Kategori: Böcker & film

En psykologisk thriller med Hitchcockstämning

”Gud som haver” av Ingrid Elfberg med Anna-Maria Käll som uppläsare. Hur skulle du reagera om den som sitter fängslad för att ha förgripit sig på ditt barn förmodligen är oskyldig och att den egentlige förövaren är på fri fot och förmodligen någon du känner? Det är den här psykologiska thrillerns kärna och jag tycker att den är väldigt obehaglig!

Eva är föräldraledig med sin tre veckor gamla dotter när hennes 2-årige son förs bort och utsätts för ett sexuellt övergrepp. Han återfinns efter några timmar och en ung man döms och hamnar i fängelse. Efter ett par månader skriver han ett brev till Eva där han berättar att han trots allt är oskyldig och hon börjar tvivla. När hon försöker få gehör för sina tvivel möts hon av skepsis och otålighet. De har ju hittat den skyldige! Fallet är stängt. Slappna av! Eva kan inte slappna av. Hon börjar nysta och snoka och hon blir allt räddare i takt med vad hon hittar.

Ingrid Elfberg har lyckats med konststycket att skriva en psykologisk thriller med betoning på just psykologisk. Det är samma stämning som i Hitchcocks oblodiga ruskigheter. Ett litet frö av tvivel som börjar gro och växer sig allt starkare medan omgivningen inte orkar gå igenom en kris till utan vill förklara allt med att Eva ju har haft några fasansfulla månader och att det är förståeligt om hon inte är sig själv. Ingrid Elfbergs gestaltning av Evas upplevelse av vanmakt är mycket skicklig och den blir oerhört tydlig tack vare Anna-Maria Käll som jag tycker gör en av sina absolut bästa inläsningar.

En av de första scenerna utspelar sig hemma hos Eva då hennes syster med barn är på besök och där blev jag förvirrad. Jag har alltid haft dåligt minne för namn och det brukar ta ett tag för mig att få ordning på karaktärerna, ju fler desto längre tid. Nu var det Eva, hennes son och dotter och så systern och hennes två söner. Man får veta hur både Eva och hennes syster tänker och deras respektive män nämns också vilket ökade på min förvirring. Kanske var jag bara okoncentrerad, men längre fram finns en scen när Eva är hos psykiatern och det är likadant: man får uppleva scenen ur både hennes och hans perspektiv och jag tycker att det kändes rörigt. Annars har jag bara positivt att säga om Ingrid Elfbergs språk och jag tycker att hon beskriver barnen på ett trovärdigt sätt; de är inte så där sockersöta som och hjärteknipande som de ofta framställs. Jag kommer att lyssna på den igen! Än en gång kan jag konstatera att en ljudbok kan lyftas eller sänkas fullständigt av uppläsaren för i ”Tills döden skiljer oss åt” är det Daniela Svensson som läser och trots att det är samma författare och att även den boken verkar vara lika bra, så lyssnade jag inte färdigt. I augusti kommer en tredje bok och då är det Anna-Maria Käll som läser – halleluja!

 

Som ett småbarn

Jag steg upp tidigt (för mig), jag var ute på förmiddagen, innan lunch gav jag efter för tröttheten och somnade i soffan i en dryg timme och sen åt jag. Efter det har jag varit aktiv och ska snart äta middag och lite senare ska jag sova igen. Det känns som att jag har småbarnets rutiner idag! En pakethämtarpromenad på 20 plus 30 minuter i lätt regn och det var ta mig tusan Död & Pina från steg ett! Vad är detta?!

Det ena paketet innehöll min sista beställning från Adlibris för i fortsättningen kommer jag att köpa mina böcker från Bokus av en enda anledning: Adlibris användarfientliga sida. Både Pär och jag har flera gånger skrivit och klagat för sedan de gjorde om sidan för ett par år sedan tar det 7 evigheter att göra en beställning utifrån önskelistan. Baj, baj! Det andra paketet innehöll en ny lampa till köksfönstret, en bordslampa och döm om min oerhörda förvåning när själva glaskupan saknas! Och så hade kundtjänsten stängt för dagen. Meh!

