Kategori: Böcker & film

Endorfiner

Under det senaste året har jag sett 2 fantastiska serier. Serier som är så bra att endorfinerna kickar in och jag ryser av lycka. Serier som gör mig glad och varm, upprörd och förbannad. Serier som är så bra att jag blir fullständigt uppslukad och när sista avsnittet är slut blir jag sittande med ett tomrum som känns omöjligt att fylla på nytt. Jag blir mer kräsen ju äldre jag blir och det är väldigt sällan jag påverkas av eller känner något inför serier, så när de lyckas komma innanför mitt kritiska skal faller jag hårt.

”Den tunna blå linjen” på svt.play handlar om poliser i Malmö. Det handlar om vanliga poliser. Poliser som inte avfyrar vapen flera gånger om dagen eller deltar i biljakter eller arbetar dygnet runt för att fånga en seriemördare. De här poliserna tar hand om fyllon, våldsamma män, stöddiga tonårskillar och vilsekomna själar. De är först på en brottsplats och konfronteras med offren i stället för att segla in och pressa kriminalteknikern på detaljer. De blir slagpåsar vid demonstrationer. De arbetar för skitlöner och med allt snävare ramar för vad som är tillåtet utan att bli uthängda för polisbrutalitet. När de inte agerar till följd av de snäva ramarna får de höra att polisen är värdelös som inte gör något. När de släpper garden och visar att de inte finner sig i vad som helst, när de säger ifrån, så gapas det direkt om polisbrutalitet. Pricken över i:et är dessa förbannade mobiler. De behöver bara nysa, så filmar någon och sedan är det viralt och spinner iväg som en visklek. Alla de som väljer att utbilda sig till polis och som inte genast strävar efter att bli kriminalare utan blir kvar för att hjälpa allmänheten förtjänar en respekt som få yrkeskårer gör. Det är de som är hjältar, inte ett hockeylag som fått ett VM-guld. Den tunna blå linjen är även en symbol och flagga som används av poliser och deras anhöriga och av dem som stöder polisen. Den första säsongen är tyvärr inte längre tillgänglig, men de jobbar på en andra säsong och jag är otålig!

”Gentleman Jack” på HBOMax handlar om Anne Lister och baseras på hennes dagböcker. Hon var en formidabel kvinna i en tid när man ansåg att en kvinna som var intelligent och dessutom inte dolde det var onaturlig. Hon var lesbisk, men lyckades med konststycket att inte bli avslöjad. Lesbianism var inte olagligt till skillnad från homosexualitet och jag undrar om det inte berodde på att kvinnan inte ansågs ha någon sexdrift över huvud taget. Hon fanns där för att föda barn, inte att njuta av själva tillverkningen. Hennes familj ägde Shibden Hall i Halifax, Yorkshire. Ett 1400-tals hus i Tudorstil med stora markytor som Anne skötte driften av. Hon var oerhört intelligent och en anhängare av vetenskap och matematik samtidigt som hon var troende. Hennes kläder var alltid svarta eller mörkt blå och hade maskulina attribut med lång kappa, hög hatt och käpp, men hon gjorde en eftergift genom att bära kjol i stället för byxor. Däremot hade hon inte klackar på skorna för det hade varit omöjligt med det tempo hon alltid hade. Hon började skriva dagbok när hon var 14 och skrev i chiffer med en gnetig handstil som täckte hela sidan. Det allra första avsnittet har en rivig inledning med en halsbrytande diligensfärd med Anne på kuskbocken. När passagerarna steg ur antingen flydde dem eller spydde. Anne ryckte på axlarna och sa att hon erbjudit de att stiga av när den förra kusken skadades och hon tog plats på kuskbocken. DÅ visste jag att det skulle blir bra! Det finns otaliga sekvenser i de sammanlagt 16 avsnitten där hon helt enkelt promenerar, men hållningen, steglängden, självförtroendet och hennes ovilja att skämmas ger mig ståpäls. En naturkraft som forsade fram genom livet. De män som försökte bemöta henne med samma nedlåtande som de bemötte andra kvinnor blev snabbt tillrättavisade. Brittiskt, historiskt kostymdrama – en garanti för kvalitet! Suranne Jones spelar rollen som Anne Lister och hon är ny för mig, men ojojoj, så bra!! Jag kom ofta på mig själv med att sitta framåtlutad i soffan med halvöppen mun, fullständigt absorberad. De flesta inledningarna till serier är trista eller för långa med två undantag. Det ena är den flera minuter långa inledningen till Game of thrones som jag aldrig hoppade över och mot slutet var den bättre än själva serien. Den andra är Gentleman Jacks inledning som bara är 30 sekunder och som jag faktiskt har spolat tillbaka för att se den om igen. Allt finns på YouTube. Även den. Titta och njut!

