Historisk romanserie

Serien ”Släkten” är historiska romaner skrivna av kvinnliga författare om kvinnor i historien, både verkliga och fiktiva. Den första hette ”Blandat blod”, skrevs av Katarina Mazetti och gavs ut 2008. Efterföljande delar är: ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg; ”Tempelbranden” av Catharina Ingelman-Sundberg; ”Helenas hämnd” av Maria Gustavsdotter; ”Drottningkronan” av Ingrid Kampås. Den senaste delen har jag precis läst ut, ”Ringens gåta” av Elisabet Nemert.

Historiska romaner is da shit! Jag har alltid tyckt om historia, det passar min läggning som varför-person. De sätter perspektiv på det mesta, framför allt det faktum att allt ska gå så fort nu för tiden. Om du sms:ar eller mäjlar och inte får svar inom några minuter respektive timmar, så bli du otålig. Jag har levt så pass länge att jag minns hur det var före IT. Jag minns hur det var att skriva ett vanligt brev, lägga det i vanligt kuvert, adressera, frankera och posta för att sedan inte förvänta mig svar på flera dagar. Sug på den! Tänk då hur det var att skriva ett brev som sedan skickades med kurir till häst och kanske även med båt – det tog flera veckor. Perspektiv, gott folk. Perspektiv.

 

När olika författare är inblandade varierar naturligtvis stilen och språket. Alla har varit bra, men ”Helenas hämnd” och ”Drottningkronan” är mina favoriter just tack vare författarna. Jag tycker om deras sätt att använda språket. Catharina Ingelman-Sundberg och Elisabet Nemert tillhör inte mina favoriter. De är lite för romantiska i sina sätt att uttrycka sig.

”Ringens gåta” handlar om Helena Sigtryggsdotter. Sommaren 1220, vid fem års ålder är hon med om ett brudrovsförsök av hennes mor och den skräckfyllda upplevelsen gör att hon tappar minnet och minns inte mer än sitt eget förnamn. Hon växer upp hos en ofrälse med familj i anknytning till Julita kloster. Det är inte att avslöja för mycket när jag skriver att hon återvänder till sin familj, den mäktiga Bjälboätten som leds av Ingrid Ylva, en stark rättskaffens kvinna som har avskaffat träldomen. Birger Magnusson, en av de autentiska karaktärerna, ä.k. Birger Jarl är Helenas morbror och kung Erik Erikssons (1223-29 samt 1234-50) närmaste man.

Jag tycker om handlingen i boken, den utgör en liten del av Sveriges historia, men det är språket som gjorde att jag, mot slutet, skummade igenom en stor del av texten. Efter att ha försökt sätta fingret på vad det var som störde mig tror jag att det handlade om adverb. För många adverb och adjektiv. Som exempel skriver Elisabet Nemert: ”Hon stod lite vid sidan om och betraktade far och son, en återförening med många känslor. Hon noterade också med vilken vördnad Jakobs följeslagare behandlade denne krigare som var Stures son…”. Det är onödigt förtydligande. Jag skulle ha nöjt mig med ”…Jakobs följeslagare behandlade honom.”. Eller: ”Hon slog sig ned vi Mälarens strand och blickade ut över den aningslöst glittrande vattenspegeln.” Den sortens tårta-på-tårta-förstärkande som jag tycker är så melodramatiskt och sockersött. Det är bara 2 exempel och kan verka som att jag borde skaffa mig ett liv i stället för att gnälla över en etablerad författares enstaka uttryck. Jag har försökt att läsa andra böcker av Elisabet Nemert och då har jag inte kunnat förklara vad det är jag inte tyckt om, men nu kan jag det och då gör jag det. Eftersom hon är en av författarna i en serie ville jag inte gärna hoppa över hennes bok. Däremot fastnade jag för en poetisk beskrivning av ett missfall som jag tog till mig. Den föregående graviditeten var svår. ”Det tycktes som om den själ som tagit boning i hennes kropp alls inte önskade vara där…”.  ”Och i vargens timme, den stund när natten möter dagen hade den vilsna själen valt att ta farväl och resa vidare och lämnat henne i en sky av blod.”

