Det fortsätter att vara långt mellan inläggen… Tillvaron är trög. Jag har börjat med allergimedicinen igen och jag tror att den hjälper, men jag har blivit förkyld också. Igen. Helt utslagen i ett par dagar och sedan går jag en promenad eftersom jag mår bättre och åker på ett bakslag. Mår bättre nästa dag och städar och åker på ett bakslag. Det är tröttsamt. Det är fortfarande målning som gäller. ”Dagdrömmar” av Hanna Karlzon är en ny favorit och jag beställde ett andra exemplar från Bokbörsen eftersom den har utgått hos förlaget. När det gäller begagnade böcker har jag inga bra erfarenheter och beställer bara om boken är i nyskick det vill säga i det skick den är när den kommer från tryckeriet. Boken fanns hos en privat person i samarbete med Bokbörsen, den kom och jag betalade. Den såg bra ut vid en snabb genombläddring och den fick ligga i några veckor. När jag började måla i den saknade jag några motiv, men trodde att det kanske bara är en annan utgåva. Misstanken ville inte släppa, så jag jämförde med den jag redan har och misstanken blev bekräftad. Det saknas MINST 4 bilder och de är utrivna, rakt av och fult gjort med pappersrester kvar vid bindningen. Som pricken över i är en liten bild på försättsbladen redan färglagd med tusch. Nyskick – så fan heller! Jag har mailat både Bokbörsen och säljaren. Ångerrätten gäller inte längre, det har gått för lång tid, men jag behövde lufta mitt missnöje och min besvikelse. Jag betalade 135 kr för den, 197 inklusive frakt. Jag har beställt från Bokbörsen för sista gången.
En hel vecka sedan sist… Vi firade bröllopsdag i torsdags. 27 år – inte illa! Förra året var det kork-bröllop. Ska jag tolka det som att vi höll oss flytande eller att vi var för korkade för att skiljas? Ha! I år är det balsa-bröllop. Balsaträ kallas också korkträ, det är väldigt lätt och inte så tåligt. Whaaat? Vi har åtminstone kommit upp i 1 ädelmetall: silver för 25 år.
I lördags var svärfar här på middag, bara vi 3 och en möjlighet att samtala utan att behöva göra sig hörd. Det blev överraskande trevligt! Min kontakt med honom har aldrig varit nära, jag har aldrig nått fram, men sedan svärmor dog för ett drygt år sedan har han – helt naturligt – förändrats och i lördags var han ovanligt öppenhjärtig och pratsam, pigg och på gott humör. Det går inte att förneka att svärmor påverkade honom väldigt mycket, det var hon som satte tonen och hon har alltid varit mer pessimistisk än vad han är. Vi pratade om så skilda ämnen som bakelser, husdjur och aktiv dödshjälp. Jag fick lära mig något nytt om honom också. Han nyser alltid 12 gånger! Inte i sträck, men när han väl har börjat blir det 12 nysningar.
I söndags var Elin och Robin här och fikade. Pär har äntligen träffat någon han kan prata kodning med: Robin. Där finns både intresse, kunskap och nyfikenhet och den här gången satt de i vardagsrummet med tv:n som extra stor skärm och roade sig. Elin och jag satt i köket och målade, drack te och pratade om allt möjligt. Det blev också himla trevligt!
Trevlig helg eller inte, så laddade mitt batteri ur. För ovanlighetens skull tog det mig med överraskning. Jag har varit helt sänkt i 2 dagar inklusive en ny (lindrig) förkylning och legat i sängen halva dagarna och inte velat äta lagad mat. Pär har åkt på ett bakslag och hostar och snorar som om han får betalt för det. Han ska försöka arbeta i morgon. Jag håller avståndet och vi sover i varsitt rum. Ingen promenad eller styrketräning och det har gett mig ångest eftersom jag hade kommit igång så jäkla bra! Idag kom jag äntligen upp och ut igen. En långsam promenad, inklusive Konsum, på 55 minuter. Det var skönt och det kändes bra! Jäss!
