Hälsan | Mitt liv i ord

Blandat

Måndag. Jag fick den tredje behandlingen med akupunktur. Jag hade tid redan klockan 8 och eftersom jag har en hopplöst lång startsträcka på morgonen fick jag stiga upp klockan 5. Kroppen var i chock, men tröttheten gjorde att jag veeeerkligen kunde slappna av. Det går åt rätt håll. Vallningarna minskar i antal och intensitet.

De gamla husen i Stockholm (Frejgatan) har ofta väldigt vackra fönster.

Tisdag. Träning med gummibanden. Ett lätt pass, men det var jobbigt, inte roligt och jag hade så ont knät. På måndagen hade jag sandaler och det straffar sig i form av smärta i knät.

Det är svalt och skönt på morgnarna här inne. Jag tycker om att ligga där och titta på hur hasseln rör sig i vinden medan jag lyssnar på en bok. Morgonfrid.

Onsdag. Idag. Tur och retur Salem. Ett paket från Apoteket, misstänkt litet eftersom vi beställde tandborstar och lite annat och det visade sig, mycket riktigt, endast innehålla Pärs mediciner. Jag glömde att Apoteket alltid delar upp det i 2 leveranser. Det är så irriterande! Jag hoppas att det övriga får plats i brevlådan… Jag hade ganska stort flyt också för precis när jag hämtat det paketet kom ett sms om att paketet från Yves Rocher fanns att hämta. Jäss! Det gick långsamt hela vägen hem. Plågsamt. Ont i knät och ont i en tå som jag rivit sönder nageln på. Jämmer och elände.

Jag kunde inte låta bli att köpa hela setet med syrendoft inklusive eau de toilette.

Med den förra beställningen från Yves Rocher fick jag ett prov på en ansiktskräm som var helt underbar för min märkliga och känsliga blandhy. När jag var inne på deras sida gjorde jag deras test för att få reda på vilka produkter som skulle passa mig bäst. Eftersom mina ärliga svar på frågorna avslöjade att min hud har förlorat sin spänst samt har tydliga rynkor – helt naturligt för en 54-åring! – blev resultatet att jag bör använda ANTI-rynkkrämer, kräm MOT åldrande och kräm för att STRAMA UPP den oelastiska huden. Vad trött jag blir! Inställningen till (kvinnligt) åldrande är så snäv och negativ trots att vi hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag köpte en ansiktskräm i samma serie som provet och en återfuktande ansiktsmask. Här ska fuktas och inte bekämpas!

Min sim heter Bibbi Bölja och det absolut roligaste hon vet är VR-spel. Hon blir faktiskt tyngdlös i sitt sci-fi-äventyr. Hon strävar på i sin karriär inom vetenskap och vill bli uppfödare av cyborgs. Jag GILLAR Sims 3!!

Vårdkritik

”Anmälan om problem i vården på Psykiatricentrum Södertälje”

”Det gäller Psykiatricentrum i Södertälje. Det handlar om omsättningen av läkare. Läkare som inte stannar mer än 3 månader. Läkare som vid första besöket ALLTID insisterar på att jag ska förklara varför jag är där. LÄS MIN JOURNAL! Läkare som inte vågar tala om att besöket är det sista eftersom hen slutar utan jag får veta det när jag ringer för att få kontakt med läkaren då jag mår så dåligt att jag har panik.

Om det här ska fortsätta kräver, KRÄVER, jag, som patient, den respekten att läkaren informerar mig om att hen inte blir kvar mer än 3 månader, att vi förmodligen bara hinner träffas 2 gånger. Då får jag möjlighet att ställa in mig på det. Det handlar om respekt!

Mellan oktober 2018 och maj 2019 har jag haft 5 olika läkare. 5 olika läkare som alla (utom 1) velat att jag ska sammanfatta min sjukdomshistoria. 4 olika läkare har haft åsikter om medicineringen och ändrat hit och dit. Läkaren i december lovade skriva in i journalen att INGA ÄNDRINGAR gällande Lyrica fick göras. Nästa läkare i januari inleder besöket med att hon vill ta bort Lyrica. En läkare vill inte ändra i Lamictal-doseringen. Sedan slutar hon och jag fick tala med läkare numro 5 som direkt dubblerade morgondosen av Lamictal. Jag, som patient har ingen, INGEN möjlighet att hänga med i svängarna, att få någon uppfattning om vilka råd jag ska ta till mig.