Myror och elefanter

”Morsning & goodbye” av Magnus Härenstam och Petter Karlsson. En författaruppläsning. Det finns inte många biografier som intresserar mig. Mycket pga. det inte finns så många kända människor som jag egentligen är intresserad av och pga. det har så stor betydelse hur de är skrivna och där finns det fler dåliga än bra… Magnus Härenstam var och förblev Fem Myror tillsammans med Brasse och Eva. Han gjorde mycket annat, men det är myrorna och elefanterna jag minns bäst. Jag har sett honom i några långfilmer, men ingen av alla krogshower eller tv-program som t.ex. Jeopardy. Jag har inte hängt med i skvallret heller och visste därför ingenting om hans otrohet och utomäktenskapliga dotter.

Den här biografin handlar inte om hur han överlevde en traumatisk barndom för att sedan räcka lång näsa åt alla som plågat honom. Hans barndom var väldigt normal och händelselös, men jag tyckte det var roligt att höra hur hans pappa – ungefär som Emils mamma – hade skrivit om olika händelser i sonens liv och det på ett oerhört torrt och akademiskt vis. Magnus Härenstam beskrev sig själv som en levnadsglad människa och det intrycket fick jag. Positiv, skojfrisk och utan minsta anlag till långsinthet och just därför kändes det väldigt ärligt när han berättade om 2 enstaka personer som han faktiskt inte tyckte om, som det skar sig med. Bitvis tyckte jag att det blev för mycket av namndroppande med tillägget ”mycket nära vän”, men det är väl nackdelen med kändisbiografier.

Eftersom jag minns honom så tydligt från Fem Myror som den överspände petimätern med rösten nästan i falsett, så dröjde det innan jag vant mig vid gammelmansrösten som läste upp boken, men till slut kände jag igen vissa uttal och läspningar. Det var Magnus! Fördelen med att han själv läste sin bok var att han inte behövde skådespela när han läste de mer känslosamma partierna. Jag blev ledsen och tårögd när han berättade om hur mycket han saknade Brasse och hur uppslitande hans plötsliga död var. Hur mycket jag än avskyr otrohet och inte kan godta några ursäkter, så kunde jag känna hur mycket han skämdes för hur han behandlat sin fru. Brasse kämpade med inre demoner till skillnad från Magnus och var mycket mer privat, men jag önskar att han oxå hade skrivit en biografi.

Apropå Brasse och Fem myror. Ni minns väl djurlådan och ”tre hör ihop, en ska bort!”? Brasse hade ett helt eget ansvar för den delen av programmet så till den milda grad att Magnus och Eva aldrig visste i förväg hur han hade tänkt sig lösningen! Deras oförståelse och konfysa uppsyner var inte spelade, inte en enda gång.

Nu är alla 3 borta. Magnus, Brasse å Eva. Ett tomrum som känns ”Fel, fel, fel, fel fel!”.

Vanmakt

”Gud som haver” av Ingrid Elfberg med Anna-Maria Käll som uppläsare. Du är föräldraledig med din nyfödda dotter och din 2-årige son. För en kort stund lämnar du sonen ensam på gården och när du kommer tillbaka är han borta. Han återfinns, men det är tydligt att han har blivit ofredad. En ung man döms mot sitt nekande och du börjar tro att han är oskyldig, men det innebär att den som antastade din lille son fortfarande är fri och kan göra om det…

Det är en psykologisk thriller och de gillar jag för det brukar inte drälla av döda kvinnor i parti och minut och de brukar heller inte innehålla så mycket våld utan mer av det ogripbara, krypande obehaget och en känsla av fara. Ingrid Elfberg har lyckats bra med gestaltningen av Evas vanmakt och hjälplöshet när ingen tror henne. Jag kände den verkligen!