Visste du att det finns en motsats till placebo-effekt? Nocebo-effekt som inträffar när man inte känner sig sedd eller bekräftad inom vården och leder till misstro. Med tanke på hur dagens vårdsituation ser ut är det inte konstigt med alla rapporter om dem som verkar bli sjukare i stället för friska. Jag kom att tänka på den läkare som slutade, som jag träffade sista gången den sista maj. Henne fick jag aldrig kontakt med, hon lyssnade inte utan skrev bara ut Lergigan och Circadin och jag upplevde det som att de inte hjälpte mig för 5 öre. Jag har inte använt Circadin fler gånger, men tar Lergigan varje kväll. Nu när jag har fått distans till läkaren och förtroende för AG, så känns det som att Lergigan hjälper mig. Placebo-effekt eller inte, det viktiga är att jag mår bra.
Anna Jansson som skriver om polisen Maria Wern är väldigt omtyckt och uppskattad för sin bokserie. Eftersom det är kriminalromaner eller deckare eller polisberättelser eller vad man väljer att kalla det, så har jag struntat i böckerna. Tills nu. Jag ville ge dem en chans och det ångrar jag inte! Jag lyssnar på dem med Marie Richardson som inläsare. Det finns 20 (!) böcker hittills och de har lyckats med konststycket att få henne som inläsare av alla. Hon är en av de bästa och böcker handlar om mycket, mycket mer än polisarbete, psykopater och kvinnor som utsätts för den ena vidrigheten efter den andra. Påminner om Hammarby-serien av Carin Gerhardsen med mycket mänsklighet, humor och aktuella problem. Just nu lyssnar jag på den 9:e boken och har alltså 11 kvar. Aj lajk it!
Jag vägde mig igår och kunde glädjande konstatera att jag gått ned 1 kg den senaste veckan och därmed lyckats ta mig nedanför 104-kilosstrecket. Balansen jag skrev om i förra inlägget håller i sig. Det var viktminskningen som fick mig upp och ut idag. Jag sov inget vidare i natt och var trött när larmet drog igång klockan 8. Och när det drog igång en kvart senare. När det drog igång för tredje gången (jag har ett larm varje kvart i stället för att snooza) hade jag haft en inre debatt om promenadens fördelar och nackdelar. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag gav efter för tröttheten. Jag vill fortsätta att gå ned i vikt. Det känns alltid bra när jag väl kommer upp och ut. Tungan på vågen blev det paket som jag ville få iväg idag för att få det i retur så fort som möjligt: mina superlurar, de trådlösa Jabra-lurarna fungerar inte som de ska och behöver läggas in. Ljudet i vänster lur försvinner och det gör att jag känner mig helt sned i huv’et. Jag har provat att starta om, att ladda fullt, att installera om appen och att para ihop dem med mobilen igen, men inget fungerar. Jag har haft dem i ett halvt år, så garantin gäller fortfarande. Nu använder jag de gamla hederliga Happy Plugs som visserligen inte innebär samma frihet, men som är pålitliga. Dagens promenad blev alltså en 25 minutare i ett bra tempo och 25 minuter i långsammare tempo. Jag är såååå nöjd med att jag kom iväg och att paketet också kom iväg och det känns väldigt bra att veta att jag kan ligga kvar i sängen i morgon med gott samvete.
Jag har en ny favoritblomma: astromerian. Härlig röd färg!
I morgon är det Pärs och min bröllopsdag! 27 år!! Balsa-bröllop. Svärfar ska komma hit på middag på lördag och vi firar då med finare middag och bakelser till efterrätt.
Nu har båda tatueringarna läkt färdigt och jag är oerhört nöjd med dem! Jag känner ingen som helst ånger och trivs förträffligt med att ha Tösa-biten och Selmis med mig hela tiden. Grädden på moset är att det är jag själv som har ritat dem. Coolt!