Jag har ingen möjlighet att nämna alla 5 läkare vid namn för jag kan omöjligt minnas det. Det senaste dryga halvåret har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Namn på läkare har det inte funnits energi kvar till. Läs min journal!

Ewa Sundbäck”

Vid mitt senaste samtal med AG uppmuntrade hon mig, till och med insisterade på att jag skulle fylla i ett formulär om problem i vården. Hon sa att de vill veta, att de behöver veta. Så då gjorde jag det. Det är texten ovan som jag citerade ordagrant. Jag skrev det sent på kvällen och en aning i affekt, men jag har inte gett någon ett öknamn. Jag inte ens använt svärord, så jag tycker nog att alltihop kan godkännas. Jag kommer att lämna det till AG när vi träffas om 1 månad.

Eftersom läkarna inte kommer med någon högljudd protest mot sina arbetsvillkor eller mot hur patienterna påverkas, så måste vi göra oss hörda. Utnyttja möjligheten genom att fylla formuläret och om du känner att du inte kan formulera dig, så be en anhörig eller vän om hjälp. Strunta i de löjligt få raderna som de anser vara tillräckliga utan lägg till extra sidor – det gjorde jag!

Knäckt

Ett dåligt läkarbesök på fredagen för 2 veckor sedan. En första akupunkturbehandling på måndagen. På tisdagen fick jag beskedet att min läkare hade slutat. På onsdagen hade jag telefonkontakt med en annan läkare och ökade Lamictaldosen. Mådde bättre resten av veckan och under helgen och har orkat promenera igen. Ny akupunkturbehandling på måndagen. Samtal med AG på tisdagen. Frisören på onsdagen och på kvällen tog jag en Circadin och sov bort torsdagen (gårdagen). Idag var hos veterinären och fick avliva Bibbi. I den dryg vecka har jag haft huvudvärk varje dag, hela dagarna (kan bero Lamictaldosen, kan bero på spänning, kan bero på en kombination). 2 jävligt intensiva och turbulenta veckor och nu är jag knäckt. Jag har gråtit mycket idag, har huvudvärk och är så vansinnigt trött.

Gult

En lång promenad på 80 minuter. Det var skönt, men jag blev sååå trött mot slutet och låren kändes stumma. Det var ändå ingenting mot hur mörbultad jag kände mig efteråt…. Höger hälsporre påminner gärna om att den inte har gett upp än, men det har inte jag heller. Jag gör fotövningarna ett par gånger i veckan och jag kommer att öka till 3 gånger. Efter 4 månader får jag fortfarande ont bakom vänster knä som jag vred till i februari. Det, däremot, känns tröstlöst. Jag har köpt ett linne, Peoria, från Cellbes av märket Zhenzi som är danskt och riktar in sig på stora storlekar (eller kläder för kurviga kvinnor som de gärna uttrycker det, men modellerna är ytterst sällan kurviga – kan någon förklara det?). Jag har det till träning och det är det bästa linnet någonsin! Det sitter perfekt över bysten med breda axelband, vidd i kroppen och med ett underbart fall. Jag köpte ett mörkblått och ville gärna köpa ett till (kostar dryga 300 kr…). De övriga färgerna är slutsålda och det orangea verkar aldrig komma in i lager, så jag köpte ett mörkblått till. Tyvärr, finns det ingen bra bild som jag kan låna/kopiera.

