Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Stavgång tur och retur Salem för att hämta det rackarns paketet. 20 minuter dit och 35 minuter hem i ett bra tempo. Skönt! Men jag blev trött efteråt och fick ont lite varstans, så jag tog en värkkombo.
Dagens låtlisterepresentant blir gruppen ”The blue van” med ”White heat”.
Tur och retur Salem. Igen. Den här gången var det för att lämna prover på vårdcentralen (läkarbesök om en vecka). På fastande mage. Jag sov inte så jättebra inatt och faktum är att jag drömde att jag inte kunde sova och att jag var hungrig. På drömmars vis låg det plötsligt flera godispåsar framför mig och jag började äta. Även i drömmen skulle jag lämna prover och när jag hade hunnit halvvägs till vårdcentralen kom jag på att jag ju hade vräkt i mig en massa godis… Skrutt samma, tänkte jag, i drömmen. Jag kan lämna prover nästa dag! I verkliga livet satte jag inte i mig en massa godis eller frukost eller ens mediciner och blev tömd på några rör blod som det var tänkt. Det blev inga stavar idag just för att jag visste att orken inte skulle vara den önskade. 20 minuter dit och 20 minuter hem och ett nytt skavsår. Hur är det möjligt?! Samma skofabrikat, samma häl, samma ställe på hälen.
Någon gång förra året såg Elin och jag ”Pitch perfect” som handlar om a capella-sång. Jag tyckte den var väldigt bra! Den var rolig och de var ruskigt duktiga på att sjunga! Barden Bellas finalnummer gav mig gåshud även andra gången jag såg filmen. Jag har alltid varit svag för a capella och barber shop-sång. Människans röst är fantastisk. Den var kul som omväxling till alla dansfilmer som har kommit de senaste åren. I år kom uppföljaren, ”Pitch perfect 2” och Elin och jag såg den idag. Den var minst lika bra och mycket roligare, men Barden Bellas finalnummer gjorde mig besviken. USA-smörigt och helt gåshudbefriat. Tvåan fick mig att fundera över hur länge Tyskland behöva stå till svars för andra världskriget och Hitler? Då menar jag att man drar upp det i alla möjliga och omöjliga sammanhang och gärna drar alla tyskar över samma nazistkam. I filmen finns en tysk grupp, Das Sound Machine, som har en oerhört stöddig och hård framtoning med svarta scenkostymer och strama frisyrer. Jag tycker att deras finalnummer var myyyycket bättre, men det går ju inte för sig att Tyskland vinner över USA? Fat Amy (Rebel Wilson) gör en personlig tolkning av Pat Benatars 80-talsdänga ”We belong”.
Stavgång 40 minuter + 40 minuter i strålande höstsol. En omväg till Salem och en annan omväg hem. Det var en himmelsvid skillnad på dagens runda jämfört med fredagens. Ingen värk, rätt kläder, ryggsäcksremmarna jävlades inte, orken fanns och tempot var bra. Jag hade nya MBT-skor, mer höst och vinter med Gore Tex och de är kraftigare och härligt stadiga vilket förmodligen var en stor anledning till att jag slapp få ont. Kombinationen MBT-skor och Bungy Pump-stavar är den ultimata träningsformen och nu har jag fått det på hjärnan. Därför har jag hoppat över gummibanden och därför fick jag nästan panik när jag upptäckte att jag behövde skor som håller fötterna torra, men att mina vinterkängor förmodligen inte är bra för hälsporren som jag har fått känningar av igen (i båda hälarna). MBT är lösningen. Nu klarar jag mig hela hösten och större delen av vintern som den blir snöfattig.
Jag tror på att lära sig att känna tacksamhet och jag praktiserar det. Det är när du lär dig tacksamhet som du blir lycklig och inte tvärtom. Egentligen vill jag byta ut ordet ”lycklig” mot ”frid”. Begreppet lycka har blivit så starkt förknippat med ett sinnestillstånd som alla anser sig ha rätt till. Det har blivit ett mål att sträva mot, men det är tvärtom något man upplever ibland. Det är som Charlotte i ”Sex and the City” säger när hon får frågan om hon är lycklig: ”Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”. Det är det du ska sträva efter! När du lär dig att känna tacksamhet för de små sakerna, det vardagliga, så kommer du att uppleva lycka eller frid. Medan jag ångade på med stavarna kände jag att jag kunde få ihop en hel lista.
* Vädret som har varit väldigt samarbetsvilligt i flera veckor.
* Min favoritårstid.
* Jag har möjlighet att investera i bra kläder och träningsutrustning.
* De nya skorna som visade sig vara mycket sköna.
* Ingen värk.
* För en gångs skull har jag sluppit hosta efter att förkylningen har gått över.
* Jag har fått en bra läkare.
* Jag har fått vara ensam i några dagar.
* Jag har gått ned i vikt.
* Marsvinen mår prima.
* Jag har en bokbeställning på g.
* Boken jag började läsa igår verkar väldigt bra.
