Kategori: Hälsan

Alltför spännande

Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀

Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten ”Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!

Uppmuntrande

Missnöjesvägning (ett himla bra ord – jag kom på det idag!): 96,7 kg som innebär att jag har blivit av med 0,6 kg sedan igår. Det känns genast bättre och jag kan skymta de nya träningskläderna vid horisonten.

Med en helt annan motivation gick jag mot Garnudden strax efter 9. Lite folk i rörelse och lugnt och skönt bland träden. Jag lyssnade på musik, men hade låg volym; tillräckligt för att jag skulle höra vilken låt det var, men inte högre än så. Det blev en riktigt bra runda! Låren kändes en aning stumma mot slutet och jag var säker på att träningsvärken från igår skulle slå till, men inte den här veckan. Det känns litet i armar och skuldror.

Violer till mor. De finns vid ett av husen på Gamlebovägen där jag promenerade i förrgår. 

En låtlistererpresentant: ”No parachute” med Aly Ryan.

Ångest och bestraffning

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av ”Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och då ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa ”Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Värmeslag?

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. ”Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Som en smäck

Vägning: 96,4 kg som innebär att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Det går ned och det går upp och det går – förhoppningsvis – ned igen. Det har inte varit någon bra matvecka. Jag har frossat i Snickersglassar och igår kväll hade jag en mindre matsmälta. Jaja, shit happens. Den här gången har jag ingen energi att få panik och påminna mig själv om ”Aldrig mer 100!”. Jag promenerade till Salem och hämtade ett paket från Ellos med underkläder och en ny pyjamas; alltihop i en storlek mindre än tidigare och alltihop satt som en smäck – en lyxig känsla.

Siesta

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: ”Life itself” med Glass Animals.

Sjöblöt

Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.

Det blir en låtlisterepresentant idag: ”Movement” med Club 8. ”I’m still walking!”

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Komfortzonen

I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst ”Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!