Kategori: Böcker & film

Åsikter och tolkningar

Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst ”Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. ”… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är ”en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.

Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i ”Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.

Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!

Det stora århundradet

”Brobyggarna” av Jan Guillou med Thomas Bolme som uppläsare. Den första delen romansviten om det stora århundradet, 1900-talet. Jan Guillou tillhör väl en av Sveriges mest omskrivna personer och inte bara till följd av hans författarskap. Han sticker ofta ut hakan och vågar trotsa den kvävande politiska korrekteheten (hatten av för det!). Jag erkänner att jag inte vet något om honom. Jag har ett hum om hur produktiv han har varit och jag har förstått att han framställs som en machotyp. Han verkar tillhöra den sortens människa som, precis som Leif GW Persson, alltid får sista ordet . Det gör mig matt och det lockar fram Motvallskärringen i mig, så i barnslig protest har jag undvikit hans böcker även när de har fått bra kritik. Böckerna om Hamilton var jag aldrig intresserad av. Kanske att böckerna om Arn skulle kunna vara något ur historisk synpunkt eftersom jag älskar, verkligen älskar historiska romaner. Det är tack vare det intresset och en intervju med honom i senaste numret av Skriva som jag har lyssnat på ”Brobyggarna” – han gav ett oväntat sympatiskt och mänskligt intryck.

Det handlar om de 3 bröderna Lauritzen, Lauritz, Oskar och Sverre. De förlorar sin pappa och blir tvungna att flytta till sin morbror i Bergen för att bli repslagare. Bröderna är tekniska genier och får, med hjälp av välgörenhet, möjlighet att studera i Dresden och få den tidens finaste tekniska utbildning. För att återgälda detta är det meningen att de ska arbeta med järnvägsbygget mellan Kristiania och Bergen, men det blir bara 1 av 3 som verkligen gör det, Lauritz. Oskar åker till Afrika och Sverre till England. I den första boken berättas endast om Lauritzs och Oskars öden. Jag har börjat lyssna på den andra boken och den handlar om Sverre.

Jan Guillou funderade fram och tillbaka i flera år innan han kom till skott. 1900-talet var händelserikt rent tekniskt med allt från elektricitet till månfärder. Det har utkämpats 2 världskrig trots att man var övertygad om att det tekniska framåtskridandet skulle ha satt stopp för den sortens barbarier. Det visade sig lika felaktigt som att något av krigen var ”över innan jul”. Jan Guillou är en storartad berättare, nästan i klass med Stephen King och JK Rowling (mina största favoriter). Det finns bara en sak jag inte uppskattar med boken och det är jaktscenerna. Jag mår dåligt av hur nationer som England och Belgien ansåg sig stå över den afrikanska befolkningen med allt vad det innebär, men jag kan inte tolerera jakt för nöjes skull. Han har ett varierat och rikt språk som driver berättelsen framåt, framåt. Dialogerna och miljöerna känns trovärdiga och det finns en beskrivning av inredningen i ett hus i den andra boken som är så detaljerad att den känns feminin och jag tänkte att där fick en av mina förutfattade meningar om herr Guillou komma på skam. Ibland är det skönt att ge någon eller något en andra chans och vidga sina vyer, men jag säger som Carson i ”Downton Abbey”: ”Jag har ingenting emot att bli övertygad, men jag vill inte bli övertalad.”

Thomas Bolme gör en otroligt bra insats! Jag gillar honom mer och mer, han har en så behaglig röst och ett skönt tempo och dessutom bra uttal med tanke på att det är både norska, franska, engelska och tyska namn och uttryck. Han har läst in de 4 följande böcker också och jag hoppas att han inte blir utbytt.

Inte skräck

”Rörelsen” av och med John Ajvide Lindqvist. Vid en ålder av 50 år blir jag sällan skrämd av fiktion. Kanske är jag numera oerhört kräsen. Kanske har jag blivit blasé (hemska tanke!). När jag läste Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” när jag var i sena tonåren blev jag skitskraj. Den var så läskig! Nu skulle jag förmodligen tycka att den var övervägande äcklig. Skräck är, precis som humor, väldigt relativt.