Män

Det finns en bok av Stefan Krakowski, överläkare inom psykiatri, som heter ”Incel: om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris”. Jag har lyssnat på den 2 gånger. Den är mycket intressant och tankeväckande och lite skrämmande. Boken består av både historisk och nutida fakta samt ett flertal djupgående intervjuer med några män och en kvinna. Incel kommer från engelskans involontary celibacy och innebär att man trots många försök och en stark längtan efter ett nära förhållande förblir ensam. Som med så mycket annat som avviker från en påhittad norm blir det stigmatiserande och leder till försämrad hälsa, depressioner och självmord. Incelrörelsen har delat in befolkningen i Chads och Stacys där en liten del av alla män får sex från en stor del av kvinnorna. Kort sagt: jävligt orättivst.

En förklaring är att kvinnan idag inte behöver mannen till något som hon inte kan ordna själv och det handlar om allt från utbildning (kvinnor vidareutbildar sig i betydligt högre grad än män) till att skaffa barn. De kan försörja sig själva och de är inte tvingade att lägga allt på hyllan om de vill ha familj. Det finns ny forskning som visar att kvinnors hälsa förbättras när de inte är i ett förhållande medan mäns hälsa försämras. Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men ändå mördas över 100 kvinnor per år i nära relationer. Det finns många förslag på åtgärder, men alla handlar om att ta itu med våldsförövaren efteråt när det är för sent. Det finns säkert många förklaringar till att våld mot kvinnor verkar öka och jag tror att en av dem är att männen känner sig maktlösa och förbisprungna. Maktlöshet leder till rädsla som i sin tur tar sig uttryck i våld och det är väl dokumenterat att män har lättare att ta till knytnävarna än att prata. Det finns ett konto på Instagram (som jag inte har) som heter ”Mansbebisar” och som endast kvinnor får tillgång till. Alla förhållanden är inte våldsamma. Det handlar inte alltid om fysisk eller psykisk misshandel. Det handlar mycket om att kvinnan ofta tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. När hon kommer hem från jobbet väntar ett annat jobb. Jag vet att alla män inte är skitstövlar eller mansbebisar. Varken Pär, svärfar, svåger eller min bror passar in där medan Elins 3 pojkvänner har gjort det. Jag läste om det här Instagramkontot på DN.se och läste kommentarerna och vet ni vad? Det var 98% män som kommenterat och större andelen var förtörnade. Det fanns ett fåtal som inte förstod varför de andra var sura över att kvinnorna har ett eget forum att prata av sig it. En av männen uttryckte det som att det är tur att de tycker så mycket om kvinnorna för annars vore vi inte värda besväret. En hedenhös-kommentator anser att vi kvinnor borde förstå att män handlar i stället för att prata vilket kunde tolkas som att ”ni får mat på bordet, så kräv inte en massa känslopjunk oxå”. Om de pratade med sin fru, så kanske hon inte behövde vända sig till ett forum.

En av männen som intervjuades av Stefan Krakowski anser att alla tjejer borde våldtas när de tar examen, så att de förstår hur det går när de förvägrar en man sex. När män är rädda för att kvinnorna ska klara sig utan dem tar de alltid till sitt könsorgan. När de förvägras sex, så ska kvinnorna bestraffas med våldtäkt. När en kvinna säger att hon är feminist anser männen att det hon egentligen behöver är ett ligg med en Riktig Karl. Detta könsorgan som jag får upptryckt i ansiktet varje gång jag passerar en yta som förmodligen har tiggt om att bli nedklottrad. Om allt bara handlade om sex, så finns det dildos och då behövs inte deras könsorgan heller. Det är klart att de blir skraja. Det finns några som har gjort sig till hjältar inom incelrörelsen genom att köra ihjäl eller skjuta oskyldiga människor och främst kvinnor. Behöver jag säga i vilket land det här fenomenet föddes? Landet som har lyckats med 233 masskjutningar innan ens halva året passerat. Naturligtvis finns det kvinnliga incels! Jag vet inte om de är lika många som männen, men jag vet att de inte väljer att gå ut på gatan och meja ner männen av den anledningen att de inte får sex och närhet.

Fundamentalister

”The handmaid’s tale” (Tjänarinnans berättelse) av Margaret Atwood tillhör väl klassikerna numera och det med rätta. Jag läste den i slutet av 1980-talet och minns ärligt talat inte så mycket eller hur den slutar, men när jag såg den första säsongen av serien som bygger på boken kände jag ändå igen en hel del. Margaret Atwood har själv en liten roll i början av säsong 1 som en av Tanterna, men det är lätt att missa om man inte vet hur hon ser ut. Hon har inte ett lika karaktäristiskt utseende som Hitchcock. När jag såg den andra säsongen var allt nytt och jag undrar om den verkligen är en fortsättning eller om den bara spinner vidare. Vi skaffade HBO Max för ett tag sen, det är de som sänder serien, och upptäckte att det kommit 2 säsonger till. Idag såg jag det sista avsnittet som sändes för 3 år sedan, så de är väl färdiga med den berättelsen nu och det är bra för säsong 3 och 4 kändes tjatiga. Elisabeth Moss är en rasande skicklig skådespelerska, men det blev så många närbilder av hennes ansikte och speciella blick att det blev löjligt. Trovärdigheten för hur mycket en människa klarar utan att klappa ihop fullständigt är inte särskilt hög.

