Kategori: Böcker & film

Alexander MacCall-Smith har skrivit många böcker om ”Damernas detektivbyrå”. Jag försökte läsa den första, men tyckte faktiskt att filmen gjorde sig bättre. Botswana är färgstarkt och exotiskt och jag tyckte om att kunna se det på riktigt, så att säga. För att inte tala om alla djur som finns med i filmerna… Jag har oxå försökt lyssna på den första, men Babben Larsson gjorde en så usel insats att jag inte orkade lyssna färdigt. Han har skrivit andra böcker oxå och det var när jag letade efter böcker som Lennart Jähkel har läst in som jag hittade ”Livet på Scotland street 44” och ”Espressoberättelser”.

Irene och Stuart och deras son Birtie, en äldre dam vid namn Domenica, en narcissistisk man vid namn Bruce och så Pat som hyr ett av rummen i Bruces lägenhet. De utgör kärntruppen i båda böckerna. Det här är vanliga människor som inte hamnar i ovanliga situationer och det finns inga sockersöta upplösningar. Böckerna är uppfriskande befriade från beskrivningar av utseende eller kläder, sex och våld. För mig är det ett recept på en må-bra-bok (jag undviker avsiktligt uttrycket feel-good just för att den genren är lite för gullig). De är allihop mänskliga utom möjligen Irene som jag upplever som så otäck att jag inte kan skratta åt henne. De har sina funderingar och tvivel, de samtalar och diskuterar även om Domenica har en benägenhet att monologisera. Big Lou, som har en kaffebar, tycker jag är intressant. Hon läser otroligt mycket filosofi och de frågeställningar som hon blandar in i samtalen är fängslande. Jag gillar filosofi! Irene är en extrem version av den moderna föräldern som hela tiden vänder sig till psykologiska experter i stället för att lita till sitt eget sunda förnuft och som pressar sin son Bertie till att bli allt utom en vanlig, liten pojke (hon gillar verkligen det könsneutrala hen-et) och jag tycker så synd om Bertie som vid 6 års ålder är fullständigt maktlös.

Det finns en samtal mellan Bertie och en flicka vid namn Olive på deras första skoldag som jag skrattade högt åt. Jag kan inte återge den ordagrant, men tillräckligt för att ge er en uppfattning. Bertie har blivit omkullknuffad av en pojke som heter Tofu och Olive försöker trösta honom.

”Det är synd om Tofu”, säger Olive. ”Han har ingen mamma.”

”Har han ingen mamma?”

”Nä, hon dog. Hon var vegan och svalt ihjäl. Tofu är också vegan och han är alltid hungrig. Jag har sett honom stjäla skinksmörgåsar ur de andras lunchlådor.”

”Har han en pappa då?”, frågar Bertie.

”Jodå, han har en pappa, men han är vegan han med och kommer att svälta ihjäl precis som mamman. Tofu är redan ganska klen, så upp med hakan. Han kommer att försvinna snart. Upp med hakan!”

Lennart Jähkel är född i Piteå och den norrländska satsmelodin är inte helt försvunnen. Han läser långsamt – det gillar jag! –  och har en väldigt behaglig röst. Han har inte läst in så många böcker ännu, men jag hoppas att han gör det. Den första boken jag lyssnade på som han har läst in var ”Doppler” av Erlend Loe.  En kortare roman på 4,5 timme som var fantastiskt tänkvärd och rolig. Det är en form av samhällskritik som inte går över huvudet på mig. Andreas Doppler gör det jag allt oftare fantiserar om: han flyttar ut i skogen för att komma ifrån människorna. Han är trött på att vara duktig och att konsumera och att socialisera. När hans pappa dör blir det droppen som får bägaren att rinna över och han tar sitt tält och sin sovsäck och flyr. Han lever tillsammans med älgkalven Bongo och det mesta rullar på tills hans fru meddelar att hon är gravid och kräver att han flyttar hem när det är dax för barnet att födas.

”Mörkt motiv” av Louise Penny med Thomas Bolme som uppläsare. En hederlig deckare med en godmodig, socialt kompetent, ödmjuk polis i medelåldern som är lyckligt gift och inte strävar efter att bli chef. Som en försvarsåtgärd har jag börjat lyssna på den här sortens deckare eftersom de allt brutalare kriminalromanerna fick mig att må dåligt. Jag orkar inte med fler bittra, socialt inkompetenta, stöddiga vanliga-regler-gäller-inte-mig-poliser med kraschade förhållanden och spritproblem som vadar i brutalt skändade kvinnolik och mest löser brott med hjälp av tekniska finesser.

