2 små sekunder

”Två sekunder i Byron Hemmings liv” av Rachel Joyce. Titeln var oerhört lockande och när jag såg att det var hon som skrev ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd” tvekade jag inte. Jag läste ”Harold Fry…” för några år sedan och minns att jag tyckte om den så pass mycket att den åkte upp på övervåningen, men det verkar inte som att jag har bloggat om boken.

Byron Hemming är 11 år i nådens år 1972. Hans bäste vän heter James Lowe och är en riktigt smart en som läser lusläser tidningen varje dag. Det är i tidningen James läser att 2 sekunder kommer att läggas till tiden för att balansera klocktiden med jordens rörelse. Det oroar Byron för hur blir det när 2 sekunder som tidigare inte funnits där plötsligt finns där? Hur vet man när de där sekunderna läggs till? Det kunde inte vara helt riskfritt. James sa att det kallades utveckling. Det hade han rätt i för sommaren 1972 utvecklades på ett sätt som ingen av de hade kunnat föreställa sig.

Den här boken var bra! Den kommer jag att läsa igen. Däremot känns det knepigt att skriva om den utan att avslöja hur det går. Berättelsen varvar dåtid, den ödesdigra sommaren, med nutid då man får följa Jim som är lite eljest med sina tvångssyndrom och stamningar. Han arbetar på ett café i en galleria tillsammans med Paula och Eileen. Han behöver verkligen sitt arbete för att hålla sig ”normal” och ”vanlig”. Jim var med den sommaren och lever nu med konsekvenserna av att 2 små sekunder lades till tiden. Mer kan jag inte skriva utan att förstöra för dig som vill läsa själv.

Rachel Joyce är en skicklig berättare och skildrar 70-talet så att det blir tydligt och så att jag känner igen mig (jag var 7 år 1972). Värmeböljan med det förlösande ovädret är väldigt lätt att föreställa sig; spänningar som byggs upp för att kulminera. Byrons pappa är hemma endast över veckosluten och är distanserad och kall. Mamman ger ett flytande intryck, som om hon inte är jordad ordentligt. Det var inga problem för mig att bli sittande i ett par timmar och läsa sida efter sida. Ett härligt flyt i berättandet!

Med stuns i steget

Min snorpa fyller 23 år idag!

Snobben födelsedag

Säsongspremiär för MBT-skorna! Promenad tur och retur Salem i ett stadigt strilande regn. Mina vrister har blivit bortskämda med att få ha kängor med skaft i flera månader, så de kändes trötta efteråt, men MBT är så sköna! Jag fick stuns i stegen och jag kände mig lång i och med att hållningen blev rak. Det var moddigare än jag väntade mig, så bitvis blev det slirigt. MBT är bra, men de har inget som helst grepp på halt underlag. Samtidigt hade de vanliga vinterkängorna varit helt fel eftersom det var flera plusgrader och isbuggarna var inget alternativ över huvud taget. Min cerisefärgade regnjacka fungerar fortfarande och även om jag var torr när jag kom hem igen kände jag mig dränkt.

Dagens låtlisterepresentant är Paris Wells med låten ”Overbite”. Den är så skön att gå till!

Elin och jag såg ”Frukost på Tiffany’s” när vi åt lunch (den är betydligt bättre än jag kommer ihåg!) och där finns ”Moon river” med. Åååå, vad jag tycker om den! Här är den instrumentala versionen.

Ett ögonblicks verk

”Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!

Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?

Nutid varvas med minnen från sommarendet hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det ”…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!

 

När naiviteten dör

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit ”En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes ”till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.

Downton Abbey

Det sägs att man ska sluta när man är på topp och det gjorde skaparna av ”Downton Abbey”. Idag såg jag den sista och avslutande filmen (hela serien består av 6 säsonger 5 ”mellanfilmer” som jag kallar dem). Tomheten blandas med vissheten om att jag kan se alla säsonger och filmer igen när helst jag vill. Det här är tidernas bästa serie! Jag kan inte hitta något negativt med den. Inte ens det att den är slut för de valde att sluta när den var som bäst. Hela serien utspelade sig från april 1912 till och med nyårsafton 1925 och de åren förde med sig enorma förändringar för den sortens stora gods som Downton utgjorde. Om de hade valt att göra fler säsonger, så hade mycket av stämningen och känslan gått förlorad.