Det finns 2 scener som är skrivna i andra person för båda karaktärerna t.ex. den första scenen i boken där jag får ta del av vad både Eva och hennes syster tänker. Det var samma sak när Eva var hos sin terapeut. Lätt förvirring infann sig.

Boken var väldigt bra, en av de bästa på länge och Anna-Maria Käll – som jag tyckte excellerade i ”Min farmor hälsar…” – gör en av sina bästa inläsningar.

En spionsömmerska i Madrid

”Tiden där emellan” av Maria Dueñas (jag gillar namnet – Marrrrria Doooenjassss). Den är delvis baserad på brittiska Rosalinda Fox memoarer. Sira arbetar som sömmerska i Madrid när inbördeskriget står på tröskeln. Hon träffar en sol-och-vårare som lockar med henne till Nordafrika med löften om äventyr och pengar, men den ende som får pengar är sol-och-våraren och pengarna är Siras. Sira får skulderna som hon måste betala på något sätt om hon inte vill hamna i fängelse. Med hjälp av värdinnan för pensionatet i Tétouan  skaffar hon pengar så att hon kan starta en egen syateljé och så småningom betala tillbaka sin skuld. Det är här i Tétouan som hon träffar Rosalinda Fox som kommer att påverka hennes liv på ett sätt hon inte kunnat ana. Siras skicklighet som sömmerska gör att den brittiska underrättelsetjänsten vill anlita henne som spion och hon återvänder till Madrid med en ny identitet där hon startar en modeateljé. Hon syr vackra kläder till nazisternas fruar och älskarinnor och samlar information som hon sedan för över till morsekod dold i mönsterdelar.

Baksidestexten ger intryck av att tyngdpunkten ligger på Siras liv som spion, men hon blir inte spion förrän drygt 400 sidor in i boken som är på 687 sidor. Jag tycker att det var intressantare att läsa om tiden innan hon värvades för underrättelsetjänsten mycket beroende på de personer hon umgicks med och miljöerna i det spanska protektoratet. Jag skulle gärna ha sett att Félix hade varit med mer precis som Candelaria. Jag tänker inte skriva mer om slutet än att jag inte tyckte om det och blev besviken. Berättelsen är så genomarbetad, detaljerad och underhållande och sedan avslutas den med ett håglöst knippe av ”tänk om”.

Jag har inga kunskaper i spanska, men jag är en hejare på svenska och det är de kunskaperna jag använder mig av när jag säger att översättningen är väldigt bra. Det finns en speciell rytm i texten i form av upprepningar och kommatering som gör den lätt att läsa.

En andra chans

”Låt mig ta din hand” av Tove Alsterdal med Angela Kovacs som uppläsare. Jag har läst Tove Alsterdals 2 andra böcker och tyckte att de var väldigt bra. Den tredje boken valde jag att lyssna på. Jösses, vad deprimerande den var! Jag pallade kanske 1 timme. Det var nån gång i vintras. Nu ville jag ge den en andra chans och det ångrar jag inte! Den är fortfarande smådeppig i början med människospillror och trista miljöer, men den är intressant och sedan blir den spännande. Helen skäms för sin familj. En alkis till farsa, en opålitlig syster som strävar efter ett liv fyllt av passion och en mamma som försvann i Argentina när Helene inte var mer än 3 år. Hon har kopplat bort den delen av sitt liv fullständigt, men när hennes syster Charlie dör sipprar allt tillbaka och Helene kan inte låta bli att bli nyfiken på vad det är systern har hittat om deras mamma och till slut sitter hon på ett plan till Buenos Aires. Handlingen hoppar mellan 1970-talets Argentina och nutiden och bit för bit får man veta vad som hände med Helens och Charlies mamma.

