70 minuters promenad i varierande tempo beroende på om det var plogat eller inte. Det var skönt! Vid lunch blev jag så trött att ögonen åkte ihop, så jag slumrade i soffan i någon timme.
Mer snö
Kategori: Hälsan
Fluffsnö
Jäss! Det fortsätter att snöa, men temperaturen sjunker och då blir det fluffsnö i stället för blötsnö och det gör promenaden till en helt annan upplevelse. Jag gick samma runda som igår, men det tog bara 60 minuter och tempot var ett helt annat. Riktigt skönt! Tack vare mina vanliga vinterkängor som har ett ordentligt stöd runt vristen, så har foten inte känts av nämnvärt under resten av dagen.
Igår och idag hade Selma (Elins kanin och mitt barnbarn) en ny och skum grej för sig. Hon hade ett knippe höstrån i munnen och det dröjde en stund innan Elin förstod att Selma inte kunde öppna munnen för att göra sig av med dem. Whaaat? Idag hände det igen och då var jag ensam med henne. Jag var så korkad och okänslig att jag drog fram mobilen och fotade henne med den nya mustaschen och inte kunde jag låta bli att skratta heller. *skäms* Elin kom hem en liten stund senare och visade hur jag kunde dra loss stråna. Kan det vara Selmas tänder som har blivit för långa?
Nedstänkt, men äventyrlig
Snö, snö, snö. Blöt snö. Det är trist ute. Moddigt och slirigt och övervägande empatibefriade bilister. På min 70-minuters promenad mötte jag ett tjugotal bilar, och det var endast 3 som tänkte på hur satans blött det var och att satans blött väglag stänker ned gångtrafikanter. Jag blev nedstänkt på benen under den första fjärdedelen av min runda. Jag vände mig om efter bilen och vevade med armarna, men jag undvek att visa fingret även om det var frestande och med min illröda jacka borde mitt vevande ha synts. Jag fick aldrig upp tempot idag eftersom jag mest halkade runt och försökte hålla mig från fler nedstänkningar och då tänkte jag att jag ju kunde prova på en annan väg. Jag kände mig äventyrlig! När jag kom till ett av alla dessa små vägskäl som finns längs mina olika promenader svängde jag in på en gångväg som går utmed Flatens andra sida. Inga bilar. Inga människor. Bara jag och min ljudbok. Flera läckra hus som inte syns från vägen där jag vanligtvis går, men jag skulle inte känna mig helt trygg med att ha en trappa ned till strandkanten…
När det gäller empatilbefriade bilister.
PS. Månadsvägningen visade att 1 helt hekto har försvunnit! Äh!
PPS. Painmastern fungerar inte.
1 enkel åtgärd
Läkarens dom från i tisdags hänger över mig som ett surt moln. De dagliga promenaderna är 1 enkel åtgärd frånsett att jag kände mig tvungen att stanna inne och vila foten idag. Ont, ont, ont. En annan enkel åtgärd är att sluta med mitt kvällsmumsande. Man skulle kunna tro att bara jag borstar tänderna så vill jag inte gärna bryta den fräscha känslan, men icke. Jag avskyr att lägga mig hungrig, men nu kommer jag att sätta en kvällsmumsargräns klockan 22. Det känns i alla fall inte omöjligt och det är det viktigaste.
Vem är det som går…
…och går och går och bara kommer hem igen? Jo, en tjock tant som fått beskedet att hon har förstadium till diabetes. 70 minuters promenad igen. Ont i foten igen.
Moment 22
70 minuters promenad idag igen och det var riktigt skönt även om det bitvis blåste jäkligt kallt. Jag tycker om när det blåser! Det känns som om jag får i mig extra mycket frisk luft och jag känner mig härligt utvädrad.
Jag fick väldigt ont i foten, på utsidan och det brukar jag inte få eller ha. Painmastern hade inte önskvärd effekt på handen, men det kan bero på att jag egentligen inte hade ont. Nu sitter den på foten och den sitter på plats bra tack vare strumpan.
För första gången kan jag utnyttja trottoarerna trots att de är buckliga av is och behöver inte gå ute i vägbanan. Jag skulle kunna använda stavarna för att avlasta foten, men då kan jag inte gå på trottoaren för där får de inget fäste. Om jag ska gå ute i vägbanan där stavarna inte halkar omkring är isbuggarna mindre bra att gå i och då kan jag lika gärna ta de vanliga kängorna. Lite moment 22 över det hela.
70 minuter
70 minuters promenad och det var skönt. Jag har börjat dra åt snörningen på isbuggarna och då blir stödet bättre. Gårdagens chock fick mig att besluta mig för att lägga styrketräningen på hyllan ett par veckor för att i stället promenera varje dag och för att jag inte skulle tappa sugen det första jag gjorde pressade jag mig inte i backarna, men hade bra fart i övrigt.
Ett gigantiskt nederlag
En dom som fick mig att knäa och att gråta: kolesterolvärdet är så högt att läkaren fick mig att gå med på medicinering (hon frågade inte ens, hon bara meddelade mig det faktumet) och blodsockret visar på förstadium till diabetes vilket innebär att jag kommer att få gå på regelbundna kontroller hos en diabetessköterska. Det här är ett gigantiskt nederlag för mig eftersom jag trodde att jag skulle kunna sköta kost och motion själv. Det är inte roligt att få en diagnos där jag själv är vållande. Visst finns det genetiska faktorer som påverkar, men ansvaret är mitt och endast mitt.