Ottan

Klockan 5 i morse vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och jag passade på att ge Bibbi frukost (Pär är på Öland). Då var det 17 grader. Jag tänkte sova mer och flyttade in i läsrummet, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte bli av med tanken på hur skönt det skulle vara att gå ut vid den tiden: svalt, folktomt och morgonkvitter. Till slut steg jag upp, klädde mig i promenadkläder och åt lite yoghurt och när klockan var 5 över 6 klev jag ut genom dörren. Det var behagligt svalt med långa skuggor och tyst, så tyst. Jag gick runt Flaten och mötte någon enstaka person på väg till arbetet, 1 hundrastare och 1 kvinna som också lockats ut att promenera i svalkan.

Klockan 06.25 nere vid stigen runt sjön.

Det tog 65 minuter och jag hade ett riktigt bra tempo, men jösses vad jag blev mörbultad efteråt! Jag fick så ont i fötterna och knäna att jag faktiskt tog en värkkombo. Sedan blev jag trött. Kroppen kom på att jag hade lurat ut den okristligt tidigt och gick ut i strejk. Jag gick och lade mig och slumrade till och från i en dryg timme. Framför allt var det skönt att få sträcka ut sig, att få vila kroppen. Det är några grader svalare idag än igår då vid hade +28 och det fläktar friskt – gud ske lov! Vallningarna är fortsatt färre i antalet och lindrigare när de väl kommer. Nu påminner de mer om de värmepåslag jag hade i början av klimakteriet. Hur 17 kan akupunkturen fungera?! Det är en så fantastisk känsla att slippa paniken och hopplösheten som varje vallning förde med sig, att få vara hyfsat torr och fräsch och det gör att jag kan hantera den rent vädermässiga värmen bättre. Just idag är jag dock trött och det påverkar mitt mående direkt och negativt.

Om jag någon gång ser en leende joggare, skall jag överväga saken.

Joan Rivers

Igår hade jag mer energi och gnodde omkring med det ena och det andra. Bland annat rensade jag garderoben. Det var mest strumpor och t-shirts som fick stryka på foten. Jag har en degraderings-skala för mina t-shirts. När de är nya använder jag dem som de är tänkta att användas. Om de tappar formen efter tvätt (vilket händer väl lite för ofta för att det ska vara ok) brukar de få fortsätta som sovtröjor. Efter det degraderas de till träningströjor. Den här gången hade jag 2 tröjor som var rymliga och sköna att träna i, men med lite för långa ärmar, så jag klippte av dem. Häpp! Vid den här rensningen var jag inte fullt så skoningslös som jag brukar vara för det har hänt att jag har ångrat mig. Faktiskt. Det blev en liten hög med bra-att-ha-plagg som jag har delade känslor för, men … ja, man vet aldrig.

En dag för sent, men vad då? Sverige är fantastiskt alla dagar om året!

Blandning

Det har varit mycket negativt den senaste tiden, så därför vill jag börja det här inlägget med att berätta att AKUPUNKTUR FUNGERAR! Efter endast en behandling för vallningar har antalet minskat rent fantastiskt – det är knappt jag tror det själv! Varför fungerar det? Det kan bero på att nålarna ser till att kroppens signalsystem drar igång produktionen av betaendorfin i hjärnan (en variant av det endorfin som bildas i hjärnan när man tränar).

Läkaren, MP, hos psyk i Södertälje ringde i morse som avtalat. Han gick med på att öka doseringen av Lamictal till 200 mg på morgonen – en dubblering – och fortsätta med 100 mg på kvällen. Han ville inte fingra på doseringen av Paroxetin utan det får nästa läkare göra. Vem det nu blir. När det nu blir… Jag gillade inte honom heller. Han signalerade otålighet genom att godkänna förnyande av både Stilnoct och Circadin utan att tveka en sekund. ”Eftersom det snart blir sommaruppehåll och semestrar…” drog jag till med. Jodå, lite har jag lärt mig genom åren.