Boken är en dystopi och handlar om Gilead som är en liten avgränsad del av USA. Miljögifter påverkar fertiliteten och födslotalen sjunker drastiskt. Det är inte en helt omöjlig konsekvens vare sig i boken eller i dagens värld. Eftersom politikerna och andra med den nödvändiga makten i vanlig ordning inte agerar, så tar de kristna fundamentalisterna chansen. Några män har grubblat och diskuterat och kommit fram till att den enda möjligheten är att gå tillbaka till gamla testamentet där man kunde sina saker och hade klart för sig att det finns en betydande skillnad mellan män och kvinnor och att den skillnaden består i att män är vida överlägsna. När dessa anhängare slår till gör de det snabbt och brutalt. Från en dag till en annan fråntas alla kvinnor rätten att arbeta, ha egna bankkonton eller kreditkort eller köra bil. Saudiarabiska vibbar. Kvinnorna samlas ihop och forslas till Gilead där de delas in i Martor, Tjänarinnor och Tanter. Tjänarinnorna har en särskild ställning då de är i fertil ålder. Martorna som inte är fertila får tjänst som hushållerskor och Tanterna som oftast är äldre har den disciplinära uppgiften och de bestämmer i vilket hushåll varje Tjänarinna ska placeras. Tjänarinnorna ska föda barn. Punkt. 3 kvällar varje månad, vid ägglossning, blir de fasthållna av Hustrun i huset medan Anföraren, herrn i huset, våldtar dem. Tjänarinnan fråntas sin identitet genom att döpas efter Anföraren. Om Anföraren heter Steve blir hennes namn Of Steve, Ofsteve. En ägodel som fyller en funktion, men om ägodelen inte lever upp till förväntningar och krav blir den inte bara utbytt utan även bestraffad. De gånger de blir gravida och föder ett friskt barn tillhör det förstås Anföraren och Hustrun. Livet som Hustru är inte särskilt lajbans det heller för de är förbjudna att läsa och skriva och blir de påkomna huggs ett finger av.

Det tjatas sååååååååååå mycket om gud och de citerar hela tiden passager ur Bibelns Gamla testament. När gud skapade människan gav han henne fri vilja, men han borde ha specificerat den förmånen och lagt till att människan ska ta ansvar för de handlingar som utförs med den fria viljan. När en fundamentalist får en komplimang för väl utfört arbete blir det ödmjuka svaret att gud vägledde. När en fundamentalist är missnöjd används bestraffningen i guds namn. Det är ju jäkligt bekvämt. Var kommer den fria viljan in? Den får absolut inte användas till att ifrågasätta. Ett Gilead skulle aldrig kunna uppstå i Sverige tack vare sekulariseringen. USA däremot… Jag undrar om det finns några ateister där över huvud taget? Jag har förståelse för de som finner tröst och styrka i sin tro med tanke på hur världen ser ut idag och det händer att jag avundas dem. Samtidigt upplever jag mig som utövande ateist som ärligare och ifrågasättande. Vi ateister framställs ofta som omoraliska och utan några som helst riktlinjer. Jag har aldrig snattat. Jag har aldrig medvetet skadat någon. Jag är inte ute efter att roffa åt mig mer än jag förtjänar. Jag skulle aldrig få för mig att fuska med deklarationen eller mina uppgifter till Försäkringskassan. Det skulle aldrig falla mig in att vara otrogen. Jag behöver inga budord för att leva som jag lär. Moralen och värderingarna har jag fått med mig hemifrån och mina föräldrar var inte det minsta religiösa. De religiösa säger ofta att de är ”goda kristna” när de håller på med diverse välgörenhetsarbete, men vad är då de ateister som håller på med samma välgörenhetsarbete? De är ärliga. De är medmänskliga utan baktankar och förhoppningar om att få det bra efter att de dött. I asiatiska länder där de tror på fler än en gud och där de offrar i hopp om att inte hamna i helvetet eller vad de väljer att kalla det kan ärligheten i godhjärtade handlingar oxå ifrågasättas. Gör de det för att de vill eller för att behaga någon gud?

Det som gör att Gileads värderingar har blivit obehagligt aktuella i USA är att de är på väg att frånta kvinnans rätt till abort. Inte bara efter 12:e veckan utan från och med ögonblicket för befruktning. Det finns undantag och det är om kvinnan blivit gravid efter incest eller om kvinnans liv är i fara om hon fullföljer graviditeten. Det finns även ett tredje undantag och det är graviditet som följd av våldtäkt, men med tanke på hur hopplöst svårt det är att få en våldtäkt så långt som till en rättegång för att inte tala om en fällande dom (just det här gäller i högsta grad i Sverige), så kan de lika gärna stryka det undantaget. En av kommentatorerna på DN.se undrade hur det skulle bli om det barn som tvingats att födas fram skulle visa sig vara homosexuell? Räknas den personen som en fullvärdig, amerikansk medborgare?

Jag avskyr våld och brukar ofta snabbspola förbi såna scener, men slutscenen i sista avsnittet av The handmaid’s tale spolade jag inte förbi. Det våldet var berättigat. Personen fick vad han förtjänade. Den serien kan göra vem som helst till manshatare.

