Kategori: Böcker & film

2 böcker

”Murder bag”  av Tony Parsons. Jag har läst flera av Tony Parsons tidigare böcker på engelska och jag tyckte mycket om dem. De var mänskliga, roliga och tänkvärda. ”Murder bag” är på svenska trots den engelska titeln och är något helt annat än det han skrivit hittills.

Max Wolfe är ensamstående förälder till Scout och arbetar som kriminalassistent på West Ends mordrotel. De bor tillsammans med hunden Stan i en vindsvåning mitt emot Kötthallarna och gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop. En bankman blir mördad på sitt kontor. Ett brutalt mord utan vittnen eller mycket till bevis. Sedan blir en hemlös man mördad på exakt samma sätt. Max Wolfe hittar snart ett samband mellan offren som leder tillbaka till händelser 20 tillbaka i tiden på den prestigefyllda privatskolan Potter’s Field.

Den är spännande trots den vägvisande prologen. Den är välskriven, Tony Parsons är fortfarande en skicklig berättare och trots att en thriller är ett relativt tungt ämne finns humorn där och det tycker jag om. Det finns en liten twist i slutet. Precis när jag tänkte att ”Det var det det!”, så kom den. Det gillar jag! Thrillergenren är väldigt förutsägbar, men ”Murder bag” känns inte så. Mycket tack vare språket som inte är knökfullt av hårda och känslolösa beskrivningar och – den största fördelen – det var inte den ena efter den andra kvinnan som blev besudlad, förnedrad och mördad. Boken var bra, men om det inte var Tony Parsons som var författare hade jag nog inte läst den. Nu visste jag i förväg att den åtminstone skulle vara välskriven.

”Miniatyrmakaren” av Jessie Burton med Angela Kovacs som uppläsare. Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Angela Kovacs gör en mycket bra insats och hon klarar av de holländska namnen och uttrycken med glans, tycker jag.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? ”Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

En kvadrilogi

Jan Guillou har skrivit fyra böcker om Arn Magnusson, ”Vägen till Jerusalem”, ”Tempelriddaren”, ”Riket vid vägens slut” och ”Arvet efter Arn”. Berättelserna utspelar sig under en period av ungefär 100 år från Arn Magnussons födelse till hans barnbarn Birger Jarls död 1266. De fiktiva karaktärerna blandas med de verkliga. Arn Magnusson är fiktiv medan t.ex. Birger Jarl var en verklig person. Arns stora kärlek Cecilia Algotsdotter är delvis baserad på en verklig person.

Arn Magnussons mor Sigrid såg i en syn att hennes son var ämnad för stora saker och skickade därför iväg honom till cistercienserkloster där han fick en gedigen utbildning för både kropp och själ. Han fick lära sig allt från vapenstrid till latin och filosofi, men hans nyfikenhet gjorde att han provad på även fiske och matlagning för att inte tala om ridning. Vid 16 års ålder återvänder han hem och träffar då Cecilia Algotsdotter. Kärleken drabbar dem hårt och det bär sig inte bättre än att hon blir gravid innan de hunnit gifta sig. Straffet blir tilltaget i överkant. Arn får avtjäna 20 år som tempelriddare i det Heliga landet medan Cecilia får tillbringa tiden i kloster där hon plågas av abbedissan Rikissa. Barnet uppfostras av släktmedlemmar, så det stannar i familjen i väntan på föräldrarnas återkomst. Både Arns och Cecilias tro på sin kärlek till varandra och till Gud gör att de härdar ut. De återförenas och den här gången hinner de gifta sig. Tillsammans bygger de upp Forsvik där utbildning och hantverk ligger till grund för en fredlig tillvaro, men kampen om kungakronan fortsätter och så småningom bildas det rike som kommer att kallas Sverige.