Jag kom iväg på promenad både i fredags (55 minuter) och en lång en idag, 85 minuter. Sommaren är äntligen över! Jack-säsongen är äntligen här! Det går att andas och att röra sig utan att bli genomsvettig. Det känns som om en balans närmar sig. Jag har som mål att träna varannan dag och sova länge varannan dag – tröttheten hänger kvar även om den är lindrigare. Jag äter 3 gånger om dagen och lyckas hålla mig ifrån kvällstugget. Sömnen varierar, men är bättre. Till och med magen mår prima. Hälsporren, min trogna följeslagare, har dragit sig tillbaka, rent av läkt ut. De senaste månaderna har jag använt mina gamla Scholl-tofflor inomhus och det är de som har knäckt hälsporren. Jag skulle ha återupptagit akupunkturbehandlingen i slutet av augusti, men valde att avbryta i stället. Den har fyllt sitt syfte för den här gången. Vallningarna blir inte mer än värmepåslag och jag behöver ingen av mina solfjädrar längre. Skulle de bli värre igen är det väl bara att återuppta nålandet.
Nu har andra helt Lyrica-fria veckan börjat och det känns bra. Allt är lugnt även om hjärnan fortfarande inte har ställt om sig helt, men nu vet jag att det var rätt beslut att genomföra utfasningen så försiktigt som jag gjorde.
Jag har promenerat 60 minuter idag! Att ha en bok som ligger och väntar fungerar som motivation. Hehe. Det var skönt med riktigt kalla höstvindar.
Jag är kompromisslös. Det är antingen eller. Allt eller inget. När jag hittar något jag gillar klöser jag mig fast tills jag tröttnar. Det kan pågå olika länge. Dagar, veckor eller månader. Jag kallar företeelsen för ett dille. Just nu har jag dille på skivad banan i grekisk naturell yoghurt med lite hallonyoghurt för smakens skull. Kokosbollar! Målarböcker. Jag har målat mig igenom 3 exemplar av ”Mina mandalor” och så blev jag tvärtrött på den vilket kanske inte är så märkligt. För några år sedan köpte jag ”Dagdrömmar” av Hanna Karlzon. En otroligt fin och inbunden målarbok. Den gången gillade jag den inte, men gud ske lov gjorde jag mig inte av med den (att rensa är ett dille som sitter i mina gener och kommer aldrig att försvinna). Jag tog fram den igen och nu kändes den heeeelt rätt. Det fungerar inte att måla med tusch eftersom det blöder igenom till andra sidan, men jag föredrar ändå färgpennor för då kan jag experimentera med styrka, nyanser och effekter. Jag målar och målar och målar och sitter minst 4 timmar varje kväll. En ljudbok i öronen och tiden bara flyger iväg.
Behöver jag säga att jag har köpt fler av Hanna Karlzons böcker?
Min samtalskontakt, AG, har varit mer exalterad över att jag har fått en fast läkare än jag själv. Som om det första besöket är en tillställning. Jag är nog alltför luttrad alternativt bitter alternativt skeptisk. Jag hade min första tid hos min fasta läkare, AE, idag och hon inledde besöket med att säga just det, att hon är fast anställd och att det finns en stor möjlighet att det är hon jag kommer att träffa nästa gång. Precis den information jag vill ha vid en första kontakt och precis det jag önskade mig i klagomålet. Det blev ett rent medicinprats-besök och det spelade ingen roll för mig. Jag är fysiskt trött, så vansinnigt trött och det var jag då också. Jag gav kanske ett vaket intryck, men huvudet kändes luddigt. Jag har fått en telefontid i början av oktober för att förnya några recept och för att jag ska slippa ”leta efter henne” eftersom hon inte kan lämna ut sitt nummer. En ny tid för besök i november.
Jag är som sagt trött och jag förstår inte varför. Jag har inte promenerat mer än i söndags när jag var hos Elin och Robin och fikade och jag har inte tränat med gummibanden heller. Jag kommer helt enkelt inte ur sängen på morgnarna utan sover till 11-12. Det är ännu en gång dags att bryta ännu en ond cirkel. Tröttsamt är bara förnamnet… I morgon behöver jag hämta en bok, så då finns en möjlighet.
Jag vet att o-frisk inte är något ord, men jag är egentligen inte sjuk samtidigt som jag känner mig allt annat än frisk ergo o-frisk. Småförkyld på det där irriterande utdragna sättet när det varken bryter ut eller går över. Näsan är söndersnuten. Lite vit tigerbalsam nedanför varje näsborre är suveränt mot nästäppa! Den irriterade huden svider som satan, men det är det värt. Huvudvärk varje dag. Jag är trött och sover 10-12 timmar utan problem. Jag har varken promenerat eller tränat sedan förra söndagen och kroppen har börjat opponera sig igen, men jag sätter dövörat till. Det finns ingen ork. Eller lust.