Eftersom jag var först ut på läkarens telefonlista och samtalet var snabbt avklarat bestämde jag mig för att promenera efter frukost. ÄNTLIGEN tog jag mig över den där oproportioneligt höga tröskeln!! 50 minuter som gick trögt och var tungt, men var en förbaskad lättnad! Det var 21 grader när jag gick klockan halv 10 och det var en helt annan värme i luften. Vindarna var svala och inte längre kalla. Förutom akunpunkturen har vi förberett oss för värmeböljorna genom att köpa en bordsfläkt och en pelarfläkt, båda från Clas Ohlson. Pelarfläkten är effektiv! Den förfular inte rummet och den låter inte alltför mycket. På lägsta effekten susar den. Det går att ställa in den så att den svänger fram och tillbaka eller står stilla. Den kostade inte mer än 399 och jag kan verkligen rekommendera den!

När jag mår riktigt dåligt som jag har gjort den senaste tiden klarar jag inte av att lyssna på musik. Faktiskt. Inte ens lugn musik. Allt stressar mig. Idag har jag haft en bra dag och lyssnade jag på en av mina egna listor medan jag promenerade och sedan fortsatte jag med New Music Friday Sweden där jag hittade ovanligt många bra låtar bland annat en med Lena Philipsson – det var länge sedan. Jag har alltid gillat henne! Hennes röst har bärkraft och hon har alltid gett intryck av att ha integritet. Nu kände jag däremot inte igen hennes röst. Jag trodde det var en kille som sjöng! Låten heter ”Maria Magdalena” och är riktigt skön.

Läkaromsättning

Inatt fick jag sova 8 sammanhängande timmar och det känns som en oerhörd lyx! Men efter duschen ramlade hopplösheten över mig igen lika äcklig som svetten efter en vallning och jag ringde psyk i Södertälje för att få en telefontid hos min (värdelösa) läkare för att ändra doseringen av både Paroxetin och Lamictal för något måste kunna göras. Jag fick beskedet att hon har slutat. Min rektion var en kombination av gap och skrik tillsammans med tårar. Hur fan är det möjligt?! De har en läkaromsättning som är vettlös och bortom all kritik. Jag kan faktiskt förstå att läkaren valde att inte tala om det här för mig i fredags och att förmodligen fler läkare väljer att göra så för vi patienter måste ju få protestera på något sätt och att då vara instängd i ett rum med en sjuk och missnöjd patient kan nog snabbt bli en hotfull situation. Jag fick numret till AG som skrev upp mig på en telefontid hos MP i morgon halv 9.

Sömnparalys

Jag har kommit underfund med varför jag inte gillar läkaren jag var hos igår. Det finns bra personkemi och det finns dålig sådan, men med henne upplever jag ingen kemi alls. Hon ger mig ingen bekräftelse. Pär och jag använder numera ordet ”Stopp!” när någon av oss inte upplever det som att den andra personen lyssnar eller ger bekräftelse. När jag berättar, för läkaren, att jag påverkas väldigt mycket av att inte få sova, så vill inte jag bemötas, av en läkare, med att alla påverkas negativt av sömnbrist. När jag berättar att jag har riktigt jävliga vallningar vill jag inte få som svar att jag måste se till att få hjälp för hon kan inte hjälpa mig. När jag berättar att jag har riktigt jävlig ångest och bara gråter vill jag inte bemötas med ett förslag på ännu en ny medicin. Stopp! Stopp!! STOPP!

Vilken vidrig natt jag hade! Jag tog Stilnoct och Paroxetin som vanligt, men kände inte av dem alls och när jag gick och lade mig strax före midnatt kunde jag inte somna. Jag använder appen Sleepo ibland för att kunna lyssna på ljudet av regn och lugnande musik. Den använde jag igår, jag satte timern på 40 minuter och höll nästan på att somna när timern stängde av. Då var klockan 20 i 1. Sedan försökte jag lyssna på boken, men det fungerade inte. Jag slumrade till och upplevde sedan det jag har varit med om en handfull gånger: sömnparalys. Det är så in i helvete obehagligt! Jag sov inte, men kunde inte röra mig. Någon viftade med ett skynke – en hallucination -som jag hela tiden försökte slå undan med armen utan att ens lyckas röra armen. Sedan trodde jag att Pär kom in i rummet iklädd en vit badrock och med huvan uppdragen – ännu en hallucination. Han lutade sig hotande över mig. Jag försökte skrika. Jag öppnade munnen och tog i ända från tårna, men inte ljud kom. Till slut lyckades jag väcka mig själv och satte mig upp med ett ryck på samma sätt som de alltid gör på film. Hjärtat rusade, jag var genomsvettig och fullständigt skräckslagen samtidigt som lättnaden sköljde över mig. Efter ett toalettbesök försökte jag somna om, men tyckte mig se hur någon gick förbi dörröppningen flera gånger och då tände jag lampan och den fick förbli tänd. Resten av natten, morgonen och förmiddagen låg jag kvar och slumrade. Sov en halv timme här, en halv timme där. Jag var helt färdig när jag lyckades ta mig ur sängen klockan halv 12. Ångest och gråt. Självmordstankar. Oerhört frestande. Jag tog 1 Lergigan.