Jag skriver om den kompletta serien vilket innebär att jag inte tänker avhålla mig från att skriva om det som har hänt även i den sista säsongen och filmen. Ett bevis för hur mycket jag tycker om den här serien är att jag har tittat på allt extramaterial (utom smygvisningar av mellanfilmerna), precis allt. Eftersom jag är intresserad av historia tycker jag att det har gett mycket för extramaterialet har inte innehållit borttagna scener eller ”gag-reels” utan fakta och förklaringar. Speciellt den nästan 1 timme långa dokumentären i sjätte säsongen som gav en grundlig inblick i vad det innebar att leva och arbeta i ett så stort hushåll. Alastair Bruce har varit historisk rådgivare genom hela serien och är oerhört noggrann, men han vet vad han talar om. Dessutom har han dykt upp i 2 mindre roller som jag har noterat.

Det är Highclere Castle som har den egentliga huvudrollen och fungerar som bostad även i verkligheten. Det är magnifikt och dryper av historia. Det är vackert med makalösa omgivningar. Själv skulle jag definitivt inte vilja bo där för det är omöjligt att skapa hemtrevnad. Det skulle kännas som att bo i ett museum! Dessutom kostar det omkring 70 miljoner svenska kronor per år att hålla det igång vilket innebär att de nuvarande ägarna är, mer eller mindre, tvungna att t.ex. hyra ut det som inspelningsplats och bröllop. Nu har de i alla fall fått ekonomisk hjälp för det är tydligen omöjligt att få en biljett för en guidad tur på grund av stor efterfrågan.

Kläderna, åh, de vackra, vackra kläderna! Det är damernas kläder som är vackra för herrarnas kläder händer det inte så mycket med. Damerna börjar med höghalsat, långärmat och korsetterat och slutar med med knälångt, bararmat och bobbat hår. Min kroppskonstitution är långt från den tidens plattbröstade, slanka ideal, men även för mig skulle kläderna ha varit bekväma med de raka, lösa linjerna och de halvhöga klackarna. Vacker, så vackert…

Robert och Cora gifte sig för att Cora hade de pengar som behövdes för att rädda Downton. De har fått det att fungera och är väldigt gulliga ihop. Roberts mamma, änkegrevinnan Violet, är ett rivjärn med hjärta. Min absoluta favorit! Maggie Smith är fantastisk i rollen. Sybil är den yngsta dottern och troligen den vänligaste personen av alla. När hon dog stortjöt jag och det blev inte lättare trots att jag såg serien flera gånger. Tom Branson började som chaufför och slutade som förvaltare av Downton. Honom gillade jag mer och mer. Edith, mellandottern, så oerhört prövad och otursförföljd, men samtidigt den karaktär som utvecklades mest från sysslolös aristokratisk ung kvinna till självständig tidningsägare. Mary, den äldsta dottern har jag aldrig gillat. Hon är en bortskämd och elak ragata och det var inte förrän i den sista filmen som hon var genuint vänlig mot Edith. Satmara! Jag har lite svårt att förstå varför så många män friade till henne genom seriens gång. Den korta period när hon var tillsammans med Matthew, då var hon möjlig att tycka om. Matthew saknar jag fortfarande! Jag har tittat noga på extramaterialet och manusförfattaren/seriens skapare, Julian Fellows hade ingen vettig förklaring till varför han tyckte att det var nödvändigt att ha ihjäl Matthew. Varför?! Isobel, Matthews mamma, är bitvis väldigt påfrestande, men tillsammans med Violet har hon några av seriens bästa replikväxlingar. ”Put that in your pipe and smoke it!” och ”Have you changed your medication?”. Stackars Robert som alltid satt mellan de 2 stridbara damerna vid middagarna. Mrs Patmore och Daisy är så gulliga tillsammans. Anna och Bates – inget äktenskap har utsatts för såna prövningar som deras… Mrs Hughes och Carson är 2 ankare som varken serien eller huset Downton skulle ha klarat sig utan och Carson är den absolut mest konservative personen av de alla. Han är värre än till och med änkegrevinnan Violet. Miss O’Brien gillade jag just för att hon var så sur, missnöjd och intrigant. Elin och jag kallade henne för Lilla My.Thomas Barrow gick från avskydd till favorit och jag tyckte så synd om honom i sista säsongen för han var så ensam och mådde så dåligt.

