Kategori: Hälsan

Leds

Bra dagar. Hyfsade dagar. Skitdagar. Det är de 3 graderingar som har gällt sedan orken försvann. Efter röntgen för en månad sen har de bra dagarna minskat i antal. De 2 senaste veckorna har det varit skitdagarna som dominerat. Jag är leds. Så jävla leds. Självmordstankar. Om 5 dagar har jag tid för skiktröntgen, men vad är vitsen med den? Om den visar att jag kommer att få leva med en fysisk begränsning… Jag har levt så länge med psykiska begränsningar att de blivit en del av mig, men jag har alltid haft en fysisk ork att ta mig runt (utomhus) för egen maskin. Om jag även ska begränsas fysiskt, så vill jag inte vara med längre.

Datortomografi

Läkaren ringde igår. Ingen lunginflammation. Det har inte at göra med pollen heller. Det finns en ”suddig fläck” på ena lungan som hon vill ta en närmare titt på genom datortomografi. Väntetiden är 2-4 veckor. Jag får nog lämna kompletterande blodprover oxå. Det är ingen idé att spekulera eller grubbla. Det jag tycker är skrämmande och har svårt att acceptera är att jag inte kan träna. Jag försökte promenera idag, men var tvungen att vända. Det blev 25 minuter i knapp styrfart och med 2 långa pauser. Träning och fysisk aktivitet över huvud taget har jag använt mig av i kampen mot ångest och depression. Vad ska jag använda nu? Om det visar sig vara allvarligt hoppas jag att det tar död på mig snabbt.

Klagomålet

Efter telefonkontakten med vårdcentralen och det följande besöket fyllde jag i formuläret för klagomål. Det bästa med att det går att säga ifrån är att de ansvariga måste besvara och bemöta kritiken. Jag har gjort det här några gånger genom åren och alltid fått svar. Skönt att något funkar! Idag fick jag svar gällande förra veckan. Jag fick de förväntade ursäkterna som inte kändes tomma, men jag fick även en bekräftelse på att mina besvär skulle ha tagits på allvar direkt. Verksamhetschefen, Anna Lindquist som även är specialist inom allmänmedicin, skrev att hon läst det jag skrev när jag bokade tid och att det svar jag fick inte var ok. Sköterskan som svarade borde ha gett mig en av akuttiderna följande förmiddag i stället för att be mig att ringa på morgonen. Det faktum att läkaren jag träffade ansåg att jag behöver röntga både lungor och hjärta och kanske har blodbrist gör att vårdcentralens bemötande inte godkänns. Nu ser även jag allvarligare på mina symptom och är faktiskt lite skakis… Jag tror inte att någon som varit i kontakt med vårdcentralen blivit upplyst om att det finns en möjlighet att få en akuttid utan att kasta sig över telefonen klockan 8. Nu återstår svaret på röntgen.

Remiss

Läkaren från i torsdags ringde. Min sänka är hög. Det kan bero på allergin eller på lunginflammation. Hon skickar en remiss till drop-in-röntgen på Södertälje sjukhus. Hur har jag fått lunginflammation? Kan man få det utan förkylning eller influensa?

Panik

Jag gråter sällan av självömkan. Jag kan gråta av rädsla och förtvivlan. Det gjorde jag idag efter att ha gått ut med soporna. Att gå till soprummet innebär att jag går nedför vår trappa som har 15 steg och sedan ungefär 150 meter till soprummet. Jag hasade fram med korta steg och korta, ytliga andetag för att inte börja hosta. Det är försomrigt idag med drygt 20 grader och sol och det var hemskt. Jag tog mig nätt och jämnt uppför vår trappa igen. Det är så satans obehagligt!!! Då började jag gråta för jag är rädd och känner inte igen min kropp.

