Böcker & film | Mitt liv i ord

2 klassiker

”Röda rummet” av August Strindberg med Per Myrberg som uppläsare. Jag lyssnade nästan färdigt och jag tyckte om det jag hörde, men den kom ingen vart. Typ. Vilket fantastiskt språk! Nästa person som säger att det svenska språket är fattigt i jämförelse med t.ex. det engelska kommer jag att rekommendera att läsa August Strindberg. Han kunde konsten att utnyttja orden, synonymerna, liknelserna. Och så var han rolig! Jag skrattade högt flera gånger. Tyvärr, är det bara en massa gubbar med och det var så många namn som påminde om varandra att jag blev snurrig i huvudet (jag har dåligt ”namnsinne”). Per Myrberg var en ny bekantskap i ljudböckernas värld och jag lyssnar gärna till honom igen.

”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome med Tomas Löfdahl som uppläsare. En kort och mycket rolig berättelse full av mänskliga tillkortakommanden med den sortens avmätta brittiska ”stiff upper lipp” som blir klockren när den konfronteras med naturen. Tomas Löfdahl var jobbig att lyssna på de första minuterna, men hans röst passar väldigt bra till den brittiska snobbigheten.

Nu blir det tufft

Än en gång har jag hamnat i en ljudbokssvacka där jag ratar den ena boken efter den andra antingen pga. att den är ointressant, urtrist, inte kommer någon vart eller är uselt uppläst (det sista är synd eftersom det finns de som kan vara bra, men att läsaren förstör den). En av de ratade var en kriminalroman/deckare som inleddes med att en kvinna var i en utsatt situation för att sedan hoppa till hur en kvinna dog pga. gräsliga knivskador och då fick jag nog. Så satans nog att jag nästan kräktes! Herre gud i bokhimlen – det måste finnas mer än detta ständiga slaktande av kvinnor!! Det känns som om jag har passerat en gräns som innebär att jag känner mig hudlös. Jag klarar inte längre av att distansera mig genom att påstå att jag är intresserad av det psykologiska i det hela. Det som ges ut i bokform idag är bara den ena fantasilösa och själlösa kriminalromanen efter den andra och jag tycker att det är oerhört märkligt att det hela tiden publiceras nya författare inom den här genren när det är så löjligt svårt att passera genom förlagens nålsöga med mindre än att man återuppfinner boken helt och hållet. Som författare ska man komma med något helt sinnessjukt unikt, men om man inte passar in bland det som efterfrågas – vilket verkar vara just kriminalromaner – så är man fullständigt körd. Moment 22. Det enda som är unikt från den ena deckaren till den andra är namnen på karaktärerna. Den 27 april publicerades på SkrivarSidan ett av mina inlägg i bokbloggen där jag skrev om just den strykande åtgången på kvinnor (Obs! Det var inte jag som valde illustrationen). Jag känner mig frestad att starta en proteströrelse bland bokläsare och bland kvinnliga deckarförfattare. ”Säg nej till fler mördade kvinnor!”. Vägra läsa dessa slaktarberättelser! Ta ditt ansvar som kvinnlig författare och ha ihjäl fler män! Blanda inte in djur och barn över huvud taget! Gränsen är nådd för mig och nu blir det tufft att hitta bra ljudböcker för jag har hittills valt att lyssna på kriminalromaner/deckare framför att köpa de i fysisk bokform och 75% av utbudet är, ta mig tusan, just den sortens böcker!

Tiiimbeeer!!

Game of thrones. Mycket prat. Stort ståhej. Många åsikter. Våld, blod, våldtäkter. Elin och Robin gillar den mycket. Jag lånade första säsongen av Robin. Jag såg 2 avsnitt och sedan beställde jag de 2 första säsongerna på blu-ray. Mitt motstånd har varit av motvallskäringssorten ungefär som det var med smartfånen, men när jag faller faller jag rejält (”Tiiimbeeer!) och jag erkänner att jag hade fel och jag är glad att jag hade fel för annars hade jag missat en upplevelse som heter duga! Våld, blod och våldtäkter, visst (inte mer än i vilken annan serie som helst), men även otroliga miljöer och dräkter, klassiska familjefejder med intrigerande, fantasi, starka kvinnor och lågmäld humor och drakar. Åh, jag älskar drakar! Jag vet inte hur trogen manuset är George RR Martins böcker, men fördelen med att serien är baserad på böcker är att den inte kan flippa ur alltför mycket som många serier har gjort t.ex. Dallas, Lost, Brothers & Sisters, Mac Leod’s döttrar.