Jag var på samtal med AG idag. Hon var försenad vilket aldrig har hänt tidigare, men det visade sig att jag var där för tidigt. Vi hade bokat in klockan 10, men jag kom till kvart över 9. I almanackan hade jag antecknat 10, men brydde mig tydligen inte om det. Som tur var hade hon ingen patient just då och jag slapp sitta och vänta ytterligare en halv timme. Mitt ämne för dagen var redan bestämt av mig: min förlossningsdepression och de första åren med Elin. Jag är van vid att prata om och beskriva mina upplevelser, positiva som överjävliga och det har jag gjort med min förlossningsdepression också, men det såret har aldrig läkt och jag tror inte att det någonsin kommer att läka. Anledningen till att jag tog upp det med AG är att under alla mina år som psykvårdspatient har det aldrig kommit upp. AG har läst igenom min anamnes ordentligt och bekräftade det. Det finns inte med. Mitt livs största prövning som har påverkat mig som inget annat finns inte med. Tills nu. Nästa vecka ska jag träffa min sprillans nya läkare och då kommer även hon att kunna mixa in det i min, vid det här laget, omfattande journal.
I lördags kom jag äntligen iväg på en promenad! Jag gick min kortaste runda och inte särskilt fort. Det tog 55 minuter och det var skönt! Både att jag togmig hivade iväg mig själv över tröskeln och promenaden i sig. Idag gick jag samma runda fast i motsatta riktningen och den här gången fick jag nästan upp ett riktigt tempo. 50 minuter. Det känns som att jag är igång igen!
Idag, måndag den 2 september inleder jag den sista veckan tillsammans med Lyrica och sedan skiljs våra vägar åt för alltid. I alla fall om jag har något att säga till om. Jag är nervös. Jag har fortsatt ta en Lergigan varje kväll och sover oftast bra förutsatt att jag är uppmärksam på när kroppen signalerar att sömntåget närmar sig stationen.
Plötsligt dyker den upp. Låten med stort L. ”RAIN” med Ben Platt. Den är lika jäkla suveränt makalöst ståpäls-bra som ”A walk on the beach” med Junge Junge. Volymen ska vara hög och se till att du har utrymme att studsa runt för du kommer inte att kunna låta bli!
Det är fredag idag och det är ganska långt mellan inläggen och det beror på att det inte händer mycket och det, i sin tur, beror på att jag är överväldigande trött. Jag lyckades träna i tisdags, men det har inte blivit en enda promenad på en hel vecka. Igår var jag hos AG och avslutade basutredningen. Nu är det tänkt att den ska gå vidare till min nya läkare och kanske, kanske inte får jag en ny diagnos och kanske, kanske inte kommer medicineringen att justeras där efter. Tröttheten och svårigheterna att koncentrera mig gör att jag har tappat lusten för det mesta och då är enklare att hänga framför teven, men nu har det också blivit trist. Jag känner mig uppgiven och följer minsta motståndets lag; jag har ingen energi att luska ut varför jag har huvudvärk eller ont i ryggen utan tar värktabletter, har jag ångest tar jag Lergigan, är jag trött sover jag. Igår lyckades jag läsa en dryg timme. Jag MÅSTE ut! Så enkelt är det! I morgon ska jag UT!!
Igår fick jag min andra tatuering. Det är något jag planerade hela tiden; ett marsvin och en kanin. Det var Selma som stod som modell den här gången. Det kändes mer den här gången. Kanske för att jag var mindre nervös och inte pladdrade så mycket, så jag var mindre distraherad. Det blev bra! Nu har jag både Tösen och Selmis med mig. Jag vänjer mig fortfarande vid att tatueringen verkligen är permanent att den inte kommer att försvinna. Jag trivs förträffligt med den!
Jag tränade med gummibanden idag. Det var tänkt att jag skulle köra ett fullt pass, men jag var så trött att jag kände mig matt och det var 26 grader, så det blev flera genvägar och jag hoppade över 2 övningar. Blä. Men jag gjorde det åtminstone och de övningar som blev av blev ordentligt utförda.