Beskrivningarna av hur det var att leva i Buenos Aires under militärdiktaturen får mig att tänka på nazismen eller ISIS. Allt som kunde tolkas som att man ifrågasatte styret gjorde att man ”försvann” vare sig det handlade om en student som var spydig mot en lärare eller någon som helt öppet protesterade. Historien visar om och om igen att den sortens styre inte fungerar. Den ber om att ifrågasättas och kommer att stöta på motstånd. Att riskera att hamna i militärens klor med förhör och tortyr skulle ha hindrat mig från att ens pipa. Jag är inte modig på det sättet.

Angela Kovacs gör ett bra jobb både med berättande text och dialog och hon har koll på uttalet av Argentinska namn. En av mina favoriter.

Klanen Kennedy

”Vi tolererar inga förlorare!” av Britt-Marie Mattson med Peder Falk som inläsare. Oj, oj, oj vilken bra bok! Otroligt intressant! Det är den sortens faktabok med dramatiserade partier som jag tycker så mycket om och där jag får veta och lära mig massor utan att det märks. John F Kennedy och hans fru Jackie är de klanmedlemmar som jag har hört talas om mest, men jag visste inte att Kennedys har funnits med i politiken sedan tidigt 1900-tal. Joseph Kennedy var otroligt sugen på makt, men blev hela tiden snuvad på konfekten medan Rose var hemma och födde fram 9 barn (5 döttrar, 4 söner) eller åkte till Paris och förnyade garderoben. Om Joe Jr inte hade dött i andra världskriget hade han förmodligen fått i uppdrag att uppfylla pappans maktbegär. Nu blev det John Fitzgerald i stället och det gick bra för honom tills han sköts i Dallas. Näste man till rakning! Bobby hann nästan fram till presidentposten, men blev skjuten i ett hotellkök. Familjens minsting Teddy gjorde flera försök, men nådde aldrig högre än till senator. Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama var några av medtävlarna.

Familjens döttrar då? Rosemary hade en mild utvecklingsstörning och problem med humöret/raserianfall. Hon genomgick en lobotomi som läkarna ansåg framgångsrik, men som ledde till att familjen valde att placera henne på ett hem. Kathleen flyttade till England och dog senare i en flygplansolycka. Eunice och Patricia gifte sig och skiljde sig och utökade klanen med några barnbarn.

Det är svårt att skriva något vettigt om en bok som handlar om en familj som har existerat (och fortfarande gör det) och gjort ett så stort avtryck. För mig framstår de som Den Amerikanska Idyllfamiljen där ytan var oerhört viktig. ”Det viktiga är inte vem du är utan vem andra tror att du är” som Joseph Kennedy uttryckte det. Det är nästan så att barnen föddes upp i syfte att föra familjen till makten och att föröka sig (Bobby och hans fru fick 10 barn!). Hur hade det gått om någon av dem inte hade orkat leva upp till intoleransen mot förlorare och gnällande?

Peder Falk gör en fantastisk uppläsning och har en mycket behaglig röst. Han tar plats på listan med favoriuppläsare.

Fantastiska berättare

”I mullbärsträdets skugga” av John Grisham. När Seth Hubbard tar livet av sig genom hängning och skickar sitt testamente till Jack och vill att han tar hand om dödsboet funderar inte Jack någon längre stund. Han lever fortfarande på segerns sötma efter rättegången, som skildras i ”Juryn” (A time to kill), där en svart man var dömd till döden för att ha tagit lagen i egna händer. ”I mullbärsträdets skugga” är en helt fristående fortsättning på ”Juryn” och utspelar sig 3 år senare.

Seth Hubbard var en egensinnig enstöring som lyckades få ihop en enorm förmögenhet under en kort och intensiv period av 10 år. När han får beskedet att han är döende i cancer väljer han att själv avsluta sitt liv och testamenterar nästan allt till sin färgade hushållerska Lizzie Lang. Varför? Ex-fruar, barn och barnbarn får inte en cent, men tänker inte finna sig i det utan bestrider testamentet. I utkanten finns Ancil Hubbard, Seths yngre bror som vet något som kan förklara Seths handlingar, men han är svår att få tag i.