Inledningar har jag många åsikter om. Inledningen till ”Frasier” är kort och koncis och det gillar jag. Den som finns i ”Mad Men” är fördelaktigt kort och jäkligt snygg. Inledningen till ”Six feet under” är tråkig och alldeles för lång precis som till ”Big love”. De har lagt ned ett otroligt arbete på inledningen till ”Game of thrones”. Den är knappt 2 minuter och det absolut läckraste och snyggaste jag sett! Det faktum att jag inte vill missa inledningen trots att jag kan hoppa över den är ett tecken på att den är utöver det vanliga. Musiken ger mig ståpäls och passar bra på hög volym. Jag hittade den på YouTube och länken leder dit för jag har inte fattat hur jag ska få med din i min WordPress-blogg.

PK = censur

”Möss och människor” av John Steinbeck med Helge Skoog som uppläsare. Kort och intensiv och mycket bra. En av HS:s bästa uppläsningar. Jag tycker om slutet även om det inte var lyckligt. Det var logiskt. För mig. Det var svårt att inte vara som andra redan då och det vete 17 om det är lättare nu. Boken fick mig att fundera över 2 saker: snällhet och politisk korrekthet.

I böcker och på film framställs ofta förståndshandikappade som snälla just för att deras intelligens inte är högre än ett barns. Måste man vara en ”idiot” för att ha förutsättning att vara genuint snäll? Är det tack vare oförmågan att planera och smida ränker som en människa blir snäll?

Politisk korrekthet (pk) är något som jag har börjat avsky av samma anledningar som jag avskyr censur. Det går inte längre att ha en åsikt om någonting utan att någon känner sig kränkt eller påhoppad. John Steinbeck använder ordet neger om färgade/svarta//afroamerikanska människor. Karaktärerna använder skällsordet ”nigger”. Astrid Lindgren skrev om att pappa Långstrump var en negerkung och nu har det ordet ändrats i den heliga politiska korrekthetens namn. Varför har man inte lagt sig i John Steinbecks ordval? Pär trodde att det berodde på att AS skrev för barn. Varför det? Om mamma läser om negerkungen för Nisse som är 7 år och han frågar vad en negerkung är, så kan hon väl förklara det och om det känns nödvändigt kan hon lägga till att boken skrevs i en tid då den sortens uttryck inte upplevdes som lika provocerande. Om Nisse läser själv tror jag inte att han skulle bry sig av den enkla anledningen att barn, i grunden, är fördomsfria. Diskriminering och fientlighet är inget de får med sig i arvsanlagen. Det är något som föräldrarna lär ut. Om det nu är nödvändigt att peta i en död författares texter, så gör det i vuxenlitteraturen för det är där de nervösa pk-människorna finns. Tänk om man fick för sig att ändra i Jane Austens texter eftersom den tidens inställning till kvinnan är så diskriminerande att man skriar?

När du, där ute i världen, läser om något som upprör, provocerar och irriterar kan du väl försöka låta bli att känna dig kränkt. Fråga dig i stället varför du blir upprörd, provocerad och irriterad. Jobba först med dig själv och ditt känsliga ego innan du tycker att hela världen ska hålla med dig.

#Blogg 100 del 128

3 böcker av Mikael Bergstrand som handlar om Göran och Yogi med Björn Granath som inläsare. ”Delhis vackraste händer”, ”Dimma över Darjeeling” och ”Gurun i Pomonadalen”. MB har bott i New Delhi i 4 år och jag anade nästan det eftersom beskrivningarna av Indien sträckte sig förbi turistguidernas och var levande och trovärdiga. Böckerna är fristående från varandra och jag har nämnt dem i kronologisk ordning. Den första var bra och smårolig. Den andra är den bästa, tycker jag för då hade karaktärerna satt sig och historien kändes inte lika trevande. Den tredje var hyfsad. Fortfarande smårolig, men med en uttjatad känsla. Yogis förmåga att göra varje enskilt uttalande till djupsinniga monologer som hela tiden resulterade i ett konstaterande om att svenskarna har märkliga traditioner var till slut bara tröttande. Hans konstanta förvåning över västerlänningars sätt att vara, reagera och förhålla sig till omvärlden finns med i alla 3 böcker och även om det kanske är meningen att det ska vara en parodi på fördomarna om indiernas djupsinnigheter och avsaknad av ytlig materialism, så nådde MB inte hela vägen. Varför detta tjat om Yogis runda figur och dubbelhakor? Björn Granath är en bra uppläsare och jag blev imponerad av att han fixade den allra grötigaste skånskan och kvinnan som talade med dansk brytning där satsmelodin gjorde susen. Hatten av!

