Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Det blev den korta rundan idag, 4 km på 55 minuter. Det var plogat, men knöligt och väldigt tufft för mina vrister som jag redan var trött i efter gårdagens tur. Idag är jag trött över huvud taget. Det har varit en tuff vecka med en omställning med stort O. Både igår och idag hade jag planerat att sova middag, men det blev aldrig av. Jag ska nog lägga mig tidigare än vanligt ikväll…
Swoosh! Det ramlade ned 10 cm snö i natt och det fortsatte att snöa med varierande intensitet fram till lunch. 20 i 10 sopade jag mig nedför trappan och promenerade sedan runt Flaten. Promenerade är inte rätt ord. Pulsade och slirade är mer korrekt. Det var knappt att bilvägarna var plogade och jag var ensam om att använda apostlahästarna. Snön på gångvägarna låg helt orörd. Trottoarerna var gångbara några meter här och några meter där. Uselt! Jag fick gå i vägbanan 90% av sträckan. Det var provocerande att se hur traktorn åkte fram och tillbaka för att få bort snön från parkeringen vid pendeltåget – den bortre som sällan utnyttjas under helgerna! – medan jag slirade framåt i vägbanan. Bortsett från det var det en skön promenad. 5 km enligt stegräknaren. Enligt Itrim räknas promenader som vardagsmotion dvs. inte egentlig träning. IB frågade mig om min puls ökar när jag promenerar och det tolkar jag som att det är där skillnaden ligger. Ökar min puls?! Tacka tusan för det!! Jag är inte ute och fingår direkt och en översnöad dag som den här fick ben och hjärta jobba duktigt. Dessutom skottade jag snö när jag kom hem, så nog ökade pulsen alltid. Fnys!
Är det möjligt att motstå strålande sol, snöknarr och 17 minusgrader? Tusan heller! Jag byltade på mig och gick Ut på Landet. Det var ljuvligt! Det var bara mot slutet som jag verkligen kände mig kall. Enligt stegräknaren var rundan 6 km, drygt 8000 steg.
Stegräknaren, Fit bit Zip, kopplas givetvis ihop med mobilen via blåtanden och det är behändigt. Det finns en lista med diverse rekommendationer t.ex. hur mycket vatten jag bör dricka under en dag (2l), hur många steg jag ska gå per dag (10000) och hur många aktiva minuter som behövs för att kroppen ska få sitt (30). Då slog mig en tanke: alla ni som har stegräknare på arbetet och kommer hem på fanfar-humör för ni har gått 14354 steg minsann. Om de 14354 stegen utgörs av att ta sig från ett möte till ett annat, men inte är sammanhängande i de rekommenderade 30 minuterna, så gör de ingen nytta. Jag har fått ihop 9224 steg idag och de satte ihop 83 aktiva minuter. Just idag kommer jag inte att hinna få i mig allt det rekommenderade vattnet eftersom jag faktiskt har fullt upp med att äta ferrarisar.
Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till ”tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.
Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom ”Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: ”Den här är bra!”. ”Den ska spelas högt.”, sade jag. ”Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.
Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för ”vinterdagjämning” och att de ”välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.
På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.
Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…
Igår såg Elin och jag ”The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, ”Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen ”Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.
Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på ”Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.
Jag är omringad av förkylningsvirus! Elin och Pär turas om att vara förkyld. Till och med läkaren igår var förkyld. Jag känner mig lite snuvig. Inte helt orkeslös och idag fick jag träna på att kompromissa. Igen. Hoppa över gummibanden helt (men vad skulle jag då göra hela eftermiddagen?) eller köra ett lättare pass. Det blev ett lättare pass. Det gick så där. Koncentrationen var inte på topp och jag kom aldrig in i träningen, men det var ändå skönt.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”We all need water”. People like to tell you what you know, what you don’t know. People like to tell you who you are, who you can’t be. Underneath the greasy black soil runs water. We all need water, we all need water.
20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! ”Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”
Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.
En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.
Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att ”Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.
I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.
Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.
”God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.
”Det är kallt idag.”, svarade hon.
”Det är så här det ska vara!”
”Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”
”Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv.
Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans!
”Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, ”jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”
”Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…
”Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”
Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.
”Jag ska boka in dig hos en sköterska…”
Jag avbröt henne.
”Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.
”Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. ”Du kommer att få vänta max 10 minuter.”
”Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ’träffa’!
Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa ”Aj!” då och då medan han höll upp fingret. ”Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.
”Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!
”Ingenting”, svarade jag. ”Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”
Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.
Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.
Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.
”Ewa. Vad heter du?”
”Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.
”Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.
”Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.
”Ewa.”, sa jag igen. ”Vad heter du då?”
”Emil.”
Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. ”Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.
Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.