En lektion i historia på ungefär 70 timmar och det var en ren njutning! Jan Guillou tillhör vad jag kallar ”den gamla skolan” som verkligen kan svenska och som utnyttjar språkets möjligheter och rikedom. Språket har naturligtvis mycket att göra med tidsperioden för det är förstås annorlunda i böckerna om agent Carl Hamilton. Miljöerna är målande och tydliga och jag har inga problem att känna historiens vingslag. Dialogerna känns trovärdiga. Jag kan endast fantisera om hur mycket forskning som krävs för att skriva den här sortens gedigna historiska berättelser.

Det är Tomas Bolme som läser samtliga böcker och han gör det så bra! En väldigt behaglig och snäll röst med ett skönt, ganska långsamt tempo. Han har språköra för han klarar av både engelska, tyska och franska. Han har blivit en av mina stora favoriter bland uppläsarna.

Jätten från Cornwall

”Silkesmasken” av Robert Galbraith ä.k. JK Rowling. Den andra boken om Cormoran Strike och hans partner Robin Ellacott. För 4 månader sedan läste jag den första och tyckte mycket om den. Den här var precis lika bra!

Författaren Owen Quine är inte omtyckt. Han är oerhört egocentrisk och har betydligt högre tankar om sitt författarskap än vad någon annan har. När han försvinner kontaktar hans fru Leonora Cormoran Strike för att hitta honom. Eftersom Owen Quine har för vana att försvinna för kortare perioder är hon mer arg än orolig. Strike hittar honom, men han är död. Mördad. Sökandet övergår i jakten på en mördare och tar Strike härs och tvärs över London med hjälp av käpp, tunnelbana och taxi. Robin gör sitt bästa för att Strike ska få upp ögonen för hennes potential. I takt med att hon gör sig oumbärlig växer vänskapen mellan henne och Cormoran fram och det är hjärtevärmande att läsa.

När jag läser texten får jag känslan av att tuff redigering. Det är inte direkt avskalat, men det finns inte mycket onödigt heller. Avvägt och balanserat. Härliga dialoger och målande miljöer. Rik vokabulär och härlig humor. Det finns ingenting som jag inte tycker om hos Robert Galbraith, men jag erkänner att om jag inte hade vetat vem som döljer sig bakom pseudonymen hade jag förmodligen inte läst boken. JK Rowling är en av mina absoluta favoriter, men deckare som sådana är jag rätt trött på.

Känslor och minnen

”Inside Out” från Disneys Pixar Studios är en film om hjärnan. Vilken härlig film! Makalös fantasi med humor och en enorm igenkänningsfaktor! I din hjärna finns Huvudkontoret (Hjärnkontoret?) där Glädje, Vemod, Avsky, Ilska och Rädsla arbetar med att samla ihop dina minnen. Vissa minnen är Kärnminnen med större betydelse och de är starkt förknippade med en bestämd känsla. De upplevelser och minnen som utgör grunden för den du är samlas ihop på en ö t.ex. Familjeön eller Vänskapsön eller Hockeyön. En av mina öar borde heta Bokön. Det handlar om Riley (som av någon oerhört märklig anledning heter Jenny i den svenska översättningen. Whaaat?) som flyttar med sin familj från en småstad i Minnesota till San Fransico, men hon trivs inte och hon mår allt sämre. Hennes mående illustreras med hjälp av Känslorna på Huvudkontoret. Ilskan tar över kontrollbordet allt mer tillsammans med Avsky. Glädje kämpar hårt för att inte bli undanskuffad av Vemod. Rädsla blir tydligast under nattskiftet när Riley sover. Naturligtvis vill jag inte avslöja hur det går, men det är en Disney, så… Alla känslor behövs! Jag är ingen anhängare av djupsinniga och tvetydiga budskap, men den här filmen visar att vi behöver alla känslor för att må bra och fungera. Det säger sig självt att det går åt skogen om Rädsla eller Ilska dominerar. Om Vemod är starkast, så ökar risken för att man kastar sig framför tåget. Men – och det här är ett viktig men – man mår inte automatiskt prima bara för att Glädje är chef. På Facebook är det Glädje som skriver de flesta krystade inläggen, men det är ofta som Ilska och Avsky visar sig i kommentarerna. Rädsla vågar sig inte ut i offentligheten och Vemod skriver flest inlägg i ångest- och depressionsgrupperna. Det är inte bara Riley som har ett Huvudkontor. Alla har det, även hennes mamma och pappa och det är väldigt roande att se hur deras Huvudkontor sköts! Åh, vad jag känner igen mig… Det finns en klockren illustration där Riley möter en jämngammal pojke (11 år). Utåt är han förstummad, men inne på hans Huvudkontor löper känslorna amok med larmet tjuter ”Flicka! Flicka! Flicka!”. Klockrent!!