Det var en riktigt bra bok och jag kommer att läsa den igen! John Grisham jämförs med Dickens, men jag vill jämföra honom med nutida berättare som Stephen King, JK Rowling, Jojo Moyes och María Dueñas. Det som är det största beviset för att en berättare är bra – fantastisk – är att jag läser en sida till och en sida till och ytterligare en sida utan den minsta lust att ta reda på hur långt kapitlet är eftersom jag ändå inte vill sluta läsa mer än för att gå på toaletten. Så var det med ”Mullbärsträdet”. Karaktärerna var väldigt levande, trovärdiga och mänskliga (läs: inte perfekta). Miljöerna blev tydliga utan att han grottade ned sig i detaljer och så det nästan viktigaste – där fanns humor. Antingen kan man, som författare rabbla upp bakgrundshistorien så att läsaren får ta del av den en gång för alla med risken att läsaren bara skummar texten eller så kan man framföra den i dialogen vilket ofta leder till uppstyltade samtal som snuddar vid monologer. Det John Grisham gör precis som de allra skickligaste berättarna är att varva det hela för att driva handlingen framåt och det får mig, som läsare att bara flyta med, sida efter sida efter sida… Så vill jag kunna skriva!

Det här med testamente. Jag kan inte detaljerna i den svenska lagen när det gäller testamenten, men jag har erfarenhet av att ha fått ärva min pappa tillsammans med övriga syskon och även av att ha fått ärva en släkting (moster, faster, kusin?) bara för att hon inte hade egna bröstarvingar. En människa som jag inte ens minns om jag har träffat och det tyckte jag inte kändes helt rätt även om lagen sade att det var rätt. Pappa skrev inget testamente och jag har alltid undrat varför eftersom jag minns honom som en ordningens man, men om han hade skrivit ett testamente där det framgick att jag inte skulle få ett öre av det han och mamma jobbat ihop och ägt, så hade jag inte protesterat. För att inte tala om begreppet ”förskott på testamentet”… Jag tycker att man ska få ge sina pengar till vem man vill och även utesluta den man vill. Rättvist eller ej. Det är det som ”Mullbärsträdet” egentligen handlar om; Seth Hubbards rätt ett testamentera sin förmögenhet till Lizzie Lang i stället för sina barn och att det inte var det samma som att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Översättningen var i det stora hela bra, men vad är egentligen ”billighetsrätt”? Det måste finnas en bättre synonym! På flera ställen i texten har sista bokstaven i ord fallit bort och ibland hela ord som prepositioner. Slarv som inte borde ha korrigerats.

 

 

3 ljudböcker

”Avdelning 73” av Sofie Sarenbrant med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Jag har läst 1,5 bok av SS för några år sedan och minns inget av böckerna, men att jag tyckte att de var förutsägbara, tråkiga och platta. Eftersom ”Avdelning 73” har fått så bra betyg i mina bokgrupper på FB började jag undra om jag hade missuppfattat något. Nope, det hade jag inte. Förutsägbar, tråkig och platt. Vet ni vad det värsta med boken var? Besvikelsen över att inte tycka om KE. Hon var urjobbig att lyssna på! Långsam med överdrivna betoningar och teatraliska utbrott. Jag funderade på om det var irritationen över den dåliga boken som gjorde att jag inte tyckte om KE eller om KE:s uppläsning gjorde boken sämre än den egentligen är? Ett litet ps: varför väljer en författare att dela upp boken som jag anser vara normallång (drygt 9 timmar) i 114 kapitel? Etthundrafjorton! Har människan inte lärt sig styckeindelning?!

”Corpus delicti” av Elias Palm med Mattias Linderoth som uppläsare var bättre, mycket bättre. Den var ovanlig och eftersom författaren har arbetat som rättsläkare var den trovärdig även om den emellanåt blev lite väl teknisk. Något saknades ändå och en bit in i boken kom jag på att det inte fanns en enda miljöbeskrivning som sa något om i vilken stad allt utspelade sig, inte en enda adress (utom i Paris) eller ett enda landmärke. Det är en konst i sig och som författare slipper man åka iväg och leta miljöer, men det lämnade en ödslig känsla. Mattias Linderoth blir bara bättre och bättre och mer säker för varje ny uppläsning. Han har en sådan snäll röst!