Obesitas

Efter läkarbesöket i torsdags gick jag in på 1177 och läste läkarens anteckningar. De var lika innehållslösa som besöket var, men hon hade åtminstone snappat upp att jag inte tycker att de allergimediciner jag använder fungerar. I de allmänna noteringarna stod att jag är ”obes” som är en förkortning av obesitas vilket innebär att jag är inte bara överviktig utan fet. Inga nyheter, men jag reagerade på ordet för det kan jag inte minnas från tidigare journalanteckningar eller att någon läkare använt vid besök. Obesitas blev klassad som en sjukdom redan i mitten av 1990-talet och det är något som jag funderar mycket över. I och med att fetma klassas som en sjukdom finns det hjälp och stöd att få utöver att läkaren säger sluta äta och rör på dig. Det är bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att fetma är självförvållat eftersom jag inte började gå upp i vikt över en natt. Däremot vet jag varför jag började gå upp i vikt och det berodde på att min sköldkörtel fick en snyting i samband med att jag fick havandeskapsförgiftning i slutet av graviditeten. De första åren efteråt mådde jag så fruktansvärt dåligt på grund av sömnbrist, ångest och svårigheter att äta vilket gjorde att inget märktes (jag har aldrig varit så smal som jag var under de 2 första åren). Omkring 1998-99 hade jag börjat gå upp i vikt och fick ont i knäna och fick tid hos en reumatolog som såg till att de tog ett sköldkörtelprov som visade på att sköldkörteln inte gjorde det den skulle. Den hade blivit långsam och det var en bakomliggande orsak till viktökningen och är fortfarande en anledning till att jag har svårt att gå ned i vikt. När jag gick med i Viktväktarna första gången vägde jag 95,3 kg och nu, 18 år senare väger jag 103. Vikten har gått upp och ned under åren. Som lägst 82 och som högst 109. Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg eftersom jag har dålig aptit. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar och berättelser där personerna i 9,5 fall av 10 antingen älskar god mat eller äter för att dämpa ångest. För mig handlar det om ett ointresse för mat som leder till att jag äter fel eftersom jag inte bryr mig om vad jag sätter i mig så länge det är hyfsat lagad mat. Jag äter inte stora portioner och jag äter sällan mer än 1 portion. Jag äter frukost, lunch och middag, men aldrig mellanmål för jag blir inte hungrig och att lägga till ytterligare 2 mål per dag…. Jag äter inte godis regelbundet. Fikabröd finns sällan hemma hos oss. Mjukt bröd äter jag i perioder när jag fått ett dille. Jag dricker sockerfri läsk, men mest vatten. Jag har socker och mellanmjölk i teet. Hamburgare ytterst sällan, pizza ett par gånger i månaden som mest. Jag har fortfarande inte träffat en läkare eller dietist (har råkat ut för 3 stycken) som inte tittar skeptiskt på mig när jag berättar om mina matvanor. Att det är min sköldkörtel som ligger bakom är något som jag har tagit reda på själv. Jag har en bok av en dansk kvinna som mådde väldigt dåligt på grund av en rubbad sköldkörtel och efter många försök och egna efterforskningar lyckades hon få en kompletterande medicin till Levaxin som är den vanligaste och allt vände. I skrivande stund minns jag inte vare sig hennes namn eller medicinen, men jag var med i en FB-grupp där en av medlemmarna hade tillgång till en lista över de läkare som använde den kompletterande behandlingsmetoden. Jag hittade en enda i Stockholm och han tog inte emot fler patienter. Jag rör mig inte så mycket bland folk och jag känner mig sällan utsatt för fördomar eller gliringar. De gånger jag har känt mig illa behandlad och misstrodd är när jag har varit i kontakt med sjukvården. Det är inte bara Salems vårdcentral som behöver ändra sitt bemötande. Dagens läkare har en orimlig arbetsbörda som kan vara en förklaring till att de sällan har tid eller ork att gräva djupare i min journal som har blivit diger, men mest till följd av många besök hos den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. De medicine doktorerna sänker mitt förtroende för kåren ju mer kontakt jag har med den.

Pollen

Är det ovanligt mycket pollen i år eller har jag blivit känsligare? Jag är helt däckad. Ögonen är så irriterade att jag drar ned gardinerna för att slippa känslan av grus i ögonen. Näsan är täppt. Jag är trött. Djupa andetag gör att astma-hostan drar igång och damm har samma effekt, så det var ingen picknick att städa. Huvudvärk nästan varje dag. Det tar emot att gå ut i solen, eller skitvädret som jag kallar det, och jag längtar efter en riktigt, riktigt mulen och sval sammanhängande period!