Inside Out

Fosterföräldrar

En brittisk författare som heter Cathy Glass och är fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på var ”Skadad”/”Damaged” och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var så bra och den var så hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant oxå. Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn, från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid, men de får inte det erkännande de förtjänar.

Det är de brittiska lagarna och reglerna kring omhändertagande av barn som skildras i böckerna, men jag tar för givet att de, rent principiellt, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Det handlar om att fånga upp de barn som far illa och i bästa fall hjälpa föräldrarna in på rätt spår, i sämsta fall se till att barnen får en ny familj. Det är många och starka känslor inblandade som det ofta blir när det handlar om att någon inte klarar av sitt föräldraansvar. Kritik och skuldbeläggande. Rädsla. Det är definitivt inte alla som klarar ett sånt arbete. Bara det att de egna barnen lär sig att ta emot och acceptera ”tillfälliga syskon” under perioder av ett par månader till ett drygt år…

Boken jag lyssnar på just nu heter ”Another forgotten child”. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är 8 år, hon kan inte läsa eller skriva och under de 4 år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse och Amy tycker om det. Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn och oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en ”forever family” – jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa, men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för – hon är inte mer än människa hon heller – men många av dem är öppna för förändring. Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har och personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen; det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska; jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare och just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

 

Sjukvård 1954

”Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, ”Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Elegans och stil

”Elegance” av Kathleen Tessaro med Elizabeth McGovern som uppläsare. Det fanns en period på 90-talet när jag läste mycket på engelska bland annat ”Elegance”. Jag tror att den inte tillhörde de böcker som åkte ut i Den Stora Utrensningen för några år sedan. Jag minns att jag tyckte om den, att den var smårolig och hade ett snyggt omslag. Nu har jag lyssnat på den och jag tycker fortfarande om den och den är fortfarande smårolig. Omslaget är ett annat.

Louise Canova upplever en tomhet i sitt liv. Hon är missnöjd med det mesta, men framför allt tycker hon inte om sig själv. Hon älskar att strosa mellan hyllorna i antikvariat. Inklämd bland tjocka böcker hittar hon en tunn volym som liksom lockar på henne. Den handlar om allt som en kvinna behöver veta om stil och elegans. För Louise blir den en självhjälpsbok, en katalysator som för med sig flera förändringar främst i hennes förhållande till sig själv.

Boken som Louise hittar finns i verkligheten och är skriven av Geneviève Antoine Dariaux, ”A guide to elegance”. Den fick ett uppsving i och med Kathleen Tessaros roman. Det första Louise Canova gör är att rensa sin garderob tills det bara finns basplagg kvar. Enkla, stilrena basplagg. Kläderna får henne att känna sig annorlunda och det i sin tur ger henne en annan utstrålning som omgivningen märker. Det är ingen magisk sagoformel för man ger alltid ett annat intryck när man har kläder som sitter som de ska och som man trivs i. Själv är jag sällan till min fördel i finkläder. Ironiskt nog. Boken som Louise läser som en bibel är skriven i punktform från A-Z. Det finns råd som är helt förnuftiga och andra som är så hedenhösiga att jag hoppas att ingen verklig kvinna tar dem till sig t.ex. att din man bör slippa se dig osminkad på morgonen eftersom det, mer eller mindre, kan förstöra hans dag.

