Kategori: Hälsan

Hos knäspecialisten

Idag har jag varit i Stockholm (gräsligt!) hos Fysioterapiteamet (bra!), närmare bestämt sjukgymnast och knäspecialist TI. Naturligtvis hade jag inte ont idag för det är ju så tillvaron är funtad. Han tittade på knäna framifrån och bakifrån, han böjde och vred och klämde och ingenstans gjorde det ont. Besvären kommer av överbelastning/felbelastning. Jag borde träna mer, enligt honom. Jag önskar jag kunde. Jag ska tillbaka nästa vecka och gå igenom enkla övningar som jag kan göra själv hemma i min stuga. Nu har jag ju bestämt mig för att som första delmål ha att komma under 100 kg. Jag helt enkelt måste, verkligen måste, gå ned i vikt med hjälp av sunt förnuft och träning och så hypnosen. Jag körde den efter en sen lunch och Stockholmsturen knockade mig, så jag somnade innan hypnosen var slut, men då tog väl mitt undermedvetna över.

Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fin.
Centralbadet på Drottninggatan är en av Fysioterapiteamets ingångar. Porten mot Holländargatan är långt ifrån så här fint.

Jag hade mina vanliga vinterkängor idag för jag ville ha ordentligt stöd för vristerna. Det är något fel på den vänstra skon. Den är sned och när foten är i skon känns den oxå sned vilket gör att jag hela tiden vill vrida den rätt. Det resulterar i att jag får ont upp genom knäet och hela vägen upp till ryggen. Så idag hade jag ont när jag kom hem, fötterna och ryggen.

Intressant

Är självhypnos som ett sockerpiller eller fungerar det verkligen? Idag lyssnade jag för femte gången. Hon talar till mitt undermedvetna sinne (fast hon säger o-medvetna och gissa om jag stör mig på det…). Jag kommer inte att känna behov av att småäta mellan måltiderna. (Det problemet har jag inte. Faktiskt). Jag kommer att vilja äta sunda och näringsriktiga måltider. Jag kommer inte att känna sug efter godis. Jag kommer att bli gladare och fyllas av mer energi. Och så vidare. Igår försökte jag ha fredaxmys med choklad och chips. Det började när jag satt i soffan och läste och konstaterade att 1) teet var inte gott och 2) jag var småhungrig. Godisdelen av mig såg det som ett ypperligt tillfälle att knapra chips för chips är alltid godast när jag är hungrig. Det var Estrellas Ranch & Sourcream. Vad är det med den där förbaskade gräddfilen som har blivit smaksättare till varenda chipsvariant?! Det är inte gott! Det var inte gott igår heller. Gräddfilens känsla av sur mjölk friska syrlighet gav inte saltet eller de övriga kryddorna en chans (det är salt i kombination med smaken av potatis som jag gillar). Dessutom var chipsen hårda (Estrella kallar det för knaprighet). Trots att varken det första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte eller sjunde chipset inte var gott fortsatte jag för jag vet att jag tycker om chips! Jag kan inte leva utan chips!! Men icke. Så förnuftet tog över och jag lade undan påsen. Lite senare åt jag Kinder Bueno, mitt senaste dille, men det var inte gott det heller. Trots det åt jag båda. Godisdelen av mig framhärdade. ”Det blir säkert gott när du tar nästa tugga. Du kunde ju sätta i dig 3 såna här för ett tag sedan och ändå vilja ha fler!” Nope. Jag provade med chipsen en gång till. För säkerhets skull. Nope. Intressant, tyckte jag. Det som har varit än mer intressant är att idag när jag inte har haft något godis att tugga på (chipsen har jag förlorat hoppet om trots att de ligger kvar i skåpet), så har jag känt en sorts lättnad. Lättnad. Lättnadskänsla i kombination med frånvaro av smaskens är helt ny för mig. Jag är mer van vid att känna mig lugn och lättad när jag vet att skåpen är fyllda så att jag kan klara en mindre belägring. Intressant. Mycket intressant! För att återknyta till inledningen om hypnos och sockerpiller: är det suggestionen som fungerar eller är det graden av min angelägenhet och beslutsamhet som ligger bakom förändringen? Vem vet? Vem bryr sig?! Det viktiga är väl att det fungerar, eller hur?

