Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Efter att ha vilat kroppen igår medan snön föll bar det av ut idag igen. Det snöade fortfarande och var nollgradigt. Bitvis var det moddigt och det blev, över huvud taget, ordentligt benträning. 70 minuter tog det runt Flaten. Isbuggarna är bättre på den sortens underlag för jag fick inte (lika) ont som när det var barmark.
Dagens låtlisterepresentant är Lizzy Land med ”Sweet melodies”.
Det var ångest och godissug som fick iväg mig på promenad idag. 75 minuter. Igår hade jag vinterjacka och isbuggar, idag tunn jacka och MBT-skor. Från 1 plusgrad ena dagen till 10 plusgrader nästa dag. Med tanke på att vi består av mest vatten är det inte så konstigt om kroppen reagerar på whiplash-vädret med trötthet, ledvärk och huvudvärk. Jag hade bly i benen, i alla fall i låren och det gick inte så fort. Det tog nog upp emot en halv timme innan det lossnade och blev skönt. Jag gick på biljakt. Närmare bestämt ferrarisar med hallonsmak. Mitt senaste dille. De finns inte på Konsum längre – meh!! Pär är sjuk och kommer inte att handla på Stora Coop i morgon som han brukar där de har ferrarisar. När jag började gå tänkte jag mig Ica, men chansade och vek av mot Filmkedjan. Jag gick längs med godisfacken – och de är många! – , men såg inga ferrarisar förrän i slutet av den sista. Vardagsspänning de luxe! Jag skopade i en påse så att jag klarar mig både fredag och lördag.
MBT-skorna är bättre att gå i, men jag fick lik förbannat ont och jag har känt mig trött och nere resten av dagen. Kroppen pallar inte att jag tränar varje dag. Inte så länge jag släpar runt på en schäfer.
Dagens låtlisterepresentant är Röyksopp tillsammans med Susanne Sundför och låten ”Never ever”. En ny favorit! De gjorde ”Running to the sea” för något år sedan som jag fortfarande inte har tröttnat på.
Jag kom iväg på en promenad idag igen, 65 minuter runt Flaten och egentligen bara en jäkla omväg till Konsum eftersom jag behövde handla. Jag pinnade på ganska bra och hade kommit halvvägs när låren kändes stumma och jag fick dra ned tempot. Isbuggarna är bra eftersom jag är paniskt rädd för att stå på öronen, men de är inte bra för mina vrister hur noga jag än knyter och drar åt. Idag hade jag riktigt ont efteråt och stapplade runt hemma medan Bibbi och Selma fick mat, varorna packades upp & in, jag duschade och gjorde tidig lunch eftersom jag var vrålhungrig. Sedan kollapsade jag i soffan. Efter lunch sov jag middag. Jag hade ont i vänster höft och hade svårt att hitta en bekväm ställning, men det kändes bättre efteråt.
Jag tror på karma! Det är därför jag gör rätt för mig och är snäll mot djur. Dagens låtlisterepresentant, She is We, sjunger om just karma. ”Boomerang”. ”Boom, baby, it hits you like a boomerang!”.
Ett gummibandspass. Jag trodde att det skulle bli tungt eftersom jag är förkyld. Eller tror att jag är förkyld. Näsan täpps till ett par gånger om dagen och jag nyser en del, men jag känner mig inte förkyld. Inte i kroppen. Inget av den orkeslöshet som brukar vara Förkylningens Partner in Crime. Uppvärmningen innebar inga problem (3 minuter på step up-brädan), bendelen blev på mediumnivå och småtung, men knäna protesterade inte det minsta. En av övningarna som jag fick av sjukgymnasten innebar att jag skulle ha något under hälen när jag gjorde knäböjningar för att tuffa till dem. Jag tog ett överblivet hyllplan, 2 cm tjockt. Det gick lättare att göra djupa knäböjningar och det var lurigt för det kändes betydligt lättare i början för att sedan bli tvärtungt. Jag får förmodligen veta slutresultatet i morgon i form av träningsvärk.
Nu är jag säker på att Membrasin (havtorn) fungerar för mina torra ögon! 4 kapslar om dagen i en dryg månad tills jag kom underfund med att jag inte behövde ögondroppar lika ofta. Från att ha droppat 5-6 gånger per dag, när det var som värst till att droppa 1 gång kanske varannan dag. Ja, jävlar i min lilla låda, de fungerar! Nu har jag gått ned till 2 kapslar per dag eftersom de har kickat in. De är dyra, 3 kr styck, men ögondropparna är inte gratis de heller och nu sparar jag 350 kr eftersom jag inte behöver åka till ögonläkaren. Häpp!
