär en cirkulationsplats (rondell på vanlig svenska) och så småningom ett utökat område för busstrafiken. Det har varit rörigt och bullrigt med flera trafikomläggningar och jag har undvikit att promenera där. Det känns inte bra när det inte går att få en överblick av trafiken och jag måste kila hit och dit som en skrämd råtta. I anslutning till pendeltåget finns en stor parkering och för ett par år sedan utökades den, men det räckte inte och den har utökats ännu mer på bekostnad av träd. Just nu byggs ännu en parkering i anslutning till den ursprungliga, men på andra sidan Centralvägen. Det växte flera höga, lummiga träd där. Riktigt varma sommardagar brukade jag gå i deras skugga i stället för på den stekheta trottoaren. De stod direkt nedanför en bostadsrättsförening och det var knappt att takåsen syntes bakom det lövrika grenverket. Nu är allt borta. Husen står blottade ända ned till grunden som oskyddade tandhalsar. Det ilar i mig av obehag. När jag protesterar mot det här på Facebook blir jag anklagad för att vara en motståndare till utveckling. Jag tycker om träd och grönska. Det ramar in det modernt hårda och för med sig färg och syre. När man skövlar träd i syfte att ge plats för något så trist som en parkering är det ett högljutt sätt att deklarera att inget är beständigt. Det handlar om förändring och jag tycker inte om det.

Ofrivillig nystart

Hösten ger mig en känsla av nystart, men det är alltid roligare om nystarten är självvald. De 2 månader som har gått sen vi renoverade köket har hälsan varit emot mig. Jag har känt mig dränerad och blev leds på att alltid få ont efter promenaderna. Sedan blev jag förkyld och så stukade jag foten i förrgår. Eländes elände! Börja om från början hela jävla tiden. En 50 minuters promenad som kändes bra och där jag kom överens med skorna, men jag har haft grymt ont resten av dagen och har varit sänkt. Värktabletter, Voltarensalva, högläge och sofferslummer. Jag har en ny signatur.

Jag är inte en snabb läsare. Det har jag aldrig varit. Jag minns från mellanstadiet när läraren påpekade lite allmänt att han kunde se på våra ögonrörelser hur fort vi läste och jag tolkade det som att jag inte läste tillräckligt snabbt. Det är ingenting som har hängt över mig som något negativt, det är bara ett minne, men jag funderar ofta på det nu när allt ska gå så himla snabbt och man ska hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det finns bokbloggare som läser 14 böcker på lika många dagar och då kan jag inte låta bli att undra hur mycket de får ut av det? Att läsa fort är ju inte liktydigt med att älska att läsa. Det måste vara som att tugga i sig en chokladkaka som en flistugg utan att känna smaken. Igår läste jag en artikel om snabbläsning (jag gjorde inte testet som finns inlagt) som bevisar det jag har haft på känn: ju fortare du läser desto mindre uppfattar du och kommer ihåg efteråt.

”– Våra ögon ser bara skarpt på en liten del, på en yta som täcker en och en halv grad av synfältet. Det motsvarar ett eller två ord i en text. Om vi försöker läsa fortare så tappar vi förståelsen av texten, förklarar Kenneth Holmqvist.”

Varken hjärnan eller ögonen är skapade för snabbläsning. Att försöka läsa DN.se är tufft för att det finns så mycket insprängt: bilder, annonser, reklamfilmer, tips om liknande artiklar osv. Det blir splittrat och stressigt. Det är därför jag har börjat älska min lässtund som jag har på kvällen och som jag har haft sedan i våras. Den har blivit nödvändig och om jag hoppar över den mer än en kväll blir jag rastlös. I FB-grupperna kan diskussionens vågor gå höga när det handlar om fysiska böcker eller e-böcker. Jag håller på fysiska böcker och det finns flera undersökningar som visar på att hjärnan uppfattar text på papper bättre än text på skärm och det blir även skillnad i kroppens stressnivå; läsning över huvud taget sänker kortisolhalterna i kroppen och minskar risken för alzheimers förutom att man blir intelligent och får större empatisk förmåga. Sug på den!

Jag börjar en ny kurs för Jorun Modén ikväll (första chatten är just färdig) där jag ska lära mig skriva som en journalist. Eftersom mitt skrivande handlar mer om bloggandet och bokrecensioner känns den här kursen rätt. Min roman får ligga på hyllan tills vidare. I vilket fall som helst kommer jag att utveckla skrivandet och det är aldrig fel.