#Blogg 100 del 126

Ett citat av Neil Gaiman ur boken ”Oceanen vid vägens slut”.

”Osynlig, men ständigt närvarande som baksidan av mitt huvud.”

Det är den här sortens klockrena, självklara saker som jag önskar att jag hade kommit på …

#Blogg 100 del 125

”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg ”Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av ”Mia & Klara”. Jag såg en snutt av ”Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är ”hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för ”Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av ”M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för ”Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.

#Blogg 100 del 122

”Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En bra bok där inte mycket var givet och det uppskattar jag för jag känner att jag börjar bli blasé. Tyvärr. Ett relationsdrama när det är som bäst utan att det blir sockersött eller melodramatiskt och dessutom smårolig. LM vävde ihop det väldigt snyggt genom att nämna detaljer och små händelser och reaktioner som sedan dyker upp igen i samband med förklaringar under berättelsens gång – det beundrar jag för det kan inte vara det lättaste att snickra ihop! ”Aaaah, sssnyyyggt…!”, var en vanlig reaktion för mig. Jag känner igen mig i den hypereffektiva Cecilia Fitzpatrick i det att hennes organisation hänger på rutiner och när rutinerna rubbas det minsta är det nära att allt krackelerar. Dock har jag inte samma tvångsmässiga läggning. Översättningen känns riktig och för en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är mer lockande än originalet, ”The husband’s secret”. Om de hade översatt den ordagrant med ”Makens hemlighet” hade jag troligen inte ägnat den något som helst intresse.

”Än skyddar natten” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. I januari lyssnade jag på ”Medan mörkret faller” och jag tyckte om den och undrade faktiskt om det inte skulle komma en fortsättning och det har det gjort nu. Den här gången visste jag om det lägre tempot och tidsandan och behövde inte samma omställning. Jag tycker att AL har fångat miljöerna bra och det märks i allt att den inte utspelar sig på 2000-talet; dialogen, modet, tekniken och könsrollerna. Nazismens uppgång är tongivande även i den här boken och jag får en återkommande tanke: ”Varför är det ingen som tar det som händer idag, 2015, på allvar?! Har vi inte lärt oss någonting av historien?!”. Jag skrev det om den förra boken och jag skriver det igen: det är så skönt med den här sortens kriminalromaner där tempot är lägre, tekniken obefintlig, könsorden och svordomarna närapå obefintliga. Båda böckerna har en uppgörelse i slutet, men jämfört med de i t.ex. Keplers böcker eller Butler & Öhrlunds är de mycket mänskliga och trovärdiga. Det är ingen som byter magasin i vapnet med ena handen medan de ropar på förstärkning i mobilen och kommandorullar längs marken samtidigt som det brinner och exploderar så det står härliga till och det behövs som motvikt.

Kerstin Andersson gillar jag oftast. Hon har en behaglig röst, smågullig och ett sätt att läsa som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.

#Blogg 100 del 116

”Systerland” av Curtis Sittenfeld. Jag skulle inte läsa 454 sidor om boken inte var bra och den här var väl hyfsad, men jag håller inte med om den är ”ett psykologiskt mästerverk” och twisten i slutet var inte fantastisk utan mer ett antiklimax. Jag hade svårt att känna någon större sympati för den ängsliga Kate förmodligen för att jag inte har något som helst tålamod med ängsliga personer i verkliga livet. Jag tyckte betydligt bättre om systern Vi och hennes mer avslappnade inställning till synskheten. Varför tycker Kate att deras sjätte sinne är något att skämmas för så till den grad att hon enligt baksidestexten har det som ”en väl förborgad hemlighet”? CS är en bra berättare, det håller jag med om, men hon är kanske för amerikansk för att hon ska nå hela vägen fram till mig. Språket är bra och likaså översättningen även om de meningar som började med ”Vi” och syftade på systern gjorde att jag fick läsa om dem.

För många år sedan läste jag ”I en klass för sig” och har för mig att jag tyckte att den var bra, men jag minns noll och intet av den. För 2 år sedan läste jag ”Presidentens hustru” som jag inte gillade för 5 öre. Jag kommer nog inte att läsa fler böcker av henne. Möjligen lyssna på för om de inte är bra känns det inte lika slösigt som när jag har lagt ut pengar på en fysisk bok.

#Blogg 100 del 107

”Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med ”da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.