Kanske är det detta som behövs för att jag ska inse att jag inte kan äta och träna på det sätt som jag trivs med för det räcker inte. Direkt efter att hon slagit mig i huvudet med de allvarliga beskeden satte hon sig tillrätta vid tangentbord för att skriva in åtgärder. Motion! Jag promenerar 3 gånger i veckan och styrketränar 2 gånger. ”Du tränar så pass mycket redan…”, mumlade hon. ”Jag gör det.”, svarade jag. ”Faktiskt.” Jag betonade ”faktiskt” eftersom jag anade misstro från hennes sida. Jag ville slå henne i huvudet med något. När det kommer till kosten finns det fler möjligheter och jag känner att jag inte kan Börja På Måndag utan måste göra det direkt.
Jag vet att kolhydrater inte är bra i för stora mängder. Jag vet vilka kolhydrater som är värre än andra. Jag vet vilken sorts fett som bättre än annat fett. Jag vet att protein är prima. Jag vet att socker är kostens egen superskurk. Jag vet allt det här! Jag har läst och jag har provat mig fram. Varför lever jag inte som jag har lärt mig? Därför att jag inte orkar kämpa på 2 olika fronter – övervikt och depression. Därför att jag inte är särskilt angelägen vad gäller min hälsa. Om jag inte hade haft familj, så hade jag skjutit mig själv i sank för länge sedan.
Jag vill inte äta kolesterolsänkande medicin. Jag gjorde det i flera år, men slutade när jag fick vetskap om nackdelarna. Idag kände jag dock att jag saknade motståndskraft och jag har tagit den första tabletten.
Läkaren föreslog en grupp för ”livsstilsförändring”. Då orkade jag säga nej. Inga flockaktiviteter. Ingen dietist heller för den delen. Jag vet, som sagt, vad som är rätt och vad jag gör fel och jag vägrar gå med på att en trångsynt dietist läxar upp mig. Fan heller!
Synpunkter på själva besöket. Doktor AT var 10 minuter sen och det omvälvande besöket varade inte längre än 20 minuter. Det gick åt ett par minuter för henne att lista ut varför jag var där eftersom jag var ombokad pga. återbud av läkaren själv den 19 december. När jag påpekade att det gällde provsvaren gick det upp ett ljus eftersom den återbudande läkaren tydligen hade markerat kolesterolvärdet med en varningsskylt, typ. Blodvärdet är det enda värdet som sjunker och det ska inte sjunka. Hon kollade aldrig blodtrycket eller lungorna. Jag tycker att om man lämnar den här sortens, i mina ögon, tunga besked som innebär en livsstilsförändring, så krävs det mer än 20 minuter inklusive ett recept, en remiss till diabetessköterskan och ett löfte (hot?) om att jag ska komma tillbaka om ca 3 månader för uppföljning. Tack och hej, din feta leverpastej! See ya!
Denna min kropp är snart 50 år och jag känner den. Genom sjukdom, mediciner och graviditet har jag lärt känna den. Något är fel. Förmodligen är det klimakteriet som närmar sig och jag har en tid hos en gynekolog på Södertälje sjukhus om 2 veckor. Hormonerna jävlas på ett annat sätt och systemet är satt ur spel. Trött, tung och värk här och där dagligen. Det känns inte som att kroppen har lust tuktas i form en gång till och det spelar ingen roll hur starka hälsoargumenten än är. Psyket har inte heller den rätta orken.
Smärtmästare
I slutet av förra året köpte jag Pain Master i hopp om att kunna få bukt med foten, men när jag förstod att den inte kunde användas som en utvärtes värktablett utan ska sitta på i 3 dygn, så hamnade den i en låda. Jag glömde bort den och det var Pär som påminde mig om den i samband med att vi pratade om att jag inte kan skriva för hand längre. Nu har den suttit på i nästan ett dygn och förutom att den är lite i vägen känns den inte.
Trött och förvirrad
Eftersom det fortfarande är riktig vinter valde jag att promenera idag igen i stället för att styrketräna. 75 tunga minuter. Vid flera tillfälle ångrade jag att jag tog en längre runda för det kändes inte som om jag skulle orka. Foten tog inte lika mycket stryk som igår, men precis som igår blev jag fruktansvärt äckeltrött efteråt. Inte den sortens trötthet som består av stora delar välbehag efter ett träningspass utan en trötthet som fick mig att tappa lusten för allt och bara vilja sova. Igår hann jag inte med någon tupplur, men idag blev det 1 timme i soffan. Inte uppiggande på något vis.
Jag såg en animerad film som jag inte vet om jag tyckte om. Den var egentligen inte dålig, men jag tyckte inte om den. ”Sagan om Despereaux” från Pixar Studios. Den var dyster och bitvis otäck och med en ironi som inte fungerade på mig (att Despereaux är helt orädd trots att han är en mus och saknar de vanliga instinkterna att skygga för t.ex. fällor och människor). När Despereaux blir förvisad till råttornas värld där han riskerar att bli uppäten och sedan hamnar på en arena där han ska slåss mot en katt eller när prinsessan blir bunden och lagd på samma arena för att råttorna ska äta henne… Nää! Att vara orädd är inte samma sak som att vara modig. Att vara helt orädd kan bero på att man är dum i huvet.
