Inledningen på en släktkrönika

”Harrys sång” av Jeffrey Archer. Det här är en produktiv författare som jag har fått för mig att jag tycker om, men jag är inte säker på att jag har läst någon av hans böcker. Det låter helknäppt, det håller jag med om. Jag blir nog tvungen att kila upp på övervåningen och leta bland alla hundratals osorterade böcker om han finns där …

Nåväl, nu har jag läst en av Jeffrey Archers böcker i alla fall och det är en av hans senaste och kom ut på engelska 2011 under titeln ”Only time will tell”. ”Harrys sång” är den första boken i Cliftonkrönikan. Jag gillar släktkrönikor för de är alltid innehållsrika med många olika karaktärer och ofta bildar de förgrunden till historiska händelser. Den här krönikan inleds i Bristol i England 1920 när Harry Clifton ser dagens ljus. Han är en speciell liten pojke som växer upp med sin mamma Maisie, sin morbror, mormor och morfar i de ruffigare delarna av staden. Han tillbringar mycket tid tillsammans med sin morbror Stan som arbetar i hamnen. Det visar sig att Harry har en fantastisk sångröst och han älskar att sjunga. Han går med i kyrkans gosskör där en möjlighet till exklusiva studier uppenbarar sig. Maisie har alltid varit fåordig när Harry har frågat om sin pappa. ”Han dog i kriget.” Mer än så får han inte veta, men medan åren går avslöjas lite i taget. Hans mamma är långt ifrån ensam om att inte vilja berätta något och det vet man ju hur det är med hemligheter: ju fler som är invigda desto större är risken att allt kommer fram. Och det gör det.

Den här boken är bra, tillräckligt bra för att jag ville fortsätta med den andra delen. Fördelen med en släktkrönika är, som sagt, ett stort antal karaktärer. Det kan oxå bli en nackdel. Jeffrey Archer hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna och även om övergångarna är tydligt avskiljda och markerade blir djupet lidande av antalet. Personerna känns kategoriska och platta; de är antingen enbart goda, hårt arbetande och orättvist behandlade eller enbart själviska och beräknande. Han är en skicklig berättare och det är inga problem att bli sittande och läsa, läsa, läsa. Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att pussla ihop en berättelse med så många personer som har – mer eller mindre – huvudrollen. Deras öden är parallella, men med flera beröringspunkter.

Namnet Harry är för mig så starkt förknippat med unge herr Potter att jag hela tiden ser honom framför mig. Det mörka håret som vägrar ligga platt och de runda glasögonen…

 

En vana som har kommit för att stanna

För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut ”Granne med döden” av Alex Marwood.

En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.

”Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är ”Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.

En ny favorit

”Stora små lögner” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. Jag tyckte att hennes första bok, ”Öppnas i händelse av min död” var väldigt bra med ett driv i berättandet och snyggt pusslande. Den nya är minst lika bra. Det är väldigt många karaktärer med och därmed många namn och jag blir lätt snurrig när det blir många namn. Ett tag kändes det alltför rörigt, men det klarnade och den höll hela vägen.

Det handlar främst om Celeste, Madeline och Jane. Jane och hennes femårige son Ziggy kommer som nya till halvön Pirriwee (vilket härligt namn!). Celeste och Madeline tar Jane under sina vingars beskydd. På skolans introduktionsdag blir Ziggy anklagad för att ha tagit stryptag på en flicka vars mamma har en stark ställning i skolhierarkin och det drar igång en spiral av händelser och känslor som kulminerar när skolan har sin årliga frågesportskväll.

Berättelsen växlar mellan Madeline, Celeste och Jane och vittnesberättelser från frågesportskvällen och i ljudboksformen blir det lite svårt att hänga med. Det är nog lättare när man kan se texten och mellanrummen mellan styckena. Det hänger en hel del på uppläsaren, men Kerstin Andersson gör ett mycket bra jobb. Jag gillar henne! Det är spänning i vardagen, en onödig spänning som uppstår när människor drar förhastade slutsatser och när föräldrar har ett behov av att döma andra föräldrar för att ställa sig själva i bättre dager. Liane Moriarty har en nedtonad, men bitsk humor och kanske missar jag flera poänger i de smått bisarra situationer som dagens föräldrar hamnar i för jag tycker att mycket av det är gräsligt. Skvaller och förtal, hets och fördömanden och småpåvedömen. Samtidigt är jag glad att inte längre ha barn i skolåldern med tanke på alla märkliga och orimliga krav på engagemang.

Jag har fått en ny favorit i Liane Moriarty och jag kommer att lyssna på eller läsa hennes 2 böcker fler gånger.