”Källan” av Catherine Chanter med Kristina Rådström som uppläsare. Dystopi: dyster utopi. Dystopiska berättelser är oftast väldigt deprimerande, tycker jag, men det är inte den här. Den utspelar sig i en nära framtid, antar jag eftersom det anspelas på låtar och händelser från de senaste årtiondena. Det har inte regnat i England på tre år. Ruth och Mark köper Källan i hopp om att få bättre levnadsvillkor än i London. Medan den ena gården efter den andra går under blomstrar Källan tack vare ett vattendrag på ägorna. Avundsjuka leder till skvaller och anklagelser om trolldom och häxeri och som pricken över i kommer Rosens systerskap med sin feministiska religion där män inte har någon plats eller funktion. Boken inleds med att Ruth återvänder till Källan där hon ska avtjäna ett straff för mordbrand och hon är fast besluten att ta reda på vem som var skyldig till att hennes barnbarn dog 1 år tidigare i Källan. Nutid varvas med dåtid och i stället för att skilja perioderna åt med hjälp av kapitel använder författaren namn på karaktärer. När Grabben, Anon och Trean är med, så är det nutid. Jag gillar det sättet för det gör att jag hänger med utan att bli skriven på näsan. Jag gillade boken väldigt mycket över huvud taget och jag kommer att återvända till den! Lika otäck som besvikelsen över Katarina Ewerlöf var, lika upplyftande blev den nya bekantskapen i form av Kristina Rådström. När jag hade lyssnat i ungefär 1 timme visste jag att hon höll måttet och det blev en endorfinkick.

Doggo och Cleo

”I väntan på Doggo” av Mark B Mills med Mattias Linderoth som uppläsare. Det ges ut många böcker med husdjur som huvudpersoner eller katalysatorer. De flesta är verklighetsbaserade och alla är inte bra. Usch, nej! ”Doggo” är inte verklighetsbaserad, men den är bra, riktigt bra! Mysig, mänsklig, animalisk och rolig. Doggo är ingen stilig hund. Han är inte ens söt. Fulsöt. Så ful att han är söt. With a face only a mother can love. Beskrivningen av hans utseende ger mig ingen egentlig bild, kombinationen är märklig och det beror nog på att han är påhittad, men vad har väl utseendet för betydelse? Doggo blir kvar hos Dan när hans sambo lämnar honom för en annan och lite i taget vänjer de sig vid varandra och börjar tycka om varandra. Doggo har ett förflutet som inte handlar om att han hamnade på ett hundstall från att ha varit gatuhund. Mattias Linderoth är bra. Han blir bättre och bättre ju fler böcker han läser in och jag tycker om hans snälla röst.

”Katten Cleo – hur en kaxig katt hjälpte en familj att läka” av Helen Brown med Madeleine Bockarovski som uppläsare. En verklighetsbaserad djurbok som inte var så bra. Jag erkänner att jag inte lyssnade färdigt och det finns 2 anledningar: katten Cleo halkade ur fokus (det är fyrbeningarna jag är intresserad av!) och uppläsaren var dålig på gränsen till usel. Titeln är pretentiös. Visserligen är Cleo kaxig, men det vete 17 om hon hjälpte familjen att läka. Jag är ingen anhängare av långdragna, detaljrika beskrivningar av sorgeprocesser, men familjens sorg når mig inte och känns inte alls så katastrofal som den måste ha varit och läkemiraklet uteblir. Som uppläsare behöver MB lära sig att pausera, att betona, att sänka tempot. Hon har bara läst in denna bok, men jag kommer att undvika henne fortsättningsvis.