Igår väcktes jag av mobillarmet klockan 8, stängde av det och slöt ögonen i några minuter till. När jag vaknade var klockan 20 över 10. Hoppsan. Typ. Jag tolkade det som att jag behövde sova mer än jag behövde promenera särskilt som 1 timme försvann pga. sommartiden. Jag kände av förkylningen oxå. Idag kom jag iväg på en mindre behaglig, stolpig, trög och osmidig promenad runt Flaten. Jag dödförklarade MBT-skorna för de är snedtrampade (hur nu det har gått till) och kärnan är kaputt och silvertejpen har svårt att hålla sig på plats och så fick jag ont i vrister, knän och rygg. Som tur är kom de nya idag och de känns stadigare och stunsigare.
Det finns en förkylning i min kropp som har en viss sänkande effekt på både orken och humöret (Elin är riktigt dålig), så när jag gick ut idag ställde jag in mig på ett lugn tempo och inga stavar. Jag ville se hur det går vid Heliodal, så jag passerade Lustigknopp och gick sedan över Sandbäcksvägen och in vid De Mäktiga Ekarna för att komma ut vid vägarbetet. De har flyttat utgrävningen en bit och det var möjligt att promenera där utan att behöva göra dödsföraktande hopp över diken. Det tråkiga är att de har fällt en hel del träd… Jag fortsatte att gå och bestämde mig för att gå långt för jag hade ingen lust att gå hem nu när jag fick vara för mig själv, andas frisk luft och få sol på näsan. Ned mot Flaten, upp till Stallet och förbi Nytorpsskolan och sedan via Circle K och till Konsum. Det tog 90 minuter, men var ändå inte längre än 5,7 km. Efteråt blev jag trött och fick ont i knäna och vristerna och tog en tupplur i soffan efter lunch.
Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.
Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.
Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.
På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.
Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.
Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med ”Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.
5 km promenad idag igen via Konsum. Inga stavar. Idag fick jag ta vinterjackan igen. Suck. Den sitter lösare runt magen nu och även när jag spänner ut magen allt vad jag kan, så stramar den inte som den gjorde i början av året. Jag gillar det! Dagens promenad var skön och jag hade ett bra tempo, men jag fick ont i knäna och vristerna efteråt och det har förmodligen med väderomslaget att göra. Elin är förkyld, Pär är nästan förkyld och jag är rädd att jag oxå åker dit. Det kan förklara både tröttheten efteråt och värken i knän och vrister. Väderomslag och virusar.
Dagens låtlisterepresentant blir Bearson, Natalola med ”One step at a time”. Det är det det handlar om: ett steg i taget. En dag i taget. 1 kilo i taget.
… och så var det kallt igen. Det nöp faktiskt i kinderna när jag promenerade idag. Inga stavar. Det var skönt och jag gjorde mitt bästa för att pressa mig pulsmässigt. Jag blev tvärtrött mot slutet. Igår vilade jag. Kroppen hade ingen lust att röra sig utanför lägenheten och jag hade ont i vristerna. Efter dagens promenad blev jag oerhört trött och kände mig mörbultad på det där sättet som jag alltid gjorde tidigare och det kändes inget vidare… Ont i vristerna idag med och det kan bero på omslag i vädret och att jag har blivit kall. Det är jäkligt knepigt att veta hur mycket jag behöver ta på mig när temperaturen kan svänga med flera grader från det att jag går hemifrån och tills att jag är tillbaka.
Veckovägningen närmar sig och i vanlig ordning känns det som att jag har gått upp flera kilo, men faktum är ju att jag krymper litet i taget. Igår upptäckte jag att bh:n inte satt så bra som den brukar, men att jag kunde rätta till det genom att flytta in knäppningen ett snäpp. Ha!
En mental notering: i fredags och igår har jag ätit 4 stycken Kina wafers (såååå goda), 2/3 påse chips och en hel del Ferrarisar. Det var gott i början, men känslan av att få formen av en tunna är inte behaglig och det är inte värt det. Kom ihåg det när godissuget anfaller!
5,8 km på 75 minuter med 2 stopp för att hämta paket och 1 stopp på Konsum. Jag promenerade i fredax, söndax, måndax och idag, jag städade i lördax och styrketränade igår och all den aktiviteten kändes i benen idag, men det var så skönt att komma ut! I morgon ska jag ta en välförtjänt vila.
Elin avskyr att köpa strumpor. Hon tycker att det är såååå tråkigt och därför fick hon strumpor när hon fyllde år. Happy Socks i riktigt glada färger och av bra kvalitet och jag blev så sugen på såna att jag har köpt till mig själv fast i andra färger.
Glada fötter i glada strumpor och en kartong som är värd att sparas.
