Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Igår tog det bara 20 minuter till Salem och då orkade jag hålla tempot uppe trots att merparten av sträckan består av uppförsbackar. Hemåt, nedåt, tog det längre tid. Kände mig rätt mörbultad efteråt…
Idag körde jag ett fullt gummipass och det var småtungt, men skönt. Jag har ökat på bendelen och låren kändes smått skakiga efteråt. Ryggövningarna var himmelska den här gången!
Vi överlevde gårdagen. Det var en fin begravning i Skogskapellet på Skogskyrkogården. Eftersom det var en kyrklig begravning gällde den kyrkliga liturgin med en präst, bibelprat och psalmsång. Ateisten i mig har svårt för det och när det blev för högtidligt stängde jag av. Det spelar ingen roll hur väl prästen talade om Svärmor eller vilka detaljer ur hennes långa liv hon tog med, så fort hon tog med gud, kändes det allt annat än avslappnat eller naturligt. Det gör aldrig det. Det var ett tillfälle som gick rakt in i hjärtat på mig och som fick ögonen att tåras. När prästen beskrev hur Svärmor hade fått ge efter för sjukdom och avslutade med att hon ”… behöver inte sin kropp mer.” Det nådde hela vägen in. Det är en knapp månad sedan hon dog, men jag har inte gråtit förrän igår. En människa som jag tyckte mycket om och som jag kände i 28 år har dött, men jag har känt mig fullständigt, totalt (välsignat?) avtrubbad. Det handlar om medicinskt framkallad avtrubbning och inte känslolöshet, men det har inte känts bra.
Efteråt samlades vi hemma hos Svärfar där vi åt förrätt och varmrätt och Svägerskans hemgjorda schwarzwald-tårta. Tröttheten kom i vågor och jag orkade inte engagera mig i samtalen. Stämningen var inte dyster på något vis och vi skrattade en hel del. Eftersom det var en väldigt speciell och prövande dag för alla, så bet jag ihop och tvingade mig själv att stanna kvar. Vi hade kommit tillbaka till Svärfars lägenhet vid 16 och klockan var nästan 21 innan vi slutligen bröt upp.
Jag vet att jag har sovit i natt, men det känns inte så. Tröttheten ligger som ett cementlock ovanpå huvudet. Optimisten i mig hoppades att jag skulle komma iväg på en promenad på förmiddagen. Hahaha! Ja, jäklar…. I morgon däremot – det skulle vara skönt att få komma ut.
Igår var jag hos frissan och blev av med ”…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.
I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.
I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.
Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.
Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.
Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!
Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.
Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.
Igår skjutsade Pär mig till Salem där jag hämtade ett paket och sedan promenerade hem. Fy, tusan vad jobbigt det var! En känsla att tyngd och matthet som var rent obehaglig. Idag körde jag ett mediumpass med gummibanden och det kändes likadant. Jag har ingen ork! Det är som om jag inte har tränat eller rört på mig på flera år. Det började tungt, men jag tog det lugnt. ”Ett set i taget…” Sedan kändes det bra, men när benövningarna lämnade mig darrig i benen och armövningarna var skitjobbiga, orkade jag inte fokusera och det gick utför, men jag slutförde passet. Innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam på ryggen. Jag har varit så satans trött efteråt och hela kroppen värker. Den här äckliga tröttheten och även upplevelsen av minskad muskelstyrka kan vara en av de mer sällsynta biverkningarna av Venlafaxin. Jag får ta upp det när jag träffar MR nästa gång. Det och en hel del annat….
Det händer ingenting. Stiltje. Den här sommaren har varit den värsta på många år och jag är helt dränerad. Det har gått knappt 2 veckor sedan Svärmor dog och det mesta har landat. Begravningen blir den 23:e och gravsättningen 1 månad senare. Pär har tät kontakt med Svärfar och sin syster. Förra söndagen var vi hos Svärfar på namnsdagsfika och det var trevligt, men mycket mer social aktivitet orkar jag inte just nu. Det är rutinerna som gör att jag inte bara blir liggande i sängen även om jag har sovit till 10 eller längre alla dagar den här veckan. Min favoritstund är på kvällen när jag målar i målarboken ”Min mandala” av Maria Ljungeld. Det är väldigt rogivande och ett behagligt sätt att avsluta dagen. Att komma iväg på en promenad känns fullständigt omöjligt trots att kroppen protesterar mot allt stillasittande. Jag är så oerhört sjukt leds på att alltid svettas!! Det är kanske därför jag, i ren självbevarelsedrift, gör minsta möjliga. Idag är det dock bara 22 grader och det blåser och i morgon utlovas regn och bara 16 grader, men det tror jag när jag ser det….
