Hälsan | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 90

65 minuter stavgång, högervarv runt Flaten. Det tog ett tag innan det lossnade, men sedan blev det njutbart även om det var flåsigt.

Familjespänningar. Att lära sitt barn pengars värde och att handlingar får konsekvenser. Jag tycker inte att Pär och jag har handlat fel och jag kan ta att Elin är ordentligt sur på oss, men spänningarna sliter på mig. Tröttheten går inte över utan byggs bara på av små motgångar som jag i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt. Jag sjunker bara djupare och djupare. Känner ingen motivation att kämpa emot. Jag har hoppat av Författarkurs 3 beroende på att den är mer fokuserad på egna projekt än de tidigare kurserna och mitt egna projekt ligger i respirator och kämpar för sitt liv. Jag orkar inte – jag klarar inte av att koncentrera mig.

#Blogg 100 del 89

85 minuters promenad med farthållare. För första gången på, jag vet inte hur länge, var promenaden skön. Kroppen protesterade inte lika högljutt, jag fick inte ont någonstans utan blev bara normalt trött. Tempot som jag började i lyckades jag hålla ända till den tempodödande sista backen och trapporna. Jag hade MBT-skorna och bortsett från att de är skönare än vanliga skor, så finns alltid vetskapen om hur de aktiverar musklerna och det känns väldigt bra.

Styvmorsvioler. De kommer upp på samma ställe varje vår och den här gången hade jag förstånd nog att stanna och föreviga dem på bild.

#Blogg 100 del 87

Med mycket möda och stort besvär tog jag mig igenom ett pass med gummibanden. Motigheten var maxad, så jag lockade mig själv med ett extra lätt pass. Det innebar så få upprepningar att jag knappt hann börja innan övningen var avklarad. Jag fick upp en viss värme, men jag blev inte svettig. Nä, det var ingen höjdarträning, men det blev gjort och jag tog mig över den där förbaskade tröskeln som aldrig verkar försvinna helt. Just nu är jag i så dålig form att jag blir gråtfärdig…

#Blogg 100 del 85

Dyster första maj för socialdemokraterna

10-åring våldtogs – nekades abort.

Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.

Barn föll ur fönster – pappan misstänks.

Man nära misshandlas till döds.

Stökigt firande inatt.

Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.

Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i ”huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s ”huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att ”vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.

#Blogg 100 del 81

En pakethämtarpromenad på 25 minuter plus 35 minuter med MBT-skor. Ett stort paket från Zalando som var bängligt och krävde fler pauser. Innehållet bestod av enbart väskor! Mitt DNA innehåller en gen som jag inte vet vem jag fått den ifrån, men jag vet att jag har fört den vidare till Elin – väskgenen. Genen har en del-gen som heter plånboksgenen. Väskgenen tar sig uttryck i att jag aldrig hittar den ultimata väskan. Jag behöver alltid en väska som är större eller mindre eller i en annan färg eller med fler fack eller med färre fack eller så saknar den bärrem eller så skulle den vara snyggare utan bärrem. Det är samma sak med plånböcker bortsett från bärremmarna då. Nackdelen med ständiga plånboksköp är att de förblir tomma eftersom mina pengar är slut. Hehe. Den 10 senaste åren har jag betvingat väskgenen. Sedan jag slutade arbeta har jag inte haft samma behov av väskor och plånböckerna har minskat i storlek så att jag kan ha den i fickan eftersom jag sällan använder väska. Men i torsdags gick jag in på Zalando. Jag minns inte varför. Det finns allt möjligt där, men väskgenen fick mig att kika runt bland väskor. Och plånböcker. Jag hittade såååå många snygga väskor. Snålvattnet rann till och plötsligt började jag samla ihop dem i en önskelista. Det blev 19 stycken inklusive en plånbok. Sen gjorde jag inte mer den kvällen. Jag ville ha en ny ryggsäck. Jag har en skinnryggsäck som jag köpte i Italien för 10 år sedan, men den är så stel och otrevlig. Den svarta, lilla väskan är sliten… Och så behöver jag en mellanstor väska som är lite plattare. Jag har mina nöjespengar och i nuläget har jag alla böcker och filmer jag behöver och det är länge sedan jag köpte väskor. Väldigt länge. Mer än ett år. På fredagen mätte jag de väskor jag använder mest och loggade in på önskelistan igen. Jag rensade bort flera stycken i första omgången. Sedan några till. Till slut låg en ryggsäck, en liten väska, en mellanstor, platt väska och en plånbok i kundvagnen och jag klickade på ”Bekräfta beställning”. Idag hämtade jag dem.

En blå ryggsäck från Mint & Berry. Den är mjuk och följsam.

Den mellanstora, platta från Tom Tailor. Det var färgkombinationen som fick mig på fall.

Den lilla väskan från Rip Curl som är bra när endast plånboken ska med.

Plånboken är från Mint & Berry som ryggsäcken och den är dubbelt så stor som det lilla tygfodralet jag använder just nu, men jag kunde inte motstå den.

Trädet står vid ett dagis och samtidigt som blommorna är väldigt fina tycker jag synd om trädet. Aj... — Trädet står vid ett dagis och samtidigt som blommorna är väldigt fina tycker jag synd om trädet. Aj…

#Blogg 100 del 80

Jag hasade runt Flaten idag igen och den här gången hade jag stavarna att hänga på. Ett ord summerar det hela: skitskor. Förbannade, jävla skit-Reebok!!