”The stiff upper lipp” som är ett genomgående personlighetsdrag hos alla (utom Cora och hennes mamma som är amerikaner). Det finns många tillfällen när jag har velat skrika ”Prata med varandra för bövelen!!”, men på den tiden gjorde man inte det vare sig man var brittisk eller amerikansk. De gör flera anspelningar på den engelska tillknäpptheten och Violet är övertygad om att den har med den engelska vädret att göra. Jag gillar den för den gör att när de väl släpper spärrarna, så känns det genuint och äkta och inte amerikanskt översvallande och påträngande.

Det finns ett minus med serien, men det har inget som helst att göra med produktionen utan – som så ofta förr – den svenska översättningen. Titlarna översätts inte konsekvent och vissa uttryck har översatts ordagrant och blir så fel att jag får allergiska utslag. ”There isn’t a woman who hasn’t been captured by a uniform.” översattes med att det inte finns någon kvinna som inte har tagits av polisen när man syftar på att falla för det stiliga med uniformer. ”Her ladyship is waiting in the drawing room.” översattes till att hon väntade i ritrummet när det handlade om att hon väntade i omklädningsrummet. Så pinsamt dåligt! Till slut valde jag att titta med engelsk text (eftersom jag inte vill ha så högt). Det var samma sak när jag tittade på ”The Tudors”.

Downton Abbey – världens i särklass bästa serie!

Downton Abbey

                                                                                          

Giftig vänskap

”Grenar av gift” av Erin Kelly. Det här blev en positiv överraskning! Jag tror att jag snappade upp tipset i bokgruppen på FB – man får många tips där – och jag är glad för det. Jag är oxå glad att jag inte blev avskräckt på grund av det gräsliga omslaget för ja, jag tycker inte att omslaget är helt ovidkommande.

Isch!
Isch!

Karen träffar Biba sommaren 1997. Biba är en karismatisk ung kvinna ”med en personlighet som var som ett frontalangrepp” (jag älskar den formuleringen!). Bibas dragningskraft blir som syre för Karen. Hon varken kan eller vill vara utan den. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort hus som är nedgånget och slitet. Vännerna kommer och går, ibland stannar de några timmar, ibland flyttar de in för flera månader. Det är ett liv som är den raka motsatsen till Karens eget inrutade. Under några sommarmånader blir Karen som en i deras flytande familj. Bibas och Rex familjehistoria är stormig och dramatisk och det har gjort att de står varandra väldigt nära med allt vad det innebär. Just den här sommaren kommer att förändra allas liv och gör att deras relationer till varandra baseras på lögner och förtigande.

Erin Kelly är en skicklig berättare med ett härligt språk och flera klockrena formuleringar och uttryck. En nyfödd, mätt och belåten bebis beskrivs ”…hon liknade en gammal gubbe som belåtet slumrar till i favoritfåtöljen efter en halva whisky.”. Stämningen i boken påminner om ”Den hemliga historien” av Donna Tartt där en ung man känner samma starka dragning till en grupp studenter. Redan från början känns det att det inte kommer att sluta bra. Erin Kelly lyckades hålla kvar spänningen ända till slutet och det tillhör inte vanligheterna. Alltför ofta slutar en bok med en rafflande upplösning och en epilog som känns som ett antiklimax. Karen är ung, runt 20, och Biba och Rex är några år äldre. En ålder då man inte har fixerat sina värderingar eller åsikter och ens integritet formas. Biba är inte en person som jag själv skulle dras till. Hennes charm och utstrålning är manipulativ och egoistisk och Karen har inte mycket att sätta emot utan sugs in som i ett svart hål.