Ljudboksminnen

Igår började jag lyssna”Farmor och vår herre” av Hjalmar Bergman. Det är Meta Velander som läser och jag tycker om hennes röst; en äldre dam som läser högt ur en bok och som har en skolad röst som gjord för den svenska som gällde för 1921 när boken kom ut. Det här är ingen bokrecension. Det här handlar om ljudböcker eller när någon läser högt för en. Jag har ju lyssnat på så många böcker de senaste åren, så många olika röster, men det var Meta Velanders som triggade mitt minne.

Sommarlov. Väckarklockan ringer klockan 8. Då börjar ”Sommarlovsmorgon” i radion och just den här sommaren läser man ”Det blåser på månen”. ”När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” Systrarna Dina och Dorinda som hamnar i en sån knipa att det nästan blev otäckt. Det hände ofta att jag somnade om medan jag låg i sängen och lyssnade. Om det inte var alltför spännande vill säga.

Sommarnätterna var långa och ljusa. I Kiruna blev det aldrig mörkt. Närmare midnatt sändes ”Kalla kårar”. Korta berättelser om oförklarliga händelser eller konstigheter eller rena spökhistorier. Skitläskigt! Det var Björn Granath som läste och hans röst var perfekt. Långsam, lågmäld och lite knarrig. Radion stod nära huvudänden av sängen för jag ville inte störa mamma och pappa som redan somnat och det gjorde att Björn Granaths röst kröp in i huvudet och fyllde det med kusliga bilder. Det var nog lika bra att solen var uppe hela nätterna för det hade nog blivit för kusligt om det hade varit mörkt…

Jag och min lillasyster hade många skivor med barnvisor och sagor som vi ofta lyssnade på. Skivspelaren, en plastvariant i beige och rött, var igång mest hela tiden medan vi lekte med Barbie eller byggde med Lego. Jag spenderade många, många timmar med att lyssna på ”Kåldolmar och kalsipper” av Nationalteatern samtidigt som jag ritade.

Sedan dröjde det många år innan jag lyssnade på böcker igen. Jag var i 30-årsåldern när jag föll pladask för ”Harry Potter”. När jag hade läst alla böcker flera gånger och sett filmerna började jag lyssna på böckerna på både svenska och engelska. ”Harry Potter och de vises sten” var den första ljudboken jag köpte och den var i CD-format. En period var jag alltid ansluten till min bärbara CD-spelare. Hörlurarna var som en navelsträng. När jag gick hemifrån var jag tvungen att ha med extra batterier och kanske den CD som stod på tur.

Sedan 2 år tillbaka har jag en smartphone (Android) med Storytel-appen och jag är återigen navelsträngad. Det är inte Barbie eller tecknande som gäller längre utan allt annat: promenader, diskning, vila, städning och när jag spelar spel på mobilen. När Meta Velander triggade mitt minne här hemma i köket för snart 2 dagar sedan, så insåg jag ju att jag alltid har tyckt om att lyssna på böcker. Och att läsa själv. Böcker är min drog vare sig jag läser själv eller lyssnar när någon annan läser.

Sex stjärnor av fem möjliga

Igår läste jag ut ”Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken ”Barnbruden” och sedan bok nummer 2, ”Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I ”Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av ”Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Då, när Skåne tillhörde Danmark

”Barkhes döttrar” av Bodil Mårtensson. År: 1656. Månad: november. Plats: Barkhehus i Helsingborgs slottslän. Länsman Frans Barkhe inväntar otåligt beskedet om sin sons födelse. Han har 5 döttrar sedan tidigare och en son är nödvändig för att föra släktskapet vidare. Dessvärre dör både mor och barn vid förlossningen. Barkhe blir inte förkrossad, han blir besviken och förbannad. Han beger sig till Köpenhamn för att träffa kung Frederik III. Barkhe riskerar att inte bara bli avsatt som länsman utan även att bli avrättad för förskingring av kungens pengar och han har för avsikt att förhindra att något dera inträffar. Kvar på Barkhehus finns döttrarna och hans älskarinna Elna Johansdotter. Elna planerar att bli nästa fru Barkhe och när herrn i huset försvinner dröjer det inte länge innan hon tar över. Hanna, den äldsta dottern, tänker inte finna sig i det och får hjälp av Lars, son till dagsverkaren Erk.

Det är en mycket bra bok och den första i en trilogi och jag kommer att läsa de övriga två. Bodil Mårtensson är en skicklig berättare som blandar fiktion med verklighet på ett sätt som jag som vanlig läsare (läs: inte historisk expert) uppskattar och beundrar. Den ödesdigra och lätt desperata stämningen sätter hon direkt i beskrivningen av Hannas brådska i den iskalla novemberkvällen. I skrivandets stund har ljuset och lite av vårvärmen precis anlänt i och med april månads inträde, men det är inte svårt att minnas novembermörkret… Miljöer och levnadsförhållanden känns autentiska, likaså dialogerna. Däremot använder hon en meningsbyggnad som ofta känns orytmisk för mig och jag fick läsa om vid flera tillfällen; jag skulle ha använt en annan interpunktion. Det finns två meningar mot slutet av berättelsen som jag knappt förstod just för att den kändes oerhört tillkrånglade. ”Segrade å andra sidan Karl X Gustav så skulle svenskarna garanterat gå hårt fram i alla skånska skattkistor. Bäst för Barkhe, i vilket fall som, om just hans i så fall befanns var ömkligt tomma.” Jag tycker att henne språk känns säkrare och blir mer flytande i hennes senare böcker t.ex. ”I blodbokens tid”.

