Kategori: Hälsan

Ofrivillig nystart

Hösten ger mig en känsla av nystart, men det är alltid roligare om nystarten är självvald. De 2 månader som har gått sen vi renoverade köket har hälsan varit emot mig. Jag har känt mig dränerad och blev leds på att alltid få ont efter promenaderna. Sedan blev jag förkyld och så stukade jag foten i förrgår. Eländes elände! Börja om från början hela jävla tiden. En 50 minuters promenad som kändes bra och där jag kom överens med skorna, men jag har haft grymt ont resten av dagen och har varit sänkt. Värktabletter, Voltarensalva, högläge och sofferslummer. Jag har en ny signatur.

Jag är inte en snabb läsare. Det har jag aldrig varit. Jag minns från mellanstadiet när läraren påpekade lite allmänt att han kunde se på våra ögonrörelser hur fort vi läste och jag tolkade det som att jag inte läste tillräckligt snabbt. Det är ingenting som har hängt över mig som något negativt, det är bara ett minne, men jag funderar ofta på det nu när allt ska gå så himla snabbt och man ska hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det finns bokbloggare som läser 14 böcker på lika många dagar och då kan jag inte låta bli att undra hur mycket de får ut av det? Att läsa fort är ju inte liktydigt med att älska att läsa. Det måste vara som att tugga i sig en chokladkaka som en flistugg utan att känna smaken. Igår läste jag en artikel om snabbläsning (jag gjorde inte testet som finns inlagt) som bevisar det jag har haft på känn: ju fortare du läser desto mindre uppfattar du och kommer ihåg efteråt.

”– Våra ögon ser bara skarpt på en liten del, på en yta som täcker en och en halv grad av synfältet. Det motsvarar ett eller två ord i en text. Om vi försöker läsa fortare så tappar vi förståelsen av texten, förklarar Kenneth Holmqvist.”

Varken hjärnan eller ögonen är skapade för snabbläsning. Att försöka läsa DN.se är tufft för att det finns så mycket insprängt: bilder, annonser, reklamfilmer, tips om liknande artiklar osv. Det blir splittrat och stressigt. Det är därför jag har börjat älska min lässtund som jag har på kvällen och som jag har haft sedan i våras. Den har blivit nödvändig och om jag hoppar över den mer än en kväll blir jag rastlös. I FB-grupperna kan diskussionens vågor gå höga när det handlar om fysiska böcker eller e-böcker. Jag håller på fysiska böcker och det finns flera undersökningar som visar på att hjärnan uppfattar text på papper bättre än text på skärm och det blir även skillnad i kroppens stressnivå; läsning över huvud taget sänker kortisolhalterna i kroppen och minskar risken för alzheimers förutom att man blir intelligent och får större empatisk förmåga. Sug på den!

Jag börjar en ny kurs för Jorun Modén ikväll (första chatten är just färdig) där jag ska lära mig skriva som en journalist. Eftersom mitt skrivande handlar mer om bloggandet och bokrecensioner känns den här kursen rätt. Min roman får ligga på hyllan tills vidare. I vilket fall som helst kommer jag att utveckla skrivandet och det är aldrig fel.

 

Ordkonstnär

Efter lunchen kände jag mig ämlig. Förkylningen däbbde iged däsad och gjorde att jag fick andas genom munnen och slemmet tryckte mot pannan. ”Snoriga Sture” med Robert Broberg dök upp bland all gegga.

Det kändes genast bättre! Den får vara min signatur de närmaste dagarna. På samma album finns ”Gummimadrassen” som är vansinnigt fnissig och jag älskar säckpiporna. Lyssna!

Han var en ordkonstnär och utnyttjade och tänjde och bände språket på samma sätt som August Strindberg och Povel Ramel. Han har lämnat ett tomrum efter sig… Han är otroligt söt på den här bilden!