Sist i boken finns dikten ”A poison tree” av William Blake. De dikter som verkligen talar till mig, som når fram till mig är så få att jag kan räkna de på ena handens fingrar, men den här lägger jag till samlingen. Om den hade funnits med i inledningen hade jag inte tagit den till mig, men tack vare att den stod att läsa sist av allt blev den tydlig. Det finns vänskap som är som ett gift.

"A poison tree" av William Blake.
”A poison tree” av William Blake.

Sekter

I våras visades ”Fångad av scientologin på svt.play (den är inte längre tillgänglig). Den var mycket bra! Dokumentären gav en gedigen bakgrund till scientologins uppkomst och dess grundare, L R Hubbard. Flera avhoppare vittnade om det helt vansinniga systemet och förödmjukande bestraffningar. Något som gav extra tyngd var att Mariette Lindstein, som är med i författargruppen på FB, bekräftade att allt var sant. Hon var själv medlem i 25 år och kände flera av vittnena i filmen. 2004 rymde hon och i höstas kom hennes bok ”Sekten på Dimön” ut. Den handlar inte om scientologin utan om sektfenomenet som sådant, men scientologins auditering finns med. Jag har lyssnat på boken med Gunilla Leining och Björn Wahlberg som uppläsare.

Sofia Baumann har precis gått ut universitetet och vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv. Hon går på en föreläsning med den beryktade Franz Oswald och blir nyfiken på Viaterra. Franz Oswald och hans anhängare håller till på Dimön utanför Bohusläns kust. Sofia åker dit på ett studiebesök, provar teserna och blir sedan erbjuden att bygga upp biblioteket. Hon tackar ja. Kraven på arbetsinsatser och engagemang ökar så gradvis att hon nästan inte märker det. Franz Oswald blir allt mer oresonlig och nöjer sig inte med att bara tillrättavisa sin personal utan inför bestraffningar. Sofia inser att hon har begått ett misstag, att hon måste därifrån, men dittills har ingen rymt från Viaterra.

Boken är bra och spännande! Den är väldigt snyggt upplagd och knyts ihop med ett logiskt vis och det fungerar utmärkt med 2 uppläsare. Gunilla Leining har den större rollen och gör det mycket bra. För mig är hon ny och det är alltid roligt att hitta en ny röst att lyssna till. Medan jag lyssnade kom jag på mig själv med att tycka att Mariette Lindsteins svenska är överraskande bra med tanke på att hon levde i USA i så många år. Ordet ”botgörelse” vill jag dock byta ut mot ”botgöring”. Det måste ha varit både tungt och befriande att skriva om det här och jag tycker att vissa partier sveptes förbi lite för fort. Det här är den första boken i en planerad trilogi. De andra böckerna kommer att handla om hur det är att leva som avhoppare respektive att växa upp inom en sekt. De ser jag fram emot!

 

”One small act of kindness”

”När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, ”Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är ”One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.

Udda eller normalt

”Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion ”Åhå!” följd av ”Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt ”fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med ”Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. ”Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: ”Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.

 

Ett avsked och en mordbrännare

”Falleri, fallera, falleralla” av Carin Gerhardsen. För 8 år sedan kom den första delen om Hammarbypolisen, ”Pepparkakshuset”. Den var bra. Ett år senare kom del 2, ”Mamma, pappa, barn” och då var jag ordentligt fast. Jag minns fortfarande hur jag satt i sängen, på morgonen och började läsa och hur jag inte kunde sluta. Sedan dess har jag väntat lika otåligt på varje ny del. Nu har jag läst den åttonde och sista och det är ett avsked, men det är ett bra avsked för jag tror inte att Carin Gerhardsen skulle ha kunnat skriva fler delar utan att kvaliteten hade påverkats till det sämre. Den sjunde och den åttonde delen har inte hållit samma höga nivå som de tidigare.