En motsträvig kropp släpades runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och det kändes som om mina ben inte längre vet om att de är till för mer än att bara förflytta mig från en sittplats till en annan. Det känns att jag har gått upp vikt en hel del. Jag väger mig med ojämna mellanrum och bara när jag känner att jag orkar tackla siffrorna på vågen. Senaste gången vägde jag nog drygt 104 och idag visade vågen 105,5. Eftersom jag hade befarat ett slutresultat uppåt 108-109 – för det är så det känns – blev jag lättad, men det är dax för skärpning. Igen. Den här veckan är den första på ett bra tag som Pär och jag har lyckats få ihop en matsedel med ordentliga, lagade middagar för hela veckan och det är en början.
Igår vaknade jag med en låt i huvudet: ”The last waltz” med Engelbert Humperdinck. Jag har alltid, alltid varit svag för vals-takten! I början av 1990-talet hade TV4 ett program som hette ”Sikta mot stjärnorna” där de som uppträdde skulle vara så lik en artist som det bara var möjligt. De sjöng själva – inget play-back-fuskande! – så mycket hängde på rösten och ibland blev det nästan kusligt träffsäkert. I ett av programmen dök en kille upp och sjöng just ”The last waltz” föreställande mr Humperdinck. Då hade jag ingen uppfattning om ifall rösten var lik, men själva numret har bränt sig fast eftersom det var så vansinnigt snyggt! Sångaren står i kanten av scenen iklädd smoking och en ”riktig” mikrofon. I bakgrunden syns ett dansande par à la tävlingsdansare som valsar så där sugande som bara såna kan. Hon i en vid svepande klänning. Bakgrunden växlade i olika färger (rött och blått minns jag). Förmodligen gick den här killen inte vidare till final för jag kan omöjligt hitta klippet på YouTube, men originalet finns hos Spotify. Förstås! Lyssna på smörsång och njut! Engelbert Humperdinck har en riktigt bra röst, med styrka och brett klangregister. Jag får ståpäls!
Varför frågar ingen hur jag mår?
Min Svärmor somnade in klockan 23 den 30 juli 2018. Hon blev 83 år och om hon hade fått vara frisk vet jag att hon hade velat leva många år till. Nu slipper hon ha ont. Hon slipper sömnlösa nätter och långa dagar. Pär och Elin åkte till sjukhuset för att ta ett sista farväl innan begravningen. Väntan är över.
Jag har befunnit mig i en dimma större delen av dagen. Pär kom hem vid midnatt igår med beskedet att hans mamma dött. Jag var precis på väg att plocka ihop och gå och lägga mig, groggy av sömntabletten. Efter 4 timmars sömn var jag på toaletten och efter det sov jag i knappt 2 timmar innan det var dax att stiga upp. Jag hade tid hos MR klockan 9. Pär skjutsade mig dit innan han fortsatte till Elin. Klockan var 20 i 9. Det stod en fläkt i korridoren precis utanför MR:s rum och jag damp ned i stolen som stod där och lite i taget blev jag torr och sval igen. Jag somnade nästan. Han hade en fläkt i rummet oxå som han var vänlig nog att rikta in på mig. Den egentliga anledningen för besöket var bytet till Venlafaxin och när han frågade mig hur jag hade det med de tunga tankarna och jag svarade genom att säga att jag inte skulle ha något emot att byta plats med Svärmor kom vi överens om att dubblera dosen till 150 mg. Lyrican fortsätter jag med tills vidare. Nytt besök med provtagning, särskilt för att kolla LSH-värdet (sköldkörteln som påverkar serotoninhalten) i slutet av augusti.
Jag promenerade hem – lååångsaaamt – i värmen som nu inte bara är varm utan även fuktig, men tunikan han bli nästan genomblöt och på armarna fanns stora svettdroppar. En dusch, byte av kläder och sen lade jag mig, somnade och sov i 2 timmar. När Coop-leveransen kom strax efter 13 var jag relativt nyvaken och småsnurrig och hungrig. Sedan mindes jag att Svärmor har dött, anledningen till att Pär inte var hemma och morgonens läkarbesök och dimman försvann.