 

 

 

 

Social baksmälla

Vi hade Vårat Gäng här på middag igår (minus svärisarna som är på Öland). Det var god mat (Pärs förtjänst) och trevligt större delen av tiden. Jag var nervös för att träffa Robin för första gången sedan mitt psykbryt och jag var inte avslappnad för fem öre under de dryga 4 timmar som de var här. Vid några tillfällen hamnade jag mitt emellan 2 olika samtal som pågick i varsin ände av gruppen och jag upplevde det som oerhört påfrestande. Jag fick anstränga mig enormt för att fokusera på det samtal som jag själv deltog i och utestänga det andra. Nästan kortslutning i hjärnan. Det var lättare mot slutet när jag var för trött för att delta i något samtal utan bara stängde ute rubbet. Slutresultatet av middagsbjudningen var tillfredsställande så till vida att jag inte fick något psykbryt, jag skällde inte ut någon och jag var inte gapig. Kan man begära mer? Hehe. Jag fick bita ihop vid flera tillfällen för att inte börja argumentera där en argumentation inte hörde hemma. En sammanlagd ansträngning som gav mig social baksmälla.

Jag vaknade vi 9 idag, gick på toaletten, tog mina mediciner + Ipren mot huvudvärk (man skulle kunna tro att jag hade en vanlig fyllebaksmälla), startade den dagens första tvättmaskin och sov sedan till 12. Efter det har jag känt mig som en människa.

Nu tänker jag gnälla på dagens unga vuxna som antingen inte vet något om vanligt hyfs eller helt enkelt skiter i det. Nästa gång Vårat Gäng kommer hit ska jag samla in alla mobiler och låsa in dem i ett skåp för det är så förbannat oartigt och otrevligt när en eller flera av gästerna sitter med sina mobiler och klart och tydligt signalerar att ”Nu tycker jag att det börjar bli tråkigt”. Det finns inget annat sätt att tolka det på. När de dessutom sitter och fnissar över bilder från en gemensam utekväll…

De flesta gånger som Pär och jag är bjudna hem till svärisarna eller svägerskan (på middag) brukar vi ta med t.ex. blommor. Artighet och ett tecken på uppskattning för att de har lagt ned tid och energi på en middagsbjudning. Även om det handlar om Pärs föräldrar eller Pärs syster dvs. släkten, så har vi aldrig satt ordet ”bara” framför som ett sätt att signalera att det ju inte handlar om Nobelmiddagen. Om svärisarna hade varit med igår, så vet jag att de hade haft blommor med sig. Svägerskan bad om ursäkt för att de inte hade något med sig. Hon hade jobbat hela dagen och de hade inte hunnit. Det faktum att hon bad om ursäkt visar att vår inbjudan uppskattas och det är mer än ”bara hennes bror” som de besöker. Jag kräver inte presenter och blommor i en ständig ström, men jag vill inte bli tagen för given. Jag har skrivit i allmänna ordalag, men jag hoppas ändå att budskapet når fram.

Räligt

Pakethämtarpromenad. Pakethämtar – hasning. 25 minuter dit och 45 minuter hem (en liten omväg). Usch, vad räligt det var! Det var skönt ute och på ditvägen var det härligt mulet med ett behagligt ljus, skumrask. Jag har gått den där vägen sjuttifemtusen gånger och den känns oftast trist, men kanske var det tack vare den låga hastigheten som jag plötsligt såg det: en stor del av sträckan kantas av träd. Många träd. Höga och lummiga träd. Helt plötsligt blev det mycket trevligare!

Gångvägen är etablerad och det finns inget utrymme för fler hus, så de här träden kommer nog att förbli orörda av människan.
Gångvägen är etablerad och det finns inget utrymme för fler hus, så de här träden kommer nog att förbli orörda av människan. 

Jag är leds på mina krämpor. Ont i vristerna efter promenaden. Jag kommer inte överens med de nya MBT-skorna och jag förstår inte varför. Utan stavar känner jag värken medan jag promenerar. Med stavar känner jag värken efteråt.

Betaglukan finns i bl.a. havre och är bra för kolesterolet och blodsockret. Det är förmodligen därför diabetessköterskan rekommenderade Havrefras. Nu ska jag prova Betaglucare som inte är helt olikt Havrefras och som innehåller extra betaglukan. De kostar 159 kr i vanliga fall, men jag fick tag i en kartong som var prissänkt till 59 kr pga. kort datum (början av november). Det vanliga priset hade nog fått mig att fundera en extra gång…

betaglucare

Volymfenomenet uppstod idag igen. Jag lyssnade på bok och när jag nådde de djävulusiska trapporna på väg hem sänkte plötsligt volymen till noll. Suck. Då provade jag att flytta upp mobilen från fickan för att undvika att sladden till hörlurarna skulle kunna fungera som antenn (Pärs teori). Det gick bra ända tills jag kom in på gården då volymen sänktes igen, men bara lite. Vad beror det på?!