När ”Falleri…” börjar har det gått 9 månader sedan den oerhört dramatiska upplösningen av ”Tjockare än vatten” och jag var väldigt nyfiken på hur det hade gått för framför allt Jamal Hamad. Inte så bra visade det sig. Inte bra alls. Överlag är stämningen betryckt och tung i den här boken. Det är i början av  året när alla helgdagar är över då en äldre kvinna samt en skolpojke blir brutalt ihjälslagna på en gata i ett bostadsområde. Det kände inte varandra, det finns inga beröringspunkter över huvud taget. Var båda utsedda offer eller råkade en av dem vara på fel plats vid fel tidpunkt och vem av dem, i så fall? Conny Sjögren måste samla sitt team så gott det går för att lösa fallet.

Även den här delen om Hammarbypolisen är mänsklig och det är det jag har uppskattat mest. Carin Gerhardsen har lyckats undvika fällan att tuffa till den med actionscener eller överdrivet våld. Ändå känner jag inte riktigt igen mig. Det känns ansträngt. Genom hela serien har alla medlemmar i teamet gått igenom privata kriser som har påverkat dem, utvecklat dem samtidigt som de har arbetat som kriminalpoliser, men i den här boken råkar 4 av dem illa ut – mer än halva teamet – och det känns så konstruerat. Jag kände samma sak med ”Tjockare än vatten”. För långsökt, för mycket. ”…ett avslutande fyrverkeri.” skriver Dagens Nyheter och det kan jag hålla med om, men till saken hör att jag inte är någon större anhängare av fyrverkerier.

”Gryningspyromanen” av Jörgen Pettersson och David Widlund med Mats Eklund som uppläsare. Det här är en faktabok och jag tycker att den är otäck och den är otäckare än vad världens bästa skräckförfattare kan åstadkomma just för att det inte är påhittat.

Ulf Borgström, även kallad Gryningspyromanen, sitter inlåst på Hall sedan några år tillbaka och kommer att vara inlåst i några år till. I nästan 20 år gäckade han polisen genom att slippa undan hårdare straff på grund av brist på bevis. Problematiken med just mordbränder är att bevisen ofta försvinner i branden och det går inte att fälla en brottsling på enbart indicier. Det är både fördelen och nackdelen med den sortens rättssystem som vi har.

Eftersom det här är en faktabok baserad på sådant som redan har hänt behöver jag inte utfärda någon spoilervarning. Som så många av de grovt kriminella hade Ulf Borgström en jävlig barndom och när han väl hade blivit vuxen var han besviken, bitter och hämndlysten. Han har aldrig försörjt sig på ett hederligt vis och även om han aldrig blev mångmiljonär eller kanske just för att han aldrig blev det har han hela tiden känt att samhället inte har gett honom det han förtjänar. Ett jävla humör blandat med paranoida inslag gjorde att han ofta, ofta fick vredesutbrott hos t.ex. socialen där han utslungade okvädningsord och dödshot. De poliser som periodvis punktmarkerade honom fick oxå känna av det. Om skolan hade lyckats fånga upp honom i tid, om någon hade förstått vilka vidriga hemförhållanden han hade och hur mobbad han var – hade allt kunnat undvikas då? Det får vi aldrig veta.

Trots att boken inte är skönlitterär tycker jag att gestaltningen är tydlig. Jag har inga problem att känna polisens frustration när de så ofta är så nära att ta honom på bar gärning vilket nästan var en förutsättning för att kunna sätta dit honom. Paniken hos befolkningen är oxå påtaglig; alla vet vem den skyldige är, alla vet vilken bil han kör, många känner igen honom, men det går inte att förutse vad han kommer att bränna ned nästa gång eller när. Tanken på att bli väckt av att brandmännen står i sovrummet och talar om att bostaden brinner… Det värsta med hela den här historien är att Ulf Borgström med största sannolikhet kommer att fortsätta när han har avtjänat sitt straff.