 

En ljudbok och en film

”Jakten på Kapten klänning” av Jonas Trolle med Martin Wallström som uppläsare. I FB-grupperna tycker man att det är en fruktansvärd historia som förvärras av att det var en högt uppsatt polisman som var förövare. En tanke slog mig: vad mig anbelangar har hans yrkestitel ingen betydelse för han utnyttjade inte den på annat sätt än skattepengamässigt och i jämförelse med vad kvinnorna får leva med är det en fis i rymden. Den här boken var inte särskilt bra, den var ointressant. Man får en bra inblick i hur spaningsarbete utförs, men det vill jag inte veta. Man får en närgången beskrivning av vad kvinnorna utsattes för och det var för närgånget för min smak. Jag vill veta varför Göran Lindberg är som han är. Jag vill veta varför han inte har någon som helst sjukdomsinsikt. Jag vill fråga honom vad han anser räknas som våld i samband med sex eftersom han inte förstår att han gjorde sig skyldig till det. I efterordet förklarar författaren varför han valde att inte skriva om det som jag egentligen ville veta: han var helt enkelt inte intresserad av Göran Lindberg på något annat sätt. Om efterordet hade varit förord i stället hade jag inte lyssnat på boken. Martin Wallström gör en mycket bra uppläsning och jag minns nu att jag tyckte om honom när han läste ”Saker min son behöver veta”.

”En dag i livet” (An unfinished life) från 2005 i regi av Lasse Hallström med Robert Redford, Morgan Freeman och Jennifer Lopez. Jag skrev om den här filmen vid 2 tillfällen i min gamla blogg, första gången i september 2007 och då hade jag sett den för andra gången. (Har jag haft den så länge?!) Idag såg jag den för femte eller sjätte gången och den är fortfarande lika bra! Fantastiska skådespelare, vackert foto, bitvis väldigt rolig dialog, inte smörig och med en stor grizzlybjörn i en av rollerna (han heter Bart i verkligheten). En film med den sortens låga tempo som är så nödvändigt mellan varven. Se den!

När spel blir film

Jag har ett spel i mobilen som heter ”The book of life – Sugar smash” och som har blivit en favorit. Döm om min glada förvåning när jag upptäcker att spelet bygger på en film! Det är inte första gången en animerad film generar ett spel (t.ex. Maleficent och Frozen), men det var första gången som spelet blev en film. För mig alltså. Naturligtvis köpte jag den direkt och jag såg den idag. Den har fått den lätt töntiga svenska titeln ”Manolos magiska resa” och jag frågar mig varför. Vilken läcker film! Mexikansk folklore och sagotradition med dödsrikets gud och gudinna Xibalba och La Muerta (som i svensk text hetta La Caterina. Qué?!). Färgsprakande är ett adjektiv som passar. Inget gullegull à la Disney, men mycket kärlek och värme tack vare en mer avslappnad inställning till döden. Aj lajk it! Jag upptäckte att jag var precis lika förbryllad som när jag såg ”Boxtrolls” tidigare i år och jag blev inte säker förrän jag tittade på extramaterialet. Det är dockor av trä. Eller? Jag är faktiskt inte helt övertygad. Inte sitter de väl och ljuger?! Eller?

Dockor av trä. Eller?
Dockor av trä. Eller?

 

Manolos magiska resa 2

JK Rowling går att lita på!

”Gökens rop” av Robert Galbraith som är pseudonym för JK Rowling. Hon fick mitt hjärta med hjälp av Harry Potter – jag var fullständigt såld. Jag var lite nervös när jag läste ”Den tomma stolen” för jag ville inte bli besviken, men nervositeten var obefogad. Nu har jag läst hennes klassiska deckare och hon har fortfarande mitt hjärta. Om jag fick välja en författare som jag skulle vilja skriva lika bra som, så är det JK Rowling!

”Gökens rop” är en klassisk deckare på så sätt att det handlar om ett misstänkt mord och en privatdetektiv som letar efter den skyldige. Man får veta lite om de inblandade och mer om detektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott. Intrigen är inte spektakulär på något sätt och den är befriad från sexgalna psykopater och blodiga slaktscener. Den känns oskyldig och det tycker jag om. Jag har fått för mycket av det andra och Robert Galbraith återvänder till det enkla, the basics. Ett av tecknen på en Stor Berättare är att intrigen inte behöver vara bombastisk på något sätt. En Stor Berättare kan göra mycket med lite. Jag läste 2 recensioner där boken inte hade gjort något större intryck och jag tänkte att de 2 personerna behöver vidga sina vyer för vad som är spännande. Ge boken en andra chans och läs med andra ögon! Robert Galbraith har ett underbart språk och en rik vokabulär och den lågmälda humorn som är typiskt brittisk och stämmer så väl in med mitt eget sinne för humor. (Ett litet påpekande till den recensent som bara gav boken 1 stjärna i betyg och som undrade var ”gökens rop” kom in. Det finns med i dikten som står att läsa på sidan innan prologen.) Nu väntar jag otåligt på att ”Silkesmasken” ska komma i pocket!