* I morgon kan jag ta sovmorgon.
* Det verkar som den efterhängsna tröttheten ger med sig för jag har inte lurat i soffan på flera dagar.
* Det är väldigt mysigt med den röda soffklädseln.
* Jag har börjat se ”Grey’s anatomy” från början och den håller fortfarande.
* Den varma, varma duschen efter dagens träning.
Dagens låtlisterepresentant är Pr0files och låten har den passande titeln ”Luxury”.
Stavgång idag igen, 45 minuter plus 25 minuter, tur och retur Salem. Ingen höjdarrunda. Nope. Det var minusgrader inatt och tidigt i morse och frost. Jag valde vinterjackan och när jag klev ut på trappavsatsen kändes valet rätt. Inklusive handskar. Med tanke på hur kallt det kändes om ansiktet trodde jag att jag hade valt rätt, men icke. Jag blev fort varm och sedan genomsvettig och så kändes den klumpig och remmarna på ryggsäcken gled ned från axlarna hela jävla tiden och jag var såååå nära ett psykbryt. Snytpauser och allmän vila. Ont i vristerna. Jag ville bara hem! Jag såg verkligen fram emot att inte gå ut imorgon. I duschen kände jag mig frusen och stod längre än nödvändigt och med varmare vatten än nödvändigt och jag har haltat runt med dubbla sockor hela dagen.
Dagens låtlisterepresentant heter Lindsey Stirling och spelar (el)fiol.
Idag och imorgon är jag helt ensam igen. Pär har åkt till Öland för att hämta hem svärisarna som kommer tillbaka till fastlandet för vintern. Som omvända flyttfåglar.
Jag fick den här från Elin. Det känns skönt att hon har blivit så ödmjuk!
65 minuter stavgång och idag var det riktigt svalt, nästan kyligt och det gillar jag. Jag måste ha haft ett bättre tempo än jag trodde för det var en lång runda och bitvis var det tungt. Ont i vristerna. Snytpauser och fotostopp. Förkylningen sitter bara i näsan nu. Ungefär halvvägs pausade jag eftersom jag blev trött och när jag började gå var det Marilyn Mansons tur att hålla mig sällskap och det gjorde han bra. Låten visade sig vara en bra gånglåt och jag ångade på igen.
Porten till mitt Paradis kallas för Rönninge port. Här passerar jag ofta, både till fots och i bil och någon enstaka gång i buss.
60 minuters stavgång runt Flaten. Flåsigt, men inte tungt och alltid lika skönt att komma ut! Det kommer visst att bli minusgrader nattetid under den här veckan och det kändes i luften och vindarna att nypet är lite vassare.
Det finns 2 vägar ned till stationen, de är lika långa, men den ena innehåller 3 trappor till utöver de 3 som inte går att undvika när jag ska hem och därför är det väldigt sällan som jag väljer den vägen. Nu när de bygger parkeringen och det är ett jävla oväsen har jag börjat ta vägen med trapporna. Oväsen eller ont i knäna – man har alltid ett val.
Jag vill rekommendera McAfee antivirusprogram. Pär har installerat det på min dator och i min mobil. Det är 2 dagar sedan och det fungerar lysande! Datorn mår tydligen bättre för den har slutat sina ändlösa försök att få mig att leta upp ett antivirusprogram. Mobilen mår fantastiskt bra. Den blir inte lika varm längre och den laggar inte när jag lyssnar & spelar samtidigt. Jag avinstallerade 3 av de 4 appar jag skrev om tidigare (jag behåller Cooler Master tills vidare). Det är en provperiod på 1 månad och sedan kostar det 749 kr/år och det är ingen egentlig begränsning för hur många enheter man installerar det på.
80 minuter stavgång. Det var jäkligt skönt och det gick bra, men herrejösses vad jag blev trött! Det blev flera snytpauser (ja, jag är fortfarande förkyld) och mot slutet blev det armarna-känns-som-spagetti-pauser och den sista biten från centrum hade jag knappt styrfart. Det var länge sedan jag gick en längre runda med stavarna och de nya har dessutom ett större motstånd, 6 kg jämfört med 4 kg i de gamla, så naturligtvis tar det på armarna. Det nästan bästa med dagens runda var att jag inte fick ont i någon av fötterna efteråt. Jag är glatt överraskad och lättad! Ingen Voltaren-salva, inga värktabletter.
Det har varit en väldigt behaglig lördag. Efter stavgången tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb och rejäl insmörjning med Essex. Som efterrätt på lunchen åt jag en kanelbulle (kanelbullens dag i morrn, gott folk!). Den var inte så färsk som jag föredrar och ändå åt jag hela och den var stor. Jag blev proppmätt. *rap* Jag lackade tånaglarna och läste medan lagren torkade och sen tog jag en tupplur i soffan och väcktes när middagen var färdig. Jag – en lyxhustru! Den vanliga te & lässtunden och nu datorn. Tillvaron känns i det stora hela lättare och då menar jag inte bara att 1,8 kg har försvunnit utan att jag slapp ha ont i fötterna och att jag – fanfardax – har fått en läkartid hos en svensk läkare som jag har träffat förut och som jag vet har arbetat på vc:n i flera år. Det känns som att vinna en högvinst!