Kris

Hönan eller ägget? Vallningarna blir betydligt värre av att jag mår dåligt. Jag mår dåligt av att vallningarna är betydligt värre. Termostaten är helt åt helvete dygnet runt. Korta stunden känner jag mig torr och runt 37 grader. Annars svettas jag eller fryser. Nätterna är jävligast. Jag sover kanske 4 timmar för att sedan vakna av att jag svettas och sedan fryser jag. Täcke av, täcke på, täcke av, täcke på. Till slut brukar jag flytta in i läsrummet där det är svalare, där jag har möjlighet att ligga helt utsträckt på rygg utan kudde eller täcke. Från och med ikväll tänker jag sova där varje natt. Det blir enklare så. På måndag har jag tid för akupunktur och jag ber till alla gudar och makter att det kommer att hjälpa!!!

Jag var hos doktor ALA i Södertälje idag. Jag gillar inte henne. Hon är så liten och nätt och talar med konstant låg röst att hon får mig att känna mig som en gapig val i en porslinsbutik. Jag får ingen kontakt med henne!!! Vi går igenom mediciner varje gång. Mest för att dokumentera var i utfasningen av Lyrica jag befinner mig och för att konstatera att inte heller Lergigan hjälper mig att sova. Idag fick jag en ny medicin som jag inte minns namnet på (att tas vid behov och det är jämt!) och det är som jag sa till henne att jag är beredd att prova allt. Hon kommenterade inte när jag sa att jag inte tycker att samtalen med AG ger så mycket. Jag fick fylla i ett skattningsformulär innan jag gick och ytterligare 3 varianter som jag fick via 1177.

Kontakt

Igår satt jag uppe för länge, förbi trötthetssignalerna som Stilnoct skickar och det leder alltid till att jag sover skitdåligt. Inatt sov jag skitdåligt med mardrömmar om mördare och marsvin som ökade i antal bortom min kontroll. Vallningar: svettades, frös, svettades, frös. Jag lyckades vakna från mardrömmarna av att grannarnas samtal på balkongen trängde sig in, men fy fan vad jag mådde dåligt. Jag fick en impuls att jag faktiskt skulle kunna göra slut på allt där och då och jag var sååååå frestad, men i stället tvingade jag mig själv ur sängen och drog upp rullgardinen för att få dagsljus för jag visste att det sämsta för mig just då var att ligga kvar. Jag behövde aktivitet och ljud för att bryta paniken.

Jag lyckades träna med gummibanden, ett mediumpass som blev en kombination av ångest och ilska tillsammans med bestraffning. Mitt i den sista övningen började jag gråta. Jag grät så jag skakade och tjöt i flera minuter och kunde inte begripa var det kom ifrån. Det är skitjobbigt att fasa ut Lyrican. Kroppen vill ha kvar drogen. Själen vill ha kvar avtrubbningen, att slippa denna ständiga kontakt med känslorna. Jag har lättare att gråta nu och det fick jag ju bevis för idag. Jag mår inte bra. Jag mår skit. Om jag tar en Lergigan nu kommer jag att bli klubbad i natt och inte orka promenera i morgon och jag behöver promenera för övervikten, för ångesten, för samvetet, för att dämpa självhatet.