Endorfiner och värk

Där satt den! 65 minuter stavgång med flyt och tempo och endorfiner. Oh, yeah!! Jag blev väldigt trött i skuldrorna och armarna mot slutet och ryggmusklerna fick sig en duvning de sent ska glömma. Det var en härlig känsla att känna att varenda ryggmuskel jobbade för att hålla upp kroppen, som en fjäder som drogs åt. Men fotlederna… Ont, ont, ont. Det känns alltid bra medan jag är i rörelse och håller värmen igång, men när jag har kommit hem och suttit ned ett tag, så kommer stelheten och med stelheten kommer värken och idag har den varit extra jävlig; vristerna, knäna och ryggen. Efter lunch låg jag i soffan i nästan 2 timmar, lyssnade på boken, sov en stund i hopp om att slippa värktabletter, men nu ger jag efter. Ett träningspass som är så bra som det idag gör mig innerligt gott och jag blir så ledsen när värken kommer.

 

Splittrat flyt

I morse gjorde jag en framåtböjande rörelse som fick vänster skulderblad att knasa sig. Det är väl en sorts sträckning längs med skulderbladet som gör ont när jag rör mig och som nu har utvecklat sig till spänningsvärk i nacken och huvudet. Jag använder massagekudden för andra gången och sen får jag prova värktabletter. Sträckningen utgjorde inget hinder för stavgång och det blev 65 minuter runt Flaten. Det är länge sedan jag gick den rundan beroende på att de bygger en rondell vid busshållplatserna och det är allmänt bullrigt, svårframkomligt och svårt att få en överblick av trafiken. Rondellen utgör steg 1 av förnyelsen av Rönninge centrum.

Stavgången gick hyfsat, men flytet splittrades av ett märkligt fenomen som det nu är tredje gången det uppstår. Jag lyssnade på musik när volymen sänktes till noll. Eftersom det inte var första gången har jag funderat mycket på vad som ligger bakom. Är det något som trycker på volymknappen? Nix. Har jag Spotify/ljudboken i offline-läge? Jäss. Kan det vara du-har-för-hög-volym-akta-hörseln-spärr som slår till? När jag lyssnar på bok på tåget behöver jag ha betydligt högre volym och då dyker varningen upp, men volymen sänks inte av sig själv. Är det fel på själva mobilen? Stämmer inte för det här inträffar inte när jag är hemma. Infrastruktur. Från i vintras har infrastrukturen byggts ut runt om i Rönninge och det har varit ett väldans grävande och byte av elskåp och Fenomenet uppstår oftast i tät bebyggelse. All fiberoptik och trådlöst och fjärrstyrt och blue tooth leder förmodligen till så mycket aktivitet att småkrascher inträffar. Det är vad jag tror. Hur som helst fick jag stanna flera gånger för att vrida upp volymen igen, så flytet splittrades och den sista biten tappade jag både farten och suget.

Det har vänt nu. Helgens oväder med kraftiga vindar, hällregn och åska jagade bort den sista sommarvärmen. Det är fortfarande varmt i solen, men vindarna har ett nytt nyp i sig och idag var första gången som jag stängde fönstret för att det blev för kallt och idag är första gången som jag hade dubbla strumpor samtidigt som jag använde filten i soffan. Välkommen, härliga höst!

Landet nästa?

När vi bodde i Fornbacken i Södertälje var jag avundsjuk på svägerskan med familj som bodde inne i Stockholm. På den tiden tyckte jag fortfarande om att vara inne i stan och jag skulle inte ha haft något emot att bo så pass nära att jag skulle kunna promenera hem efter en shoppingrunda eller ta t-banan efter ett biobesök. I stället fick jag åka pendeltåg i 30 minuter och sedan kämpa mig uppför den ena backen efter den andra. Sedan vi flyttade hit till Rönninge (16 år nu) har mina prioriteringar ändrats fullständigt. Jag undviker Stockholm och kan inte få nog av träd och djur. Men Rönninge förändras. Allt för mycket till det sämre. Jag har full förståelse för alla som vill flytta hit (duh!), men det innebär att det behövs fler bostäder och numera är det tätt mellan villorna. Nu har man tagit första steget mot det som ska bli nya Rönninge centrum. Ett centrum som alla utom jag verkar exalterade över eftersom det kommer att bli så himla bra för företagen och Rönninge behöver ett ”levande” centrum. Bullshit! Det kommer att bli som vilken annan sorglig t-baneförort som helst. Det behövs fler och fler parkeringar och då ryker träden, den livgivande grönskan (läs mitt inlägg om känslighet). Det gör ont i mig. Jag får ångest. Nere vid stationen förbereds en parkering. Jag har tyvärr ingen före-bild, men om jag beskriver det som så att de träd som stod där tillsammans med övrig grönska var så höga och lummiga att endast takåsen på husen syntes, så förstår ni kanske. Om jag hade bott i någon av lägenheterna (se bilden) hade jag varit rasande och förtvivlad. Inte bara för att det är ett jävla liv där 5 dagar i veckan utan för att utsikten i fortsättningen kommer att utgöras av en parkering. Det är själsdödande. Nästa steg blir att flytta ut på landet. Längre bort från människan.