 

Fantasi

Har du fantasi? Det har jag! Har du den sortens fantasi där magkänslan säger att dina leksaker har ett eget liv när du lämnar rummet? Det har jag!! Det är därför jag har tagit Toy Story-filmerna till mitt hjärta. Jag ska vara ärlig: det är först nu som jag har sett dem (tvåan och trean – jag väntar på ettan som var tillfälligt slut). De är välgjorda, roliga, spännande, fyndiga och med en underbar fantasi. När en leksak går sönder och hamnar högst uppe på hyllan eller – vilket är 7 resor värre – offras till loppmarknaden, så blir jag ledsen. Tragik på hög nivå. När det visar sig att en nalle är en skurk, så protesterar hela mitt inre och jag får nästan panik och tycker att det har blivit en skräckfilm. För en gångs skull var jag taxam för att det var en Disneyfilm med 150% garanti för ett lyckligt slut. Inget behov av att fantisera där inte!

Toy Story

 

Mjölkningsvarning och lågmält drama

”Hotell Marigold 2”. För 3 år sedan hade ”Hotell Marigold” premiär. Det räckte med att jag såg skådespelarlistan på filmaffischen för att veta att den var bra. Den var mycket bra och jag har sett flera gånger. Nu har uppföljaren kommit och den var oxå bra, men jag vill sätta en mjölkningsvarning på den. Den känns inte genomtänkt och smått hafsig. Skådespelarna får inte en enda anmärkning för de gör en utmärkt insats. Karaktären Sonny som var väldigt roande i första filmen känns helt klart överdriven och irriterande. Förvecklingen med hotellinspektören håller inte och jag undrade vad tusan Richard Gere gjorde där? Han är bra, men hör inte hemma i samma film som Maggie Smith som är den enda jag upplevde som trovärdig i en ”fortsättning på sig själv” (jag kommer inte på något bättre uttryck). I filmens första scen är hon oerhört missnöjd med det som amerikanerna kallar för te: fesljummet vatten och en sorglig tepåse. Klockrent!

”Labour day” med Kate Winslet. Åh, vad hon är bra! Som så många av de riktigt bra skådespelarna har hon förmågan att uttrycka sig med enbart ögonen. Depression, rädsla, tveksamhet, glädje. Manuset baseras på en bok av Joyce Maynard och jag tror att det är det som gör att den känns trovärdig; hade det varit ett renodlat filmmanus skulle den nog ha varit mer åt thrillerhållet. Frank är en förrymd fånge som Adele och sonen Henry hjälper och han ber om att få stanna hos dem till kvällen för att kunna fly vidare i skydd av mörkret. Redan då anges tonen i filmen för Frank är inte det minsta hotfull. Adele och Henry är egentligen inte rädda och de går med på det. Han blir kvar längre än bara till kvällen. Det är ingen actionpackad psykopatstämning, men inte mindre spännande för den skull. Mycket bra skådespelare och inte det minsta förutsägbar eller klyschig.

Ryggstelhet och filmtajm

När jag vaknade klockan 4 för att gå på toaletten var jag så stel i ryggen att jag nästan fick panik. Vad 17 hade jag gjort?! Sent omsider kom jag på att jag måste ha tvärslocknat liggande platt på rygg och eftersom Pär inte var hemma för puffa på mig – för jag låg i den ultimata snarkarställningen – blev jag liggande i samma ställning och den ställningen tycker inte min rygg om. Ergo: stel som en planka. Jag har städat idag och det var tungt. Kroppen protesterade. Eftersom vi ska börja göra om köket på måndag städade jag bara det allra nödvändigaste, men inte sparade jag in speciellt mycket tid på det. Elin gick fram och tillbaka mellan rummen eftersom hon putsade fönster och vi fick flytta Ellie med bur fram och tillbaka för att jag skulle kunna städa och det hela var allmänt ofokuserat och tröttande. Det är ett tag sedan det var någon egentlig sol eller sommarvärme, men tror ni inte att det blev det just idag, så att jag blev extra svettig och trött? 20 plusgrader och stillastående värme kräver korsdrag. ”Städa, städa varje fredag och så varje jul. Det tycker jag är kul!” /Pippi Långstrump

Ellie har dragit sig undan till Selmas Kaninhåla där en kanin garanterat får vara ifred och pusta ut efter att ha röjt runt.
Ellie har dragit sig undan till Selmas Kaninhåla där en kanin garanterat får vara ifred och pusta ut efter att ha röjt runt.

Igår såg Elin och jag ”Big Hero 6”, en läckert datoranimerad lättaction med humor. Den var bra, absolut sevärd och jag häpnar, än en gång, över tekniken och hur fort det har gått framåt sedan ”Shrek” gjordes som ju var en av de första filmerna som gjordes på det här sättet.