Något helt annat som oxå verkar fungera på mig är en ljudbok, ”Lätt att sova, lätt att somna om”, av och med Camilla Gyllensvan. Den är såååå skön att lyssna på! Det är inte hypnos den här gången utan meditation. Avslappning. Avslappning som hjälper dig att somna, men också att du förblir så pass avslappnad att du lätt somnar om och inte blir liggande vaken och ser hur klockan närmar sig väckningsdax. Det är samma Camilla Gyllensvan som författat och läste in hypnosen jag provade. Den här inläsningen gör hon betydligt bättre och hon är väldigt behaglig att lyssna till. Hon låter snäll och lugn. Stilnoct i all ära, men den effekten brukar inte sitta i längre än 6-7 timmar och jag brukar ha svårt att somna om ifall jag har vaknat för att jag t.ex. behöver gå på toaletten (jag brukar ofta hålla mig just för att inte behöva vakna helt och hållet – kontraproduktivt, jag vet!). De senaste nätterna har jag bara somnat om efter ett toalettbesök eller som i morse, när jag hade sovis till klockan 10 och behövde gå på toaletten vid halv 9, inte ens då hade jag svårt att sova mer.
Dagens låtlisterepresentant är Chrisitne and the Queens med låten ”Tilted”. Jag var ”tiltad” med hyllplanet under hälarna. Hahaha!
50 minuters promenad i förmiddags. Skönt att komma ut! Nu har det blivit milt igen, så jag tog på en extra t-shirt och min tunna jacka i stället för vinterjackan.
Det där med Xtravaganza sket sig pga. att de finn endast på Värmdö och i Nynäshamn (i Stockholmsområdet vill säga) och det är orimligt att jag ska ta mig dit kommunalt flera gånger i veckan. Coachen ringde idag (jag har väntat sedan i onsdags). Hon lät hurtig, men luften gick ur henne när jag sa var jag bodde. Däremot kunde hon tipsa mig om Itrim som ju har ett liknande upplägg och dessutom finns i Huddinge, 15 minuter med pendeltåget. Jag letade upp Itrim och anmälde mitt intresse. Den coachen, eller vad jag nu ska kalla människan, ringde 4 timmar senare. Hon lät ännu hurtigare och jag ska träffa henne den 15 december. Jag vägde mig i morse (108,2 kg) och på Itrims sida gjorde jag ett litet test för att få reda på hur mycket min vikt egentligen väger. Enligt WHO:s skala för BMI (denna förhatliga och felaktiga måttstock) bär jag på 38 kg:s övervikt och lider av ”svår fetma”. De där 38 kilona motsvaras av en schäfer. Jag släpar runt på en schäfer 24/7/365. När jag ser det på det viset förstår jag varför jag får ont efter promenaderna…
2 minusgrader och strålande solsken var svårt att motstå. Jag tog på mig mina Ice Bugs och gick runt Flaten, den lite längre rundan via ”Stallet”. Vad skönt det var! Bra tempo oxå i 60 minuter och det var bara i slutet som benen kändes tunga. Tyvärr, fick jag ont i vristerna efteråt.
Hypnos 13 minuter om dagen i 2 veckor resulterade i att jag börjat tycka illa om vatten och att jag har gått upp nästan 2 kg. Fuck it! Nu tar jag till en sista, desperat åtgärd: hjälp utifrån i form av Xtravaganza.
Återbesök hos sjukgymnast TI. Jag var inställd på ett kort besök och så blev det. En kvart kanske. Han hade knåpat ihop några stärkande övningar och vi gick igenom dem och sedan fick jag betala 200 pix. Häpp! ”Nu tänker inte jag göra något mer med dig”, förklarade han. Det är lugnt, tänkte jag och kände mig tacksam över att det inte är något egentligt fel på knäna. Jag fick hans kort om jag behöver mer hjälp.
På vägen tillbaka till Centralen besökte jag ett apotek och så fyllde jag på te-förrådet hos Tehuset.