Jag har mått bättre idag även om det var motigt i morse. Det var den tredje obligatoriska workshopen ikväll och den hängde som en våt filt över mig, så jag bestämde mig för att skippa den och då kändes allt lättare. För det första har jag noll och intet behov av gruppstöd. Pär och Elin är mitt stöd och trogna läsare av min blogg samt min hälsocoach och det räcker. För det andra är upplägget inget att hänga i julgranen. Beskrivningen av en workshop är 45 minuters föreläsning. I verkligheten har det gått till så att deltagarna troppar in och sedan kommer hälsocoachen. Vi får börja med att prata med varandra 2 och 2, bland annat om den kvällens tema (just ikväll skulle det handla om kosten). Sedan går vi laget runt och presenterar oss och den som vill får berätta lite mer om sig själv. Det har varit olika deltagare vid varje tillfälle och det där upplägget känns tidsödande. Jag har valt att inte berätta något om mig själv, men det finns alltid någon som behöver ösa ur sig, så jag har kunnat sitta där och bara lyssna. Otåligt. När vi har kommit så långt i programmet är det möjligen 15 minuter kvar att föreläsa på och så kanske en övning på det. Ineffektivt. Oinspirerande. Föga givande. Därför skippade jag kvällens ”föreläsning”. Handfast minus-metoden (min metod) innebär en handflata av kött och protein, en knytnäve av kolhydrater och så mycket grönsaker jag vill. Det kan inte bli enklare och eftersom det alltid går ut på att komma fram till det som fungerar för just mig är det ingen vits att sitta i grupp och jämföra eftersom vi hela tiden intalas att inte jämföra oss med andra.
Jag snappade upp ett råd i en bok jag lyssnade på. Som exempel tar jag det som tyngde mig igår och så vänder jag på steken och föreställer mig att en nära vän har det problemet. Vilket råd hade jag gett den personen? Jag hade sagt följande: ”Det här handlar om ett projekt på 2 år och du har faktiskt gått ned mer än 7 kg, så tagga ned för bövelen!” Häpp! Det handlar om att få perspektiv! Jag har alltid varit mindre förlåtande gentemot mig själv än jag är mot andra och jag jobbar med det.
Vägning: 100,5 kg som innebär en ökning med 0,2 kg. Endast 2 hg, men likafullt en ökning och det är nu det gäller för mig för det är nu besvikelsen hotar att ta över. Jag kommer inte att gå ned mer i vikt. Det kommer att bli som alla andra gånger när jag tappat sugen så fort viktnedgången stannat av. Det är ingen idé. Det verkar som att det är endast nolltolerans som fungerar för mig. Godis endast på fredagar. Inget extra efter kvällsmålet. Kanske var det ingen bra idé att börja med müsli till frukost trots att jag har letat upp de sorter som innehåller så få kalorier (per portion) som möjligt. Förmodligen är det ingen bra idé att äta rostat bröd till kvällsmålet. Ska jag trappa upp, skärpa till, byta till fler måltidsersättningar per dag? 7,2 kg på 2,5 månad – är det mycket? Är det tillräckligt? Är det en början eller är det allt? Jag fick en mat-smälta igår kväll. Efter kvällsmålet åt jag en halv kaka Marabou Gräddnougat (den är såååå god!) och ytterligare 3 rostade skivor med smör. Jag gjorde misstaget att inte gå och lägga mig när jag var trött av den anledningen att jag inte hade lust och sedan kom Jag Skiter I Allt-känslan över mig och den har hängt mig i hasorna hela dagen idag. Därför passar låten ”Chasing demons” med Leon.
Jag har varit trött och håglös idag vilket jag blir när jag slåss mot mina demoner hela tiden, men jag tränade med gummibanden och det gick väldigt bra och var jäkligt skönt! Jag orkade ett medium-pass utan problem, det var bara när jag gjorde axelpressen som vänster arm fick nog och blev till kokt spagetti, så att jag inte kunde slutföra övningen. Gårdagens stavgång kändes i armarnas baksidor och i skuldrorna.
Dagens andra låtlisterepresentant blir ”Diamond” med Monakr.
Jag var trött och otroligt seg i morse och jag kom inte iväg på promenaden förrän klockan 10. Redan igår bestämde jag att nu ska stavarna få säsongspremiär och så blev det. Jag hade inte stegat på i mer än 10 minuter när överarmarna drabbades av mjölksyra. Det blev flåsigt, men inte tungt och mot slutet fick jag in det rätta knycket. Jag gick den korta rundan som vanligtvis är 4,8 km, men som idag bara blev 3,6. Det är ju obegripligt att sträckan påverkas av steglängden!
Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.
Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. ”Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.