Elizabeth McGovern gör en enastående inläsning! Bra tempo och behaglig röst. Passagerna med Mme Dariauxs tips läser hon med brittisk accent (hon är egentligen amerikanska) och stort allvar.

 

Ett enda stort meh!

Hur många gånger kan man vakna under en enda natt och det ändå räknas som sömn? Jag har sovit dåligt. Uselt. Pär är på Öland (igen), så vid 8 var jag upp och utfodrade pipmojarna. Det tog 10 minuter. Huvudvärk (möjligen pga. av drag från halvöppet fönster) och känningar av magkatarr. Halv storm och tvärmulet. Jag tänkte definitivt lägga mig igen, men frågan var om jag skulle starta dagens första maskin med tvätt? Nah! Somnade vid 9. Från halv 11 och framåt gjorde jag flera misslyckade försök att vakna. Det gick inte! När jag kollade klockan nästa gång var den kvart i 13. Meh! Hur seg som helst och på dåligt humör vacklade jag in i köket och utfodrade pipmojarna igen, pellets denna gång. Tvättdag. Duschdag – absolut nödvändigt. Orkidédag. Och så måste jag ju äta nåt. Te (blaskigt) och flera skivor rostat bröd med bara smör (mums!) medan jag såg ett avsnitt av ”Bron” på svtplay. Den tredje säsongen är nog den bästa! Vad skulle jag läsa då?! Det uppstår alltid ett vakuum efter en riktigt bra bok. Ett sting av lättad lycka när jag såg ”Livet går vidare” i min olästa hög. Jag hade glömt den! Dagen har hasat sig fram. Operation Dygnsvändning startar i morgon. Jag har haft svårt att hitta en vettig anledning att stiga upp före lunch hela den här veckan eftersom jag inte har kunnat promenera, men imorrn ska jag ut. Bara det inte ösregnar. Jag mår dåligt av att inte ha en vettig dygnsrytm och av att inte röra på mig. Blä!

Monsterfri verklighet

”Mr Mercedes” av Stephen King. Jag upplever en sorts återförening som ger mig stor tillfredsställelse. En återupptäckt av en tidigare favoritförfattare. De senaste månaderna har jag läst 3 av hans böcker i rask takt och jag har precis beställt 2 av hans gamla godingar som jag faktiskt inte har läst. Stephen King är en vansinnigt produktiv författare och jag definitivt inte läst allt han har skrivit om ens en bråkdel, men baksidestexten och pratet runt ”Mr Mercedes” pekar på att det är hans första bok förankrad i verkligheten (som jag uttrycker det), hans första ”renodlade thriller” som andra uttrycker det. Den är på sätt och vis betydligt otäckare för när monster eller det övernaturliga är skrämmande kan man alltid intala sig att det inte är på riktigt, men att någon får en knäpp och med full avsikt kör in i en folksamling – det kan lika gärna vara en av rubrikerna i tidningen.

Det har anordnats en jobbmässa i City Center och hundratals människor börjar köa många timmar före gryningen. Arbetslösa och desperata. De hör ljudet av en motor och ljuset från ett par strålkastare skär genom mörkret. Innan någon av de har fattat vad som är på väg att ske har föraren tryckt gasen i botten och kört rakt in i folkmassan. Polisen hittar bilen övergiven och helt fri från spår eller ledtrådar. Bilen tillhör Olivia Trelawney som har anmält den stulen. Hon mår så dåligt av det hennes bil har använts till att hon aldrig mer kör den och tar så småningom livet av sig. Kriminalinspektör Bill Hodges är en av utredarna, men hinner gå i pension utan att polisen har kommit någon vart. Nästan ett år senare får han ett brev från någon som säger sig vara Mercedesmördaren. Han skriver att han inte har något behov av att göra om massakern, men varför tar i så fall kontakt med Hodges? Vill han åka fast?