John Ajvide Lindqvists första bok, ”Hanteringen av odöda” tyckte jag var mycket bra när jag läste den för flera år sedan. Jag lyssnade på den för inte så länge sedan och fick inte alls samma intryck. Den var mest äcklig. Jag tycker om Lindqvist som författare, jag gillar hans stil och språk och därför lyssnade jag på hans senaste, ”Rörelsen” som han själv läser. Hans texter kommer som mest till sin rätt när han själv läser. Han har en rytm som nästan är hypnotisk och väldigt behaglig att lyssna på.

Den här boken ger intryck av att vara självbiografisk när han refererar till böcker som han har skrivit. Lite lurigt. Kanske har han bott i ett gårdshus av betong. Kanske har han extraknäckt som trollkarl. Kanske befann han sig i närheten den kväll Olof Palme mördades. Jag vet inte och jag måste inte veta. Det finns en tvättstuga för de som bor i huset och i tvättstugan finns ett sunkigt badrum. Tanken på att vara hänvisad till att duscha i det badrummet – det är rena skräcken för mig! Det sker en förändring som John upplever som ett yttre tryck. Han får telefonsamtal där någon frågar om Sigge har kommit. Hyresgästerna genomgår en tydlig förändring, en förändring som John kopplar ihop med det sunkiga badrummet där något har flyttat in. Det som finns där tar över, som en drog och de blir beroende. De har en möjlighet att få må bra, att vara den de verkligen vill vara och att komma tillbaka till verkligheten blir allt svårare.

Som bok är den ganska bra, men jag tycker inte att den är läskig eller ens obehaglig. Den är inte äcklig heller och det är bra. Den är sorglig. Den känsla av isolering och ensamhet, att inte höra till är ett fenomen som finns nu med, 30 år senare och som kopplas till alla sociala medier som inte ens var uppfunna då. Ensamhet och isolering är tidlösa begrepp.

 

 

 

Pottungen

”Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på ”Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. ”Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.

 

 

 

 

Stockholm, mensvärk och pyjamas

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: ”Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. ”Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, ”Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa ”Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till ”I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!

Dödsriket, finns det?

”Playground” av Lars Kepler med Angela Kovacs som uppläsare. För er som har följt Joona Linna vill jag tala om att detta inte är en av de böckerna. Det här är något helt annat. Verkligen. Inte en polis så långt ögat örat når. Jag var inte särskilt nyfiken på den här boken, men så lyssnade jag på ”Storytelpodden” där de intervjuades och berättade om hur idén uppstod. Boken bygger på urgamla traditioner och berättelser om dödsriket dit man kommer för att skeppas över floden (Styx). I det här fallet utgörs dödsriket av en kinesisk hamnstad som kontrolleras av våldsamma triader.

Jasmin Pascal-Anderson är en f.d. militär som skadades svårt vid ett uppdrag i Kosovo. Hennes hjärta stannade i fyrtio sekunder och under den perioden vistades hon i hamnstaden. När hon kommer tillbaka vill hon berätta om sina upplevelser, men allt förklaras med den panik som uppstår i hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp; ett oräkneligt antal synapser och signaler. Hon vill inte släppa det och blir till slut tvångsintagen då hon anses vara psykotisk.

Vid en bilolycka flera år senare stannar hennes hjärta än en gång och hon befinner sig åter igen i Hamnstaden. När hon återvänder till livet får hon veta att hennes son, Dante är svårt skadad. Hans hjärta behöver stannas för att de ska kunna laga det. Jasmine får panik för hon inser att han inte kommer att kunna klara sig själv i Hamnstaden eller hitta tillbaka till livet. Hon får hjälp att framkalla ett hjärtstopp och kommer fram till Hamnstaden samtidigt som Dante. Triaden är ute efter det visum som alla nyanlända får, det visum som är nödvändigt för att kunna ta sig tillbaka till Livet. De lurar till sig Dantes visum. För att få tillbaka det blir Jasmine och Dante tvungna att tävla på Lekplatsen (Playground), en tävling på liv och död.