Överlevnad

Det finns många dystopiska berättelser numera. Det är inte bara jag som ser dystert på mänsklighetens framtid. När ”Stjärnfall” av Lars Wilderäng kom handlade många berättelser om hur det samhälle vi nu känner till kraschar när allt vad el och vatten slutar fungera och det går fort. De senaste åren har klimatförändringarna fått inta en större plats och det är väl helt naturligt. Jag är en dysterkvist och upplever den hoppfulla lågan som finns i de flesta berättelserna som naiv och tvådimensionell. Det förutsätts alltid att människan kommer att göra allt, precis allt, för att överleva och det finns ingen plats för oss tvivlare. Vi som inte vill överleva till varje pris utan att få ett drägligt liv på köpet.

Den ryske dåren som hotar allt och alla (jag vill faktiskt inte nämna honom vid namn den här gången för han har lite Voldemort över sig) har aktualiserat möjligheten att allt kan utplånas. Ryssland firade – ironiskt nog – fredens dag för ett par veckor sedan och då tog dåren tillfället i akt att fläska på med militärparader, stridsvagnar och flygplan. Alex Schulman skrev att han upplevde det som att han var med i en skräckfilm. I en av kommentarerna tipsades om en film från 1984, ”Threads” som handlar om vad som händer om man blandar in kärnvapen. Den finns inte tillgänglig på något, för mig, möjligt sätt, men det finns korta avsnitt på YouTube (vad finns inte på YouTube? Imponerande!). Trailern och ett avsnitt på drygt 5 minuter fängslade mig samtidigt som det gjorde mig skräckslagen. Den är inspelad som en dokumentärfilm och är därför lite skakig och trovärdigt kaotisk, rädslan och paniken känns framför allt i det att personerna har svårt att ta in vad som händer. Den utspelar sig i en mindre stad och bomben släpps över London. Först syns svampmolnet, sedan kommer kraftiga pulser som slår ut allt vad elektricitet heter, sedan själva smällen när byggnader rasar, fönster kraschas och bilar flyger omkring. Sist kommer elden och den skonar ingen. Ingen. Under en demonstration innan bomben släpps ser man en kvinna på en scen med en megafon: ”There are NO winners in a nuclear war!!!” Det finns inga vinnare i något krig, men i ett kärnvapen krig finns det definitivt inga. Allt förstörs. ALLT. Kvar finns bara strålning och död mark. Vem fan vill överleva det?! Då hjälper det inte att ha ett rejält lager med jodtabletter i medicinskåpet.

Jag såg en film idag på HBO Max. ”The road” (Vägen på svenska) som bygger på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Filmen är från 2004, så den var lite före dystopierna som handlar om klimathotet för här sveps allt iväg av jordbävningar som för med sig bränder och stormar och en allt mer rubbad väderlek. Det hade kunnat vara resultatet av kärnvapen för inget finns kvar. Inga djur, ingen gröda, vartenda träd har dött. När det startar är mannen och hans gravida fru ensamma. Ett halvår senare föds sonen. 10 år senare vill inte frun vara med längre. Hon har min fulla förståelse. Hon vill dö och inget eller ingen får henne att ändra sig. I de vanliga katastroffilmerna ger inte en förälder upp, inte så länge barnet lever. Den här filmen skiljer sig från mängden på det viset. Efter det ger sig pappan och sonen iväg söderut, mot havet och det är det filmen handlar om. Rädslan. Hopplösheten. Hungern. Desperationen. Det spelar ingen roll vilken genre en film tillhör för det måste alltid finnas en gnutta trovärdighet och den berättelsen känns trovärdig. Pappan litar inte på någon. Medan de stapplar vidare slår de inte ihop sig med likasinnade för att sedan bilda ett nytt samhälle som växer och drar med sig de stridigheter som funnits så länge människan varit mer än en till antalet. Det finns ingen trygghet i att vara fler. Berättelsen är lågmäld och långsam. Man får inte veta namn på vare sig personer, städer eller samhällen. Filmen är amerikansk och utspelar sig förmodligen i ett ödelagt USA, men det hade lika gärna kunnat vara Europa eller Afrika. Allt är så oerhört utplånat att det blir identitetslöst.

En aspekt som inte finns med i en enda av alla dystopiska berättelser som jag läst och sett och det är många för mitt pessimistiska jag tilltalas av eländet och jag får perspektiv på mina egna problem för det kan alltid bli värre, är mediciner. Jag menar inte antibiotika och smärtstillande. Jag menar antidepressiva och blodtryckssänkande, insulin och ångestdämpande (den sista borde behövas av alla!). Jag tar inga direkt livsnödvändiga mediciner mer än möjligen blodtryckssänkande, men när allt skiter sig och det inte finns mat kommer jag att gå ned massor i vikt och då behöver jag inte blodtryckssänkande. Jag har köpt en bok av Miguel Guerrero som heter ”Krisberedskap för alla: en handbok för dig som inte är prepper”. Jag har inte läst den än en och en genombläddring sa mig att den är tyngre än förväntat, MEN inte heller här finns något om mediciner utöver Alvedon och plåster. Det kanske räknas som mindre betydelsefullt eftersom man kommer att ha annat att tänka på. Nå väl. När det skiter sig kommer jag inte att göra allt för att överleva, så jag kan nog vara utan antidepressiva.