Den här boken är så bra och riktigt spännande. Bill Hodges kan inte motstå det provocerande brevet, men drar sig för att blanda in sin gamla partner och kollega inom polisen. Han vill ta Mr. Mercedes själv och påbörjar en egen utredning. Som läsare får man följa även Mr. Mercedes, hans identitet förblir ingen hemlighet och det gillar jag för spänningen ligger i att Hodges och Mr. Mercedes är medvetna om varandra, de närmar sig varandra och vissa beröringspunkter fick mig att reagera med ”Wow!” eller ”Ha!”. Stephen King tänker skriva 2 böcker till om Bill Hodges och det känns lugnande med tanke på hur den här slutade.

 

Jag är introvert och stolt!

”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman med Emil Rehnström som uppläsare. Oerhört intressant och tankeväckande och bra! Och smårolig. Linus Jonkman är själv en introvert själ och är noga med att inte ta tydlig ställning för den läggningen även om det självklart lyser igenom ibland och varför inte? Det handlar även om de extroverta och de som är mitt emellan, ambiverta (de som har snott russinen ur båda kakorna). Jag kände igen mig i så mycket t.ex. att en extrovert människa kan beställa en jorden-runt-resa och sedan packa det nödvändiga medan taxin står utanför och väntar medan det är ett helt företag  – inklusive resfeber – för mig att åka ta pendeln Stockholm för några timmar.

Det viktigaste i hela boken anser jag vara det faktum att oavsett läggning är den biologiskt betingad. Den är inte ett fritt val. Den är ”hårdkodad”. Det handlar om den nivå av aktivitet som krävs för att dina hormoner ska signalera till din hjärna att du mår bra och känner dig tillfredsställd. Som introvert är den nivån låg. Jag behöver sällan mycket aktivitet för att vara nöjd och det för med sig att jag ytterst sällan har tråkigt. Att vara autotelisk innebär att man kan finna glädje och tillfredsställelse i det som är monotont och repetitivt, ett drag som är starkt representativt för introverta. Här gick det upp ett Liljeholmens för mig för det förklarar varför jag egentligen aldrig blev uttråkad på arbetet med uppgifter som ofta var just monotona. Jag har alltid trott att det var kopplat till min intelligens, att jag var ointelligent som inte eftersträvade mer avancerade och krävande uppgifter. Det är förmodligen därför jag egentligen inte har något emot att diska och städa heller. Linus Jonkman berättar om en av sina vänner som upplevde det som en enorm lättnad att ha fått ”diagnosen” introvert. Det innebar att han förstod varför han blev så fullständigt dränerad i sociala situationer och att han nu visste hur han skulle forma tillvaron så att han fick de nödvändiga stunderna för återhämtning. Vi introverta tror att vi måste vara extroverta eftersom samhället är utformat på det viset, men det är inget fel på oss, ingenting som måste rättas till och av den anledningen finns det ingen som helst anledning att trycka tillbaka det som känns naturligt.

Det finns många fördomar om den introverta läggningen, men det verkar inte finnas lika många om ens några om den extroverta. Är det kopplat till att i vårt extroverta samhälle är det introverta avvikande och det är om det avvikande som fördomar frodas?

Att vara extrovert dvs. social är inte samma sak som att ha social kompetens. Att vara introvert innebär att behöva längre tid för att tänka igenom saker, men det betyder inte att vara ointelligent. Värt att notera!

Vad gör du när du inte behöver göra någonting? Det är den frågan du i första hand ska ställa dig om du vill ta reda på om du är introvert eller extrovert. När jag lägger mig för natten och vet att nästa dag är helt fri från aktiviteter blir jag lycklig. Om du känner panik över att inte ha kommande dag späckad av saker att göra är du förmodligen extrovert. Att vara introvert rockar fett mycket tack vare att vi aldrig egentligen har tråkigt. Sug på den!