På tåget till Stockholm satt en kvinna och en man och pratade med varandra på engelska. Jag försökte läsa på svenska. Det gick så där. Öronen drogs hela tiden till deras samtal, men jag lyckades inte snappa upp så mycket. Hon verkade vara en kul typ för han skrattade ofta. Han såg bra ut, i 30-års-åldern. Hon var äldre. Jag satt där i min knallröda vinterjacka och kände mig som en spärrballong och det är väl inte helt orimligt att de såg mig. När alla reste sig för att kliva av på Centralen kom jag i jämnhöjd med det pratande paret och nu hörde jag tydligt vad de pratade om. ”You don’t like fat people?”, frågade kvinnan. Han svarade nekande. ”But you have a fat wife?” Han nickade. *mummelmummel* ”But you sleep with her?” Han skakade på huvudet. ”That’s crazy! Just crazy!” och när hon sa de orden möttes våra blickar. Hon hajade till, gav honom en hastig blick och skyndade ut. Kanske är jag paranoid, men jag fick för mig att de diskuterade tjockisar eftersom de sett mig. Han blev genast mycket mindre snygg.
Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!
Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen ”kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga ”dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om ”Suck. Idel ursäkter!”.
Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.
Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.
Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.
Eftersom jag inte orkade upp i morse gick jag ut med stavarna efter lunch. Klockan var 20 i 15 när jag startade och då var det fortfarande ordentligt dagsljus, men så här års kommer skymning och mörker fort. Jag tycker om att vara utomhus i den blå timmen. Jag minns att jag promenerade varje eftermiddag vintern 2011/12, men det var ångesten som fick ut mig och inte ljuset. Jag kände mig övermodig och gick en lång runda, Ut På Landet och det tog 80 minuter och det var tungt. Negativt tungt. Jag blev så jäkla trött i armarna och där fanns redan tröttheten från gårdagens gummipass. De sista 20 minuterna bar jag stavarna medan jag tappade fart lite i taget. Det var tacksamhet som strömmade över mig när jag nådde trappan upp till oss! Jag promenerade ju på eftermiddagen även förra onsdagen och det var inte heller någon höjdare. Jag tror inte att det handlar om att träna 2 dagar på raken utan att promenaden blir av på eftermiddagen. Det funkar inte. Behöver jag säga att jag blev äckeltrött och fick ont överallt? Nä, jag tänkte väl det.
Dagens låtlisterepresentant blir Röyksopp tillsammans med Susanne Sundeför (en av mina favoriter) och låten ”Never ever”.
Ämlig är ett bra uttryck. Jag känner mig ämlig. Jag tränade med gummibanden idag. Fullt program för överkroppen och medium för benen. Småtungt, men skönt. Jag var medveten om att jag spände nacken i några övningar och försökte motverka det, men jag har lätt ont nu på kvällen och jag misstänker att det kan gå över i spänningsvärk som Treo inte biter på, så jag överväger att mota Olle i grind genom att ta Treo nu. Det blir 5:e dagen i rad i så fall och det gillar jag inte. Det har handlat om huvudvärk, ryggvärk och ont-överallt-värk. Jag var ute med stavarna i söndags och har haft ont i handleden sedan dess. Trött. Irriterade ögon. Täppt i näsan. Kort sagt: jag känner mig ämlig. Men det är oxå dax att göra ett kors i taket för jag har fått en tid hos min läkare den 19 december!! Jajävlariminlillalåda! Jag måste lämna prover igen. Meh!
Hypnosen går nu in i vecka 2 av 3. Jag har gått ned 3 hg den senaste veckan. Det fungerar! Hahaha.
Snark-kriget har startat igen. För några månader sedan kom jag ju underfund med att Pär sover dåligt vare sig jag ligger bredvid och snarkar eller inte. Och vems är egentligen problemet?! Nu är vi tillbaka i varannan natt på soffan och ärligt talat har jag inget emot det. Det är skönt att få sova själv utan att ha dåligt samvete för att jag snarkar. Nu har jag ju fattat beslutet att jag ska gå ned i vikt. SKA. Pär är övertygad om att jag kommer att sluta störa honom om nätterna bara jag går ned vikt. Som motprestation till min viktminskning har jag bett honom att ta tag i sin dåliga sömn för det påverkar ju hans hälsa. Min hälsa för hans hälsa och det vinner vi båda på.
Dagens låtlisterepresentant är Lucius med ”Pulling teeth”.