Allt det här dystopiska leder mig in på varför ett människoliv anses heligt och varför i hela friden allt är bättre än att dö. Ingen av alla oss som lever på denna planet har bett om att få födas, så varför ska vi vara tacksamma för livet vi fått? Läkare svär en ed som innebär att alla liv ska räddas till varje pris och hur det fortsatta livet ser ut har ingen betydelse eftersom allt är bättre än att vara död. Jag har inställningen att kvalitet kommer före kvantitet. Alltså kommer livskvalitet före möjligheten att få leva tills jag blir 100 år eller – fasansfulla tanke! – för evigt. När jag har haft självmordstankar har jag fått höra att jag ju skulle gå miste om så mycket. Den som tycker att livet är meningslöst bryr sig föga om sånt. En läkare frågade mig om jag inte ville vara med om att få barnbarn. Jag svarade att jag inte ens varit säker på att jag ville ha barn över huvud taget och idiotförklarade honom där och då. När jag är deprimerad och upplever världen som en enda plåga, så är det ett tecken på sjukdomen som sådan, men själva tanken har funnits länge. Världen blir inte ond och livet känns inte hopplöst över en natt. De kritiska tankarna finns alltid med mig och förstärks helt enkelt när jag mår dåligt. Jag läste ett brev till Insidan på DN. för ett tag sedan från en man som skulle fylla 70 och kände att han hade levt färdigt. Det fanns omständigheter i hans liv som jag inte tar med här eftersom den springande punkten var om det var fel av honom att inte ha dåligt samvete över att han bestämt sig för självmord. Det är många som säger att han borde ha det för, åter igen, livet ska man vara tacksam för och inte slänga bort bara för att man mår dåligt. Det faktum att man kanske har familj är av underordnad betydelse för man är övertygad om att de får bättre utan en. Eftersom jag är ateist tar jag inte med den religiösas inställning till liv och död utan frågar er andra: tycker du om att leva? Fundera på det ett tag och var uppmärksam på formuleringen. Det handlar inte om ifall du är lycklig utan om du tycker om att leva i det stora hela. Känner du tacksamhet över att dina föräldrar satte dig till världen? Skulle du göra precis allt för att överleva när allt så småningom kraschar, för det kommer det att göra, eller är du egentligen rädd för döden eftersom du inte vet något om den och det inte finns någon som kan berätta? Kanske är det för att jag hunnit bli 57 år, kanske är det för att mitt liv inte varit någon dans på rosor, kanske för att jag aldrig upplevt en lång sammanhängande period av bra hälsa som jag är dyster, men allt det har snarare fört med sig att jag inte tar något för givet. Jag tänker mycket. Jag funderar och reflekterar. Gör du det?

Gammal

Det är ett säkert kort att driva med äldre personer när de visar sig ha svårt att hänga med i trender och uttryck eller att de hela tiden påstår att det var bättre förr. Jag fyllde 57 i år och nu förstår jag alla de som är i 80-årsåldern som när de ser sig i spegeln undrar vem tusan det är? Utsidan är skrynklig och hängig medan insidan känns pigg och alert. Pär fyllde 60 och har väl passerat en åldersmässig milstolpe. När jag ser på honom ser jag inte en 60-årig man utan någon som är pigg och alert och som fortfarande vill göra saker och har idéer till diverse projekt han kan stöka med på övervåningen. Han och jag är aktiva på olika sätt. Mina aktiviteter är introverta och fokuserar på det som rör sig i huvudet. Jag har inget behov att få nya intryck genom att träffa människor. Jag läser, ser dokumentärer, löser korsord, bloggar och läser DN. Trots denna mentala aktivitet känner mig gammal. Lite bakom. Trögfattad. Ifrågasättande. Jag är ofta skeptisk till allt som är nytt eftersom jag alltid har med mig ordet varför. Varför är den tekniska prylen bra att ha? Varför reagerar människor som de gör? Varför kan skolan inte lära ut skillnaden mellan de och dem? Varför når vissa filmer och böcker fram till mig medan andra inte gör det? Varför har många böcker ett omslag där man ser ryggen på en person (det är något jag har undrat i ett par år nu)? Av den här anledningen undrar jag om de som är 25 år och yngre är så öppna och toleranta som jag får intryck av?