Trädet fick mig att tänka på en giraff som dricker vatten.

#Blogg 100 del 78

Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!

Varför sitta på en uteservering i stan när man kan ha det så här i stället?

Sjösatt! Den båt som legat övertäckt på mina tidigare bilder.

En selfie. Den enda selfien jag någonsin kommer att ta.

Liv och död. Sida vid sida. Ett fallet träd omringat av pigga vitsippor.

#Blogg 100 del 77

Min svåger kom in i köket där jag förberedde förrätten och frågade, som han alltid gör (för han tillhör ju de som alltid frågar), hur jag mådde. ”Jodå…”, svarade jag. ”Det knallar på som vanligt alltså?”, konstaterade han då. ”Jag har mått bättre.” Ett stort behov av att få tala om att jag inte alls mår bra utan att gå in på detaljer. ”Jaha…”, blev hans svar på det. Jag tror inte på att provocera med att jag inte mår bra. Jag väljer hur jag svarar till vem, men jag tänkte att vi i alla fall har känt varann i 23 år även om vi inte står varann nära. Han tillhör Vårt Gäng och vet förmodligen om de flesta av mina hälsomässiga berg- och dalbanor, men han var inte redo för ett ärligt svar. Inte där, inte då. Det är nog bara en terapeut som jag kan vara gnälligt ärlig mot. Det är synd.

#Blogg 100 del 73

25 minuter dit och 25 minuter hem i hasande tempo, utan stuns eller lust. Jag hämtade en medicinbeställning som kunde ha gått ned i brevlådan om det inte varit för Nasonexen som inte kan (får?) skickas som brev.

Jag läste på DN.se om att överviktiga barn inte klarar av skolan lika bra som normalviktiga barn. Jag behövde bara läsa rubriken så gick jag igång med högljudda protester inombords om att det naturligtvis har att göra med den fientliga omgivningen för vem fanken kan ta fullvärdig examen när man blir mobbad?! Innan jag satte mig ned för att blogga om min upprördhet läste jag igenom den korta artikeln och fick då läsa precis det argumentet. Vad var det jag sa? ”Resultaten har ingenting med okunnighet eller dumhet att göra, utan att man har så mycket annat att jobba med känslomässigt, så man orkar inte.”, säger Monica Andersson som är sekreterare på Hobs (Hälsa oberoende av storlek). Hon säger oxå att man, som överviktig, döms på förhand. Jag kan inte annat än hålla med. Precis som man förutsätter att en smal människa är lycklig just för att människan är smal, så är en fet människa karaktärslös och dum i huvudet. Vi har det samhälle vi förtjänar, men jag tycker inte om det och jag avskyr att leva i det.

#Blogg 100 del 71

Just nu är det inge’ kul. 6.15 väckte marsvinen mig eftersom de tyckte att det var frukostdax för länge sen (jag hade planerat den till klockan 8) och om jag inte hade varit så förbålt kissnödig, så hade de fått vänta. När lugnet hade sänkt sig gick jag och lade mig igen och somnade om och fick tvinga mig själv ur sängen framåt 11 när det var pelletsdax för fyrbeningarna.

Vera mår inte bra. Hon sitter ihopkurad som en boll och äter ingenting. Jag klippte ned tänderna ytterligare, men hennes käkar verkar helt sneda. ”Hon har väldigt stora kindtänder, så att klippa ned tänderna förvärrar nog bara saken.” Det svaret sms:ade Pär när jag skrev och berättade att jag fick en tid hos vetten i morgon halv 9. Varför sade han inget innan han åkte till Göteborg?! Då hade Vera sluppit skrämmas från vettet genom att ligga fasthållen på rygg medan jag körde in tången i munnen på henne. Fan! Jag försökte stödmata och ge henne vatten. Vera och jag ska i alla fall ut och åka i morgon. Hon har fått Metacam i smärtstillande syfte.

Pär har löjligt full rusch hela veckan och är småstressad, jag mår inte bra och har sagt vad som känns jobbigt och varför, men han insisterar på kalaset på lördag (han fyller år idag). Det är 1 månad sedan Elins och mitt kalas och jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den besvikelsen och föregående stressen.

Sedan är jag besviken på Pär (ja, Pär, jag väljer att skriva det i min offentliga blogg i stället för att ta det direkt med dig). Det jag gick igenom efter Gary Yourofskys föreläsning var vidrigt. Det var fruktansvärt uttröttande, men inte en enda gång har han frågat mig om det. Jag har tagit upp det några gånger och han har inte tigit ihjäl mig, men heller inte gett uttryck för någon förståelse. Däremot har jag fått lyssna på en massa om Scania Hack och hur roligt han tyckte att det var. Jag orkar inte ta den här diskussionen med honom, men jag vill heller inte hålla inne med min besvikelse eftersom det snyltar på min redan obefintliga energi.

M	T	O	T	F	L	S
				1	2	3
4	5	6	7	8	9	10
11	12	13	14	15	16	17
18	19	20	21	22	23	24
25	26	27	28	29	30