Mörbultarkrock

Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit ”Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står ”halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi ”Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.

Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten ”Water water”.

Knäna höll!

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med ”Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.
Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Från trapptämjare till trapphatare

Stavgång. 20 minuter plus 40 minuter. Ryckigt, men med bra tempo emellanåt. Jag står fast vid att ta trapporna så ofta jag kan, att bli en trapptämjare. Men i stället har jag blivit en trapphatare. Mer än vanligt då. Vänster knä gör ont både uppför och nedför. Det gillar inte uppförsbackar heller. Höger knä har lugnat sig. Jag har mailat Fysioterapiteamet igen om en tid, men de har tydligen väntetid på upp till i veckor. Skit oxå!

Dagens låtlisterepresentant är Bastille med låten ”Good grief”.

En kontraproduktiv sporre som förgyller min vardag

Jag stod vid balkongdörren och tittade ut på vintern. Jag uppskattar den inte. Det drog lite kallt och jag kröp längre in i koftan medan jag debatterade med mig själv. 2 plusgrader – skulle jag vara tvungen att ta vinterjackan? Jag ville inte det för den känns så klumpig tillsammans med stavarna. Hoppa över stavarna då! Jag gillar stavarna för då blir jag inte lika trött i benen och fötterna. Om jag tar en t-shirt under polotröjan borde jag klara mig med den tunna jackan för jag kommer ju att vara igång. Ett beslut fattat! Undrar om det är halt ute? Det ser torrt ut, men tänk om det är en sån där bedräglig tunn is… Jag vill inte halka!! Stanna inne då. (Vid det här laget var jag trött på mig själv.) Åh, vad mysigt att krypa ned i sängen igen! Jag var trött för jag sov dåligt inatt. Då blir det inget godis ikväll. Meh! Jag går väl ut då!! Sedan klädde jag på mig innan jag hann ändra mig igen. Mössa eller keps. Keps!

Det var inte halt och jag höll mig varm i den tunna jackan – med t-shirt under polon – och stavarna fick följa med. Vilken väg skulle jag gå? (Ständigt dessa beslut…) Jag kom till punkten där jag kunde välja mellan Landet Runt eller Korta Rundan. Beslutsångesten fick mig att stå helt stilla i säkert 1 minut. Om jag valde Landet Runt riskerade jag att bli trött och få ont och att det blev skit av alltihop. Knäna kändes inte helt hundra. Det blev korta rundan. När alla beslutsmässiga hinder var avklarade blev det en bra runda. Bortsett från Serpentinbacken som knäna inte tyckte om var tempot bra och det blev 50 minuter. Inte illa och jag får äta godis ikväll. Hehe. Godiset har visat sig vara en jäkligt bra sporre som förgyller min vardag, men egentligen är den kontraproduktiv. Skrutt samma!

Dagens låtlisterepresentant är Coast Modern med ”The way it was”. Skööön låt!

Knäsmärta och melankolisk musik

Ett fullt pass med gummibanden. Bendelen var tung och flåsig idag med och dessutom fick jag ont i högerknäet. Skit oxå! Men i det stora hela gick det bra. Armhävningarna mot dörrposten gick galant, så visst blir jag starkare.

Dagens låtlisterepresentant blir Karin Park med ”Stick to the lie”. En melankolisk melodi med en text om hjärtesorg. ”I don’t wanna know the truth. It hurts like a sharp knife.

Tempo & trans

50 minuter stavgång och där satt den! Jäklar vad det gick bra idag! Tempo & flyt. Andningen fungerade och jag hamnade nästan i trans. 1 stopp när jag behövde snyta mig och 1 stopp när jag stod och bara njöt. Makalöst skönt ute med strålande sol, vindstilla och en doft av kyla i luften.

Dagens låtlisterepresentant heter Emeli Sandé med ”Hurts”. Den ger mig ståpäls med sitt mäktiga arrangemang som ökar lite i taget och Emeli Sandés starka röst. Väldigt bra att gå till!