Parkering
Jag sörjer träden…

 

Stöd och salva

Jag tränade med gummibanden idag för första gången på … i alla fall 3 veckor. Det blev det lätta programmet och det var skönt. Det kändes lagom tungt. Jag hade ont i båda vristerna och i handen redan innan, men med hjälp av ett handledsstöd som jag bara använder vid träning och skor var det inga problem. Under tiden vill säga för jag har haft grymt ont resten av dagen. Efter duschen smorde jag in alla 3 områden ordentligt med Voltarensalva. Precis när jag drar en suck av lättnad över att mensen är över för den här gången så kommer en blödning inklusive kramp. Jag känner mig rätt sliten nu…

Mycket väsen för ingenting

Jag rastade stavarna idag! Vad skönt det var och vad bra det gick! Det gick ganska fort oxå: 50 minuter, den kortaste rundan med alla otäcka backar.

Idag skulle Myrorna komma för att hämta vårt gamla vitrinskåp. Mellan klockan 8 och 14. ”De kommer säkert och stör när jag äter lunch.” Därför blev jag väldigt förvånad när de ringde halv 8 och sa att de var ungefär en halv timme bort. Jag fick fart upp ur sängen, men klockan blev 8 utan att de kom. Den blev kvart över 8 och den blev halv 9 och då ringde de igen. Problem. GPS:en tyckte att de skulle köra genom en tunnel som var för låg för deras lastbil. Vi diskuterade fram och tillbaka innan jag begrep var de befann sig och kunde tala om att de skulle in på Dånviksvägen och ta en annan tunnel och sedan vänster, vänster och vänster igen för att komma in på Engelsbergsvägen. Det är inte första gången jag har fått förklara hur någon ska hitta hem till oss. Hela Rönninge är en enda stor vänstersväng. Jag återupptog väntandet. Klockan var nästan 9 när de ringde igen. De satt fast. De stod ute på gatan, men det är trångt och de kom inte fram pga. parkerade bilar och villaägare som låter sina bilar hänga med röven ut över vägen i stället för att köra in helt på sin egen uppfart. De hade stått där en stund och tutat i förhoppningen att bilägaren skulle flytta bilen. Av någon, för de, obegriplig anledning hade de en lastbil modell större. Så nära och ändå så långt ifrån. Efter diskuterande fram och tillbaka bestämde vi att de skulle komma och titta på skåpet när de ändå var här, så skulle de kunna skicka en ny, mindre bil att hämta det vid ett annat tillfälle. Jag suckade djupt för jag visste ju att Myrorna inte kör ut till Rönninge mer än 2 gånger per månad. Det där skåpet skulle bli stående där i vardagsrummet i evigheter. De kom, de tittade och de dissade. Meh! Fel färg, fel storlek, fel stil. ”Du förstår, butikerna vill ta in sånt som säljer och nu ska det vara teak och stramare 60-tal.” Fnys! Skåpet är från tidigt 1990-.tal. Då skulle du se skåpet i köket. Det är ek och jävligt stramt 60-tal. Men det sa jag inte. 1 timme och 40 minuter av stök och bök för en snabbtitt och en totalsågning. Mycket väsen för ingenting. Satfläsk! Om en vecka åker Pär till Öland och det är deadline, har jag bestämt. Vi ska kolla om skåpet kan komma till användning på övervåningen där matbordet som hör till står. Annars kommer vi att montera ned det och dumpa det. Nästa torsdag ska det, i vilket fall, vara väck från vardagsrummet.