2 korta övningstexter från Författarkurs 3.
Jag vaknar upp i en 9-årig flickas kropp och har en plastkniv i handen.
Jag tittar på min hand som håller i en plastkniv. En vit plastkniv av den sorten man använder på utflykter när man bara har papptallrikar. Varför håller jag i den? Jag ser mig omkring i rummet. Det ligger en madrass i ena hörnet med en kudde utan örngott och en sliten filt. I taket hänger en naken glödlampa. Det finns inget annat. Inga leksaker, inga gosedjur, inte ens gardiner i fönstret. Jag går fram till dörren, men den går inte att öppna. Är jag inlåst? Jag tittar närmare på kniven och ser att eggen är repig och sliten. Sedan tittar jag på dörren. Mina ögon är i höjd med handtaget. Det finns repor där. Små hack. Jag håller upp kniven och blicken vandrar mellan den och märkena på dörren.
Jag hittar en gammal kista som visar sig innehålla något som är viktigt för mitt skrivande.
Det stod någonting längst in i den fallfärdiga boden. Ljuset från ficklampan nådde ända fram, men lyste inte upp tillräckligt för att jag skulle kunna se vad det var. När jag hade viftat undan spindelvävar som hängde i vägen och försäkrat mig om att ingen spindel ramlat ned innanför kragen drog jag ned tröjärmen över handen och svepte undan lite av ett tjockt lager med damm och förmultnade löv. Det var en kista. Inte så stor. Jag skulle nog kunna ta den i famnen förutsatt att den inte var tung. Det var den inte. Var den tom, tro? Jag baxade ut den i dagsljuset och upptäckte att den faktiskt inte var låst och det borde betyda att den var tom, men min nyfikenhet var väckt och när jag ställde ned den på marken lät det som om något flyttades inuti. Jag lyfte locket, tittade ned och såg ingenting. Det var kanske bara stenar som rasslade runt. Jag lyste med ficklampan och längst in i ena hörnet blänkte något till. Det var en lila glasflaska, inte ens en decimeter hög och var förseglad med den sortens kork som sitter fast i en metallhållare på själva flaskan. När jag höll upp den mot ljuset för att se om den innehöll något skimrade den i regnbågens alla färger. Medan jag tittade framträdde något inuti flaskan och det skedde så långsamt att jag först trodde att jag såg i syne, att jag hade solen i ögonen. Jag blinkade, men föremålet hade inte försvunnit utan blivit tydligare. Det var en pergamentrulle. Var det en sorts flaskpost? Jag öppnade flaskan och tippade ut rullen. Det var äkta pergament. Som i Harry Potter, ta mig tusan! Jag rullade ut den försiktigt, nästan andäktigt och fick påminna mig själv om att andas. Två ord var skrivna med vacker kalligrafi: spärren och förminskande. Jaha. Jag vecklade ut pergamentet helt och hållet för att kolla om jag hade missat något, men det var bara de två orden. ”Var kan jag ha användning av de här orden?”, frågade jag rakt ut i luften. Då dök det upp text på baksidan av pergamentet. ”När du skriver”. Okej, då! Jag tog flaskan och pergamentet med mig till min skrivarlya och startade datorn. När jag hade satt mig tillrätta och letat fram det ställe där jag slutade senast höll jag pergamentet framför skärmen och sa orden högt. ”Spärren. Förminskande.” Orden glimrade till och lättade sedan från pergamentet och sögs in i datorn där de dök upp i förändrad form som en förklarande text. ”Du har fått en möjlighet att ta bort den där spärren som du tycker hindrar dig. Fantasispärren. Tänk på JK Rowling och CS Lewis. Du vet vad jag menar. Förminskande gäller Din Inre Kritiker. Han behövs, men han behöver inte vara så gapig. Lite självkritik måste du ha så att du inte får storhetsvansinne under processens gång. Lycka till!” Jag tog ett djup andetag och något gled på plats. Något som gjorde mig optimistisk och energifylld. Jag började skriva.