Vägningen visade 107,4 kg och det innebär en minskning med 1,8 kg. JÄSS!! För 1 månad sedan listade jag punkter på hur jag ska ta itu med viktminskningen de närmaste 6 månaderna. Det är endast punkten med chipsen som jag har ändrat av den anledningen att det enda godis jag aldrig tröttnar på är kombinationen choklad & chips, resten av godisutbudet får vara. Jag har slutat med frukt. Igen. Bara en enstaka banan ibland. Fruktosen funkar inte för mig vare sig när det gäller blodsockret, mättnadskänslan, vikten eller känslan av uppblåsthet. Till frukost äter jag grekisk youghurt och havrefras. Till lunch äter jag 2 kokta ägg, några skedar kvarg och en knäckemacka med ost och paprika. Middag som vanligt, men jag försöker att få med mer grönsaker och det är svårt för jag gillar inte grönsaker och jag gör det för mättnadskänslans skull. På kvällen, före 23, brukar jag äta några skivor kyckling eller kalkon och keso. Det är fritt från socker och kolhydrater och innehåller mättande protein och fett och det är här jag tror att lösningen fanns för mig för det dröjde inte många dagar innan jag upplevde det som att något föll på plats och kroppen kändes mindre uppblåst och lättare. Träningen har ju legat nere mer eller mindre helt den senaste månaden, så det är svårt att säga hur stor effekt den har haft, men just nu känns kosthållningen rimlig och hållbar och jag fortsätter som jag har börjat.
Det blev en tur till Salem idag igen, banken den här gången. Min bankdosa visade ”batt 0” igår kväll och jag ringde supporten i morse. Hon berättade att den räknar ned från ”batt 5” för att varna om att batteriets dödskamp har inletts och det lät bekant från när jag hämtade ut dosan för några år sedan, men jag måste ha missat alla de varningarna. Hehe. Alltså gick jag till banken och fick en ny. Från felmeddelande till ny dosa på mindre än 12 timmar – jag kände mig oerhört effektiv! En sammanlagd promenadtid på 60 minuter med stavar. Idag fick jag upp tempot ytterligare. Foten gjorde ont i början, men när jag hade fått upp värmen ordentligt gick det över för att komma tillbaka sjufalt efteråt. Skit samma, tänker jag för jag är så kräkleds på att bli hindrad av och av att behöva ta hänsyn till den där förbaskade foten! Voltarensalva, värktabletter och fotledsskydden.
Minns ni fenomenet med de volymsänkande sträckorna? I tisdags gick jag förbi koloniträdgårdarna vid Garnudden, förbi tennishallen och upp för backen, genom tunneln och gångvägen mot Salem. Det var inga problem med volymen i lurarna tills jag kom till tunneln i centrum vid plaskdammen, då sänktes den till noll. När jag gick hemåt fungerade inte volymen många meter i taget, faktiskt inte ens när jag kom in på vår gård. Idag gick jag exakt samma väg både dit och hem, men jag hade bytt till ett par nya lurar och det var inga som helst problem. Jag hade musik varenda meter! Jag fattar ingenting… Det förblir ett mysterium.
Ångest sätter upp hinder. Ibland är det oerhört skönt att ge efter och bara krypa tillbaka in i bubblan. Oftast är det nödvändigt att riva hindret eftersom ångest är en rasande effektiv byggmästare och innan man vet ordet av är man helt inmurad. Idag rev jag hindret, men det tog emot. Det handlade om att promenera till Apoteket. Baggis. I min ångestvärld innebar det även att få ont, att vara rädd för att stuka foten igen, att komma igång med träningen, att inviga de nya stavarna, att gå ned i vikt, att inte låta mig hindras av ångesten, att promenera utan att spänna mig bara för att jag är så rädd att trampa snett. Det blir ett projekt. Men den här gången gjorde jag det. Det var skönt att komma ut för det var en höstdag med stort H: 10 grader, strrrrrålande sol och vindstilla. Jag hade förmåga att njuta av det. Vid 2 tillfällen snuddade jag vid att trampa fel och jag blev alldeles kall av rädsla. Nu behöver jag inte göra mer idag. Egentligen. Jag kan krypa in i bubblan igen med foten i högläge.
Det var tänkt att jag skulle bli kallad till doktor OB i september, efter alla semestrar, men innan han försvinner från vårdcentralen. Nu är det bara 2 dagar kvar och jag har inte hört något, så jag ringde för att fråga om det var på g, men det var det inte. Det som stör mig mest är att de säger att de kommer att kalla mig, men att det sedan inte händer något. Om jag hade ansvaret själv från början skulle jag inte bli irriterad. Ska det bli gjort får jag göra’t själv för något annat funkar inte!