Lars Kepler har samma fina språk och otroliga driv i berättandet som i sina tidigare kriminalthrillers och boken är bra, men det blir för mycket déja vu från ”Hungerspelen”; tävling på liv och död, inga regler, en massa döda och en publik som hetsar. I intervjun tyckte jag inte att de direkt bekräftade att det kommer att bli en hel serie om Jasmin och jag hoppas att det inte blir det för varför måste alla böcker vara den första i en serie och vad skulle de övriga handla om i just det här fallet?

Angela Kovacs växer som uppläsare och hon gör en mycket bra insats.

Det finns ingen, ingen som kan bevisa att man inte hamnar i ett dödsrike, en Hamnstad när man dör vare sig man har en chans att ta sig tillbaka till livet eller inte. Det finns många berättelser från nära-döden-upplevelser som vetenskapen gärna förklarar med just det som händer med hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp. Det är inte bara Jasmin som får gå i terapi och får en psykosdiagnos och medicinsk behandling. Människan har alltid varit och lär alltid förbli rädd för det som ligger utanför de vanliga referensramarna, men det är inte det samma som att dödsriket inte finns. Jag fascineras av den här möjligheten på samma sätt som jag fascineras av fjärilseffekten och strängteorin – det svindlar.

Dagens stund av lycka. Det finns ingen sån idag. Jag har städat och det tog en jäkligt lång tid. Jag var trött och fick ont och att ha mens varje dag i över en månad tar på krafterna. Ingen lycka idag. Mest trötthet, värk och ångest.

 

Hedersmord och blodshämnd

”Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på ”STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på ”Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet ”Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, ”om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken ”Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken ”Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. ”Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?

”En lyckad blandning av siden och löss”

”Barnbruden” av Anna Laestadius Larsson handlar om, i första hand, Hedvig Elisabeth Charlotta som är utsedd att bli gift med hertig Karl, bror till Sveriges kung Gustav III. Det är juni 1774 och Charlotta är bara 15 år. Ombord på fartyget finner hon en vän i Sophia von Fersen, syster till den beryktade Axel von Fersen. Sophia hjälper Charlotta att komma in i hovlivet runt Gustav III. Trots att kung Gustav III har varit gift i närmare 10 år har han ännu ingen tronföljare och flyttar över ansvaret på sin bror hertigen i hans äktenskap med Charlotta. Längst ned i tjänstefolkets hackordning finns Pottungen som tar hand om kungligheternas nattkärl och rövdukar. Pottungen kan inte tala, men Charlotta får upp ögonen för henne och börjar undervisa henne sakta men säkert.

1770-talets Stockholm med Slottet och Den kungliga operan som navet i hovets alla intriger. ”En lyckad blandning av siden och löss, allvar och underhållning.” enligt tidningen Amelia. Jag håller med. Det är en historisk roman när den är som bäst med trovärdiga karaktärer och dialoger och miljöbeskrivningar som får mig att transporteras dit varje gång jag öppnar boken för att läsa. Det fanns en mening som gav mig tydliga bilder av hur det förmodligen såg ut. ”Klick, sade det när samtliga hovfröknar fällde upp sina solfjädrar och gömde sig bakom dem. Ovanför plirade deras ögon ogenerat nyfikna.” Det skulle göra sig snyggt på film.

Hedvig Elisabeth Charlotta skrev dagbok i brevform som hon hoppades kunde bli hennes arv till eftervärlden och så blev det. Hösten 2013 doktorerade historikern My Hellsing med en avhandling som lyfter fram Hedvig Elisabeth Charlottas politiska ambitioner. Anna Laestadius Larsson har planerat en trilogi och den andra delen, ”Pottungen” läser jag just nu.

Dödsstraffets vara eller icke vara

”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.