Louise Penny har förlagt handlingen till den pyttiga byn Three Pines några mil från Montreal där alla känner alla och med det klassiska galleriet av karaktärer som bögen, den egensinniga äldre damen, det gifta paret, flera hundar och så den briljante Armand Gamache. När Jane Neal hittas död chockar det hela byn. Det finns inte en enda bybo som har något ont att säga om den före detta lärarinnan och konstnären. Det finns flera misstänkta, men bara en skyldig och som lyssnare vilseleddes jag vid flera tillfällen och det är tack vare att det var flera timmar kvar av boken som jag begrep att polisen var ute och cyklade.

Miljöbeskrivningarna är fina och får mig att vilja flytta till en pyttig by där alla känner alla. Karaktärerna känns mänskliga och trovärdiga och dialogerna är lysande och jag skrattade för mig själv många gånger. Thomas Bolme gör en underbar uppläsning och den här genren passar honom. En snäll bok till en snäll uppläsare. När den var slut fortsatte jag direkt med ”Nådastöt” som tar vid ett drygt år senare och med den sortens vinter som jag numera bara drömmer om. Thomas Bolme fortsätter att läsa för mig. Tyvärr, är det en annan uppläsare av tredje och fjärde boken.

Jag kan läsa själv också och har precis läst ut ”Etthundra mil” av Jojo Moyes. Nu befinner jag mig i den sortens vakuum som en riktigt, riktigt bra bok alltid lämnar mig i. Det pågår en sorts litterär matsmältning där jag suger på den kvardröjande lustkänslan medan endorfinerna rusar genom kroppen. Åh, tänk att kunna skriva så…

Jesse Thomas sliter som ett djur för att få livet att gå ihop sedan hennes man lämnade henne att ensam ta hand om dottern Tanzie och styvsonen Nicky. Ed Nicholls är en IT-miljonär som tvingas att hålla sig undan efter att ett försök att hjälpa en gammal skolkompis visade sig vara ett ödesdigert misstag. Jesses och Eds vägar korsas och på en impuls att göra en osjälvisk handling erbjuder sig Ed att skjutsa Jesse och barnen hela vägen till Aberdeen för att Tanzie ska kunna delta i en matteolympiad. Man sitter inte instängda i en bil tillsammans i en hel vecka utan att bli påverkad av varandra och allt som den sortens resa kan för med sig.

Det handlar om klasskillnader och om att inte tappa tron på det goda. Det är en sak att slänga ur sig ”Det ordnar sig” i tid och otid och en annan sak att verkligen tro på att det kommer att ordna sig och att dessutom fortsätta tro det efter den ena käftsmällen efter den andra. Jesses problem är problem med stort P medan Eds problem är av i-landsvarianten. Jesse säger: ”Jag tänkte på det när jag låg i badet … det där med att ’behandla andra som du själv vill bli behandlad’, det funkar ju bara om alla andra också gör det. Men det är det ingen som gör. Världen är full av människor som ger blanka fan i alla andra. De är beredda att gå över lik för att få det de själva vill ha. De trampar till och med på sina egna barn.” Nicky skriver i sin blogg: ”Det är det här jag inte fattar; jag fattar inte hur vår familj mer eller mindre alltid gör rätt, men ändå alltid hamnar i skiten.” Jag känner igen mig i både det Jesse säger och det Nicky skriver. När det verkar som om man inte får någon som helst utdelning på att behandla andra människor med respekt eller att göra rätt för sig, så blir det till slut svårt att intala sig att det kommer att ordna sig och det är då man måste intala sig att man gör det rätta för sin egen skull.

Karaktärerna i Jojo Moyes böcker är mänskliga och trovärdiga och långt ifrån perfekta. De har sina svaga ögonblick när de gör mindre genomtänkta val och får ta konsekvenserna. Det gillar jag! Det som jag inte gillar fullt lika mycket är att alla alltid får det de förtjänar i slutet. Det ordnar sig verkligen. Är det det som gör att boken kallas för feel-good? Hennes böcker får mig att må bra hela vägen fram till slutet när jag alltid känner som jag gör när jag fått i mig för mycket sött.