Är jag verkligen så himla bakåtsträvande för att jag tycker att pronomen och sexuell tillhörighet har fått ett snedvridet fokus och att det verkar självklart att man talar om för omvärlden vilken läggning man har? Det finns fortfarande män och kvinnor det vill säga de som känner att de har ett så enkelt pronomen som han respektive hon. Numera får man stämpeln ”Heteronormativ” när man väljer något så simpelt och ”Heteronormativ” är ingen komplimang. Homosexuell/lesbisk är jag på det klara med. Även bisexuell och trans. (Att leva med känslan att man är född i fel kropp måste vara bland det jävligaste som finns.) Asexuell förstår jag oxå. Det är när pronomen som binär personlighet kommer in i bilden som jag blir fundersam. När en person anser att den är plural. Jag kan inte säga han eller hon utan ni eller dem. Vad grundar sig den upplevelsen på? Vill de personerna inte tillhöra någon version av de pronomen som är etablerade? Jag associerar till mutipla personligheter eller när en kunglighet talar om sig själv i tredje person. Det är här min reflektion om 25 år och yngre kommer in. Är allt det här helt självklart för dem? Skulle en ung människa bli kallad trångsynt och fördomsfull om binär personlighet inte är självklart? Vi lever i den mest politiskt tillrättalagda eran någonsin. Samtidigt som alla ska torgföra sina åsikter eftersom vi har yttrandefrihet bör vi ändå inte torgföra att vi är några som inte riktigt hänger med i till exempel pronomenfloran för då är vi diskriminerande och trångsynta.

Film och litteratur utvecklas i nästan samma takt som samhället. Det fanns en tid när Cosby utmanade genom att inte ha med en enda vit. Sedan kom homosexualiteten in i bilden och plötsligt kryllade det av feminint gestaltade gay-män som alltid var en suverän kompis eftersom kvinnor kunde diskutera både mode och snygga killar med dem. Lite senare kom de lesbiska kvinnorna, men framställdes alltid som hårdföra, kortsnaggade typer som egentligen ville vara en man. Efter det flyttade homosexuella ihop och när det blev lagligt för dem att gifta sig (i USA som alltid är lite efter) och sedan att skaffa barn, så fanns de alltid representerade i filmer och böcker. Med backspegeln i handen är ”Vänner” en av de vitaste och mest heteronormativa serier som någonsin gjorts. Det är ett av flera sammanhang som jag undrar var gränsen mellan politisk korrekthet och det självklara går. Handlar det om att jag har växt upp med och har kunnat följa hela den här utvecklingen som jag inte ser den som självklar? Netflix har vidgat vyerna för mig i och med att de tar in filmer och serier från framför allt Europa. Tyskland, Turkiet, Spanien, Italien, Frankrike, men även Brasilien och Afrika. Där trycks allt det jag skrev ovan inte upp i ansiktet på mig på samma sätt. Det verkar inte finnas samma behov av att hela tiden övertyga omvärlden om att de är fördomsfria. USA fortsätter att vara det land som producerar flest filmer och serier på den svenska marknaden och USA förblir USA med sin skenheliga syn på sexualitet och politisk korrekthet. Trots att de har haft en afroamerikansk president och nu har en kvinnlig vice president, trots att serier som ”Modern family” skriker ut sin gay-vänlighet och Michael Douglas kan visa upp hela sin åldersskrynkliga lekamen i ”The Kominsky method”, så vågar de inte riktigt släppa taget helt och hållet. I ”The Kominsky method” är huvudpersonen, Michael Douglas, ihop med en kvinna som ska föreställas vara i hans ålder d.v.s. 70+, men om hon är det har hon botoxat och plastikopererat bort åtminstone 15 år. En film med en kvinna som blir kär i en glasögonprydd man är helt ok, men inte tvärtom. I de fall hon bär glasögon slutar det alltid med att hon gör om sig och skaffar linser. En kvinna som har ett förhållande med en tjock man är vanligt, men tvärtom? Sällsynt. Det finns inte en enda scen där 2 tjocka personer har sex. Inte en enda. I ”Grey’s anatomy” är den stadiga dr Bailey gift med en biffig typ och det antyds att de har sex, men det visas aldrig på samma sätt som det görs med alla smala människor är med i samma serie. USA vet inte hur de ska förhålla sig till den kvinnliga bröstvårtan. I serien ”Haunting of Hill house” (mycket möjligt att jag minns titeln fel) finns en kort scen där mamman går genom en korridor iklädd endast ett långt, åtsittande nattlinne med bara axlar och utan bh. Hon har en rejäl byst, men inte en tillstymmelse till bröstvårta.

Som avslutning kan jag säga att medan jag skrev ned de här funderingarna som funnits med mig så länge jag började ifrågasätta och undra, så har jag kommit fram till att det är en stor fördel att ha fått vara med om alla dessa förändringar för det är alltid något positivt att inte ta något för givet eller självklart.