Big hero 6

Idag såg vi ”Berättelsen om Askungen” som jag tyckte mycket om! Jag fick samma goa känsla som när jag såg ”Maleficent” första gången. Wow! Askungen är Askungen och alla vet hur den slutar, men det fanns några små skruvar i den här versionen som jag uppskattade. Jag kikade lite på extramaterialet och där förklarade de att bl.a. prinsen fått mer kött på benen karaktärsmässigt eftersom det är lite passé med att Askungen faller för enbart utseende och pengar; mer människa. Cate Blanchett är lysande som styvmodern och hennes klänningar har ofta avundsjukans äckelgröna färg. Lily James (Ella/Askungen) känner jag igen som Rose i ”Downton Abbey”, likaså Sophie McShera som en av styvsystrarna. Den var så läcker!!

Askungen
Jackan som prinsen har på bilden är … vacker! Ett rent konstverk!

 

Är döden det värsta straffet? (Spoilervarning!)

Jag tycker inte om kriminalromaner där skurken dör! De kommer för lindrigt undan. Jag är av den inställningen att livskvalitet är bättre än livskvantitet. Det är bättre att ha ett kort och bra liv än att t.ex. tillbringa 30 år av livet i fängelse, så för mig skulle det vara 7 resor värre att hamna i finkan än att dö. Jag lyssnar på ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft, den femte boken om Malin Fors. I de 4 föregående böckerna har skurken dött och då slipper människan att ta konsekvenserna av sitt handlande och det är högst otillfredsställande!

En hårdkokt thriller

”Lotus blues” av Kristina Ohlsson. Den här boken nämns ofta i de bokgrupper på FB som jag är med i och naturligtvis blev jag nyfiken. Jag gjorde ett försök att lyssna på den, men uppläsaren var så dålig att han nära på hade ihjäl boken. Nu har jag läst den själv och det blev en helt annan upplevelse!

Martin Benner är advokat och får ett besök som kommer att visa sig bli en mardröm. En man vill ha Martin Benners hjälp med att rentvå sin syster som blivit dömd för 5 mord. Det finns 2 problem: systern erkände morden och systern är död sedan ett halvår tillbaka. Vad får en människa att erkänna 5 mord om hon inte är skyldig? Det är frågan som väcker Martin Benners nyfikenhet. Lucy har känt Martin i flera år, har varit hans flickvän och är hans partner i advokatbyrån och det är svårt för henne att inte bli indragen.

Boken kallas för ”hårdkokt thriller”. Vad karakteriseras som ”hårdkokt”? Den är ovanligt fri från våld, skottlossning och biljakter och det ser jag som ett plus, men för mig innebär ”hårdkokt” tysta, starka, känslomässigt oåtkomliga män, bystiga damer, cigarettrök och whisky, men inget av det finns med. Det är kanske mitt ointresse för genren som gör att jag generaliserar. Jag tycker att den var småspännande, men ingen thriller. Lättläst och underhållande och tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den, men inte en bok jag kommer att läsa igen och jag är inte heller nyfiken på fortsättningen, ”Mios blues”. Den grep inte tag i mig. Den känns genomarbetad, men ändå ytlig.

2 detaljer. ”Det här löser sig i närtid.” Är det en förkortning av ”inom den närmaste framtiden”? Ett alternativ till ”inom kort”? Uttrycket kanske hör hemma bland ”nyuttrycken” ungefär som det finns en nyordslista. Jag gillar det inte. Den andra detaljen är att alla namn utom två fungerar lika bra på svenska som på engelska. Var det avsiktligt, tro?

Midsommar år 1346

”Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson. Historiska romaner med autentiska och fiktiva karaktärer blandat tillhör mina absoluta favoriter! Det finns inget bättre sätt att lära sig historia och med svenska författare minskar risken för att gå miste om något i översättningen.

Den här boken utspelar sig under en dryg vecka runt midsommar 1346. Magnus Eriksson är kung och hans drottning heter Blanche och kommer från Namur. Magnus Eriksson rider mot Helsingborg för att närvara vid sin kusins bröllop medan Blanche är kvar på Stockholms slott med de 2 sönerna. Missnöje bland adeln sjuder och ett uppror planeras under bröllopsfesten. Samtidigt smids ränker även i Stockholm och Blanches och sönernas liv är i fara.

Berättelsens 2 komplotter är helt och hållet fiktiva medan kungen, drottningen och kungens svekfulla mor har naturligtvis funnits precis som Valdemar Kristoffersson Attedag och kåpriddarna.

Jag tycker mycket om Bodil Mårtenssons språk! En roman om 1300-talets Sverige kan naturligtvis inte skrivas på renodlad modern svenska och det är det jag njuter av. Som balsam för min själ. Miljöer och kläder blir tydliga utan att hon grottar ned sig i detaljer. Handlingen är spännande och eftersom den är fiktiv, så var inte slutet helt givet. Boken är den första i en trilogi och jag ser fram emot fortsättningen. Den här boken åker upp till hyllan på övervåningen eftersom jag kommer att vilja läsa den igen och högre betyg än så kan jag inte ge en bok.