Energibrist

Igår hade vi Vårat Gäng här på middag eftersom Pär fyllde år. Vårat Gäng har modifierats genom åren. När Elin och kusinerna var små var vi 9 personer. När barnen blev äldre gästspelade en och annan pojkvän och som mest satt vi 11 runt bordet. Svärmor dog för 3 år sedan och Elin och kusinerna har vuxit upp och flyttat hemifrån till Hässleholm och Örebro. Igår var vi 8 runt bordet. Den ena kusinen kunde inte komma och svärfar hade med sig sin kompis. Det blev överraskande trevligt! God aptit, samtal som flöt och många skratt. Det var svårt att tro att drygt 2 pandemi-år passerat. Jag hade ågren i ett par veckors tid, men medan de var här och en stund efteråt var jag uppe i varv. Här finns en distinktion. Att jag är uppe i varv innebär inte att jag får energi. Det är mer som en kort och intensiv överladdning som sedan sjunker undan nästan lika fort. Det pratas mycket om introvert och extrovert personlighet. Introversionen har ett oförtjänt dåligt rykte och likställs ofta med blyghet och bristande förmåga att uppföra sig bland folk. Extroversion likställs med en extra stor förmåga att uppföra sig bland folk. Vi lever i ett samhälle där jag misstänkliggörs eftersom jag föredrar att stanna hemma och att jag inte anser att jag behöver en godtagbar ursäkt för att tacka nej till t.ex. en middag. Min pappa var mer utåtriktad än min mamma. Alla mina syskon är/var mer utåtriktade än jag. Svärfar gillar kontakt med många människor medan svärmor var mer lik mig. Min svägerska är som svärfar medan Pär är mitt emellan. Han har inget behov av många mänskliga kontakter, men han undviker dem inte i samma utsträckning som jag gör. Medan pandemin pågick blev många ofrivilligt isolerade och det har visat sig få långsiktiga konsekvenser eftersom sjukvården inte har resurser att hantera behovet och resurserna var usla redan innan. Däremot skrivs det inte lika mycket om att många har upplevt en lättnad av att slippa undan kramar, kindpussar och de sociala krav som finns på de flesta arbetsplatser och faktiskt mår sämre när restriktionerna släppte och de måste återvända till kontoret. Det är ett område av pandemihanteringen som jag tycker att FHM hanterade bra genom att inte stänga ned hela samhället. Vi har i alla fall kunnat gå och handla mat och på så sätt komma i kontakt med andra människor. För de som tycker att det är nödvändigt vill säga.

Nu vill jag återknyta till gårdagens middag och den energibrist som jag upplever idag. En social baksmälla. Eftersom det här är min blogg och jag inte måste hänvisa till vetenskapliga artiklar för att hävda min ståndpunkt, så säger jag så här: extroverta människor får energikickar av att umgås med andra människor, MEN det betyder inte att de är bra på det. När jag träffar på en utåtriktad person fungerar de alltid som ett svart hål. De suger åt sig ALLT, men ger inget tillbaka. Elins ex-svärmor är en extrovert extra allt. Hon pratar, skämtar, skrattar, uttrycker sig i superlativer, men ställer inga frågor. Allt ljus på mig! Min svärfar är likadan om än i en mildare version. Han sa en gång att om det är tyst, så börjar han prata. Vid just det tillfället svarade jag med att det finns en anledning till att vi har 2 öron, men bara 1 mun, men det gick honom förbi. Han hörde dåligt redan då. Svägerskan KAN ställa frågor om mig och mitt, men det är om vi hamnar på tu man hand och det gör vi sällan. Det märkliga är att Pär har regelbunden kontakt med sin pappa och syster där de avhandlar det mesta och då är det som att det räcker. De har fått andrahands information om mig och det räcker. De verkar inte tycka att det är nödvändigt att höra det från mig, så varför fråga? Varför visa intresse? Ett sätt att inleda kan vara att ”Jag hörde av Pär att du har snöat in på korsord? Kan du tipsa om nån bra korsordstidning?” Jag lever ett litet liv med få stora händelser och få mänskliga kontakter och det har jag valt själv. Något som jag inte har valt är att vara osynlig, att inte få bekräftelse utan att behöva ställa mig upp och torgföra mina upplevelser, känslor och tankar. Min integritet är för stark för att jag ska finna mig i att behöva göra så. Jag har inga arbetskollegor att diskutera med eller som kan uppmuntra mig och säga att jag gör ett bra arbete. Jag har inga vänner som kan fylla den funktionen och även om det är en konsekvens av de val jag har gjort betyder det inte att jag inte har det behovet. Allt det här dras fram varje gång Vårat Gäng träffas. Det dränerar mitt batteri fullständigt och jag behöver minst 1 dygn för återhämtning. I fred. Helst ensam.