Slutet på första boken är otroligt ödesmättat och fullt av otrevliga löften om hårda tider. ”Må satan ta dig, Frans Barkhe…måtte evig förbannelse vila över dig och hela ditt hus!” Gåshud, gott folk. Gåshud!

Droger och hörlurar

Vinsten från Storytel kom idag: hörlurar från Urbanears. Härlig orange färg! Pär är ju en aning färgfeg och hans kommentar var: ”Ja, man lär inte tappa bort dig…”. Tillsammans med min knallrosa regnjacka lär jag synas ordentligt. Mer färg åt folket!

Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!
Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!

Visste ni att saliven innehåller droger? En kusin till morfinet som heter opiorfin. Det handlar naturligtvis om minimala doser, men det är tillräckligt för att det skulle kunna kopplas till tröstätande; du är deppig – du äter – saliv avsöndras – opiorfinet gör att du mår bättre – du äter mer för att få må bra. Eller halstabletter! Varje läkare jag har träffat hävdar ju att det inte finns någon halstablett som egentligen har en lindrande effekt och det stämmer för det är förmodligen opiorfinet. För att inte tala om alla som hela tiden maler på tuggummi… Det här lärde jag mig medan jag lyssnade på ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders. Det är en intressant och mycket begriplig bok. Den gör sig kanske bäst som fysisk bok eftersom illustrationerna är väldigt charmiga.

 

 

Läsarlycka

Jag läste ut en bok nu ikväll. Det var en perfekt bok. Mänsklig, rolig, sorglig, fantasifull, trovärdig. Det är inte en bok som är omskriven. Det var ingen som tipsade mig om den (som jag minns det). Den har varken blivit höjd till skyarna eller sågad vid fotknölarna. Allt det gör att det känns som att det var jag som upptäckte den och det ger det hela en extra guldkant.

”En nypa salt” av Maria Goodin. Meg May växer upp med Val, en mamma som inte är som andra. En mamma som älskar så jordnära saker som matlagning och trädgårdsarbete samtidigt som hon har huvudet ”uppe i det blå” i en värld som är betydligt trevligare än den verkliga. Meg växer upp övertygad om att allt hennes mamma berättar är sant, men när hon blir medveten om att det bara är sagor slås hennes värld i spillror och hon reagerar genom att ta avstånd från alltihop. Vid 21 års ålder återvänder hon till Cambridge för att ta hand om sin mamma som är svårt sjuk. Plötsligt inser Meg att det är hennes sista chans att fråga mamman om sin bakgrund, men Vals uppfattning om vad som är sant och verkligt är inte den samma som Megs.

De första sidorna av berättelsen gjorde mig tveksam för jag kastades direkt in i Vals skruvade berättelser om när Meg föddes. ”Åh nej”, tänkte jag. ”Är det en sån där ’hysteriskt rolig’ bok…”. Som tur var lät jag mig inte luras. Visst var Vals berättelser skruvade, men Megs fantasiföraktande sätt att återberätta dem gjorde att det aldrig flippade ur. Vilken fantasi sen! Jag blir alltid lika avundsjuk på dem som kan fabulera på det viset. Maria Goodin skulle mycket väl kunna skriva härliga barnböcker. Meg har vänt sig till vetenskapen som hon vet aldrig ljuger och som hon kan lita på. Hon befinner sig i ena änden av fantasilinjen medan Val befinner sig i den andra och det uppstår en balans, tycker jag. Världsfrånvänd är en annan beskrivning av Val och att vara världsfrånvänd är ofta ett sätt att skydda sig själv och att överleva. Meg smakar lite på det när hon får veta allt mer om sin barndom och det inte är riktigt det hon föreställde sig. Vill hon verkligen veta sanningen?

Förutom fantasin är Maria Goodins väldigt skicklig på dialoger. Det finns flyt och stuns och humor. Ett samtal mellan Meg och 3 fulla musiker är underbart! Jag såg tydligt hur Meg och musikerna stod i den sunkiga puben och försökte göra sig hörda och hur Meg hela tiden måste få de andra att inte tappa tråden. Jag skrattade högt! Den här boken tyckte jag mycket om vilket innebär att den får högsta betyg.

102014

 

Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

”Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just  nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (”bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av ”… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.