Film är inte bäst på bio

Det är måååååånga år sedan jag gick på bio. Jag tror att det var tillsammans med Elin och vi såg den sista filmen i Twilight-sagan på Filmstaden vid Hötorget. På den tiden köpte vi alltid bio-godiset på Caramella som låg och fortfarande ligger på Slöjdgatan snett mitt emot Filmstaden. Deras utbud och kvalitet var svårslaget medan Filmstadens var fisigt och dyrt särskilt som ingen av oss är någon popcorn-fantast. Redan då var biljettpriserna löjligt höga, men låg åtminstone under 100-lappen. Idag får man pröjsa 149 kronor för en biljett. Om du vill ha en stor popcorn och läsk till får du lägga till 104. 253 spänn för ett enda besök och då finns det inga garantier för att filmen är bra. Jag läste det i DN.se idag. Det är en kinaman från en kommunistisk diktatur som äger större delen av Svensk Filmindustri nu. Han har så mycket pengar att han förmodligen kan försörja hela sitt land, men vill ha mer bland annat genom att höja bio-priset. Hur många barnfamiljer har råd att gå på bio med dem priserna? Det finns en anledning till att streaming-tjänster som Netflix tar över marknaden och jag ser inga problem med det. Bio är överskattat. Volymen är så hög att det är på smärtgränsen. De skryter alltid med att ljudsystemet är världens bästa, men i så fall borde de kunna dra ned volymen. Folk är ohyfsade. Punkt. När jag ser film hemma har jag min bekväma soffa och jag kan mumsa på vad jag vill. Ingen knölig jacka eller väska som ska få plats. Ingen påfrestande reklam. Jag kan pausa om jag behöver gå på toaletten och jag kan avbryta om filmen är dålig. Vi har platt-TV och soundbar. Vi betalar mindre per månad än vad ett enda biobesök kostar, så varför skulle jag vilja gå på bio?

Läskramp

Varför är det så svårt att hålla igång det som jag tycker om och som jag mår bra av? Skrivkramp är ett vedertaget begrepp och nu tycker jag att läskramp oxå ska bli det. Mina små hyllor i läsrummet innehåller många böcker. Både sådana jag redan har läst och vill läsa om och helt nya. Det brukar fungera att läsa om en favorit bara för att komma igång och minska kraven på koncentration, men inte den här gången. Jag har så svårt att kompromissa. När jag hittar något jag tycker om, vare sig det handlar om något ätbart, en genre, ett intresse, ett spel, så är det endast det som gäller. Jag brukar kalla de för dillen. I somras återupptäckte jag The Sims 4 och kunde sitta och bygga hus i timmar. Jag hittade en bokserie om Alex Verus av Benedict Jacka och så läste jag den ena boken efter den andra tills det tog stopp. Jag har återupptäckt Start, den rostade havremüslin (det kallas granooooola numera) och, ja, jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag. Jag jobbar hela tiden med att variera mig för när ett dille går över känner jag mig ofta lite vilsen. ”Och nu då?” En form av trygghet som försvinner när jag plötsligt får tid över eller måste välja något nytt att äta. Jag blir så ofta sååååå trött på mig själv. De senaste 2 veckorna har jag börjat lösa korsord igen och har till och med skaffat en prenumeration på favoriten från förr, ”Bra korsord”. Det tog faktiskt ett tag innan hjärnan hade snappat upp korsords-tänkandet, att läsa det som står i rutan, men inte alltid bokstavligt och att det finns återkommande ord, en form av muskelminne. För att återknyta till inledningen om läskramp. När jag slutade blogga för 2 år sedan, så försvann recensionerna oxå, men jag ville minnas vilka böcker jag hade läst och vad jag tyckte om dem, så jag köpte mig en läsdagbok. Hos Bokus finns en vacker sådan av Ann Handell som heter ”Boksamlingen”. Förutom titel, författare och handling kan jag fylla i vad jag tycker om språket, om någon särskild tanke eller känsla finns kvar. Det finns sidor för favoriter eller de sämsta böcker jag har läst, citat eller en minnesvärd inledning. Jag skriver mer när jag gillar en bok och när jag inte gillar den skriver jag varför (och sen ställer jag ut en i föreningens soprum där vi har en hylla för böcker och filmer). Jag läser inte ut en bok jag inte gillar, det har jag slutat med för länge sedan för det gränsar till självplågeri och fyller inget som helst syfte. De gånger jag verkligen inte gillar en bok skriver jag bara titel och författare och sen drar jag ett diagonalt streck över sidan. En detalj jag uppskattar och som får läsdagboken att kännas lyxig är bokmärket av tyg. Jag lyssnar fortfarande på böcker via Storytel och jag har blivit så kräsen när det gäller översättningar, bra svenska och inläsare att jag allt oftare lyssnar på engelska när den möjligheten finns. Det här har fört med sig att jag även har börjat läsa på engelska (igen) och fördelen med det är att jag slipper hänga upp mig på om det är bra engelska eller inte. Hehe. Brittisk engelska är ljuvligt att lyssna på.

Nutidshistoria

Historia är ett stort intresse hos mig och har alltid varit det även i skolan om man bortser från när jag var tvungen att lära mig namn och ordning på Sveriges kungar för det finns, banne mig, ingen som helst logik där! Gustav, Oskar och Erik i en salig röra och när man upptäcker att Erik den XIV (han som gifte sig med den vanliga Karin Månsdotter) medvetet hoppade över XIII (13) eftersom det kunde betyda otur, så … ja, det var ju det där med logiken. Jag sitter inte med näsan i historieböcker eftersom de alltid är så faktaspäckade så att det dammar torrt om dem utan jag föredrar när litteratur och film skildrar flydda tider och allra helst lägger till en och annan autentisk person. Det svenska kungahuset är inte riktigt lika intressant som det brittiska. I alla fall inte dagens svenska kungahus och nej, jag läser varken Hänt, Svensk damtidning, Expressen eller Aftonbladet. För några hundra år sedan var de svenska kungarna nog så maktgalna, giriga och blodtörstiga. Som pricken över i finns det numera kvinnliga författare t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Philippa Gregory som skildrar kvinnornas villkor i en värld som tillhörde männen i en utsträckning som vi inte ens kan föreställa oss.

När det kommer till nutidshistoria får jag mitt lystmäte i The Crown på Netflix. Det finns 4 säsonger och jag blev lite förvånad över att jag inte har tagit upp den i bloggen tidigare vilket en sökning avslöjade. Det är en av de bästa serien som England har producerat! Den är storslagen och välspelad och vacker på det sätt som endast engelska serier kan vara. Jag fick inte upp ögonen för serien förrän i andra säsongen. Den fjärde säsongen har hunnit fram till 1979 och framåt och då var jag 14 år. Det var när Margaret Thatcher försökte få Storbritannien på fötter genom att driva igenom nedskärningar på 4 miljarder pund det första hon gjorde när hon blev premiärminister. Det var då Irland slogs för att bli fria från brittiskt välde och IRA tog på sig ansvaret för många attentat. Det var då prins Charles förlovade sig och gifte sig med Diana och det är det här som är så fascinerande med nutidshistoria: jag sitter med facit i hand, men det blir inte mindre spännande eller intressant för det. Samma sak med Titanic eller familjen Tudor eller hur Hitler kom till makten. Jag suktar alltid efter att få veta hur och varför. Det finns ett litet smolk i glädjebägaren när det gäller The Crown och det är att producenterna egentligen inte har fått ett godkännande från kungahuset, så dramatiseringen av vissa händelser får jag ta med en nypa salt och kungafamiljen är tydligen inte alls intresserade av serien. Men det är jag! I maj släpps säsong 5 och nu repeterar jag säsong 4. Det är plågsamt att se hur Diana slängs in i den lejonkulan utan några som helst förberedelser, stöd eller ens hjälp och de som är infödda, som lever och andas traditionerna skrattar åt hennes misstag och till och med hånar henne. Hur hade hennes liv sett ut idag om hon brutit förlovningen, om hon gått på magkänsla och instinkter när hon fick veta att Charles och Camilla fortsatte att ha tätare kontakt än vad hon fick med sin blivande man?

Jag har oxå sett en av många dokumentärer om Diana och den gick oxå på Netflix. Jag minns inte vad den hette, men den var gjord efter hennes död och innehöll många intervjuer och vittnesmål. Efter skilsmässan från Charles fick hon en annan sorts uppsving. Det går inte att förneka att hon vid det laget visste hur hon skulle utnyttja sin ställning och pressen, men den brittiska pressens rykte som världens värsta är inte ogrundat. Där kan man använda ordet kränkt i sin rätta bemärkelse! Fy fan! ”Det ligger i allmänhetens intresse.” eller ”Vanligt folk har rätt att få veta.” är deras främsta argument. Äckligt är bara förnamnet! Nu är det nog läge att tala om och betona att jag absolut inte är rojalist! Jag tycker att Sveriges kungahus borde avskaffas. De kostar bara pengar och att dra fram argumentet att de gör fantastisk reklam för Sverige är inte hållbart. Om man frågar folk från andra länder vad de tänker på när man nämner Sverige (och det är när de har insett att vi inte är samma land som Schweiz), så är det inte kungahuset. ABBA, Ikea, Volvo, midnattssol, jämställdhet, socialism och förbud mot barnaga är väl de vanligaste svaren.

Spänningar

Tandläkarbesök i måndags. Jag tycker att det blir jobbigare och jobbigare att gå dit. De får mig att känna mig som en småunge som äter godis oftare än bara på lördagar och som inte borstar tänderna ordentligt. Borstar du 2 gånger om dagen? Använder du tandtråd och mellanrumsborste? Sköljer du med något (underförstått flourskölj)? Och så, de senaste åren, tjatet om el-tandborste. Jag köpte faktiskt en el-tandborste för några månader sedan och det ångrar jag inte! En Oral B som ger en lika ren känsla som en hård omgång hos tandhygienisten. Tandtråd och mellanrumsborstar har jag gnott med dagligen i flera år, men det är el-tandborsten som gjorde susen för – hör och häpna – jag hade INGA hål och INGEN tandsten över huvud taget!!! Jäklar i min lilla låda vad förvånad jag blev! Gruvandet hade tagit sådana proportioner att jag tog en Lergigan innan jag gick dit och sedan tog besöket bara 15 minuter, jag fick inga anmärkningar och behövde inte betala mer än 640 kr tack vare 300 kr i bidrag. Vilken lättnad det var! Jag studsade nästan av glädje hela vägen hem. Efter lunch blev jag så trött att jag sov i soffan ett par timmar.

Igår, fredag var det dags för nästa gruvliga besök. Läkaren på psykmottagningen som jag lämnat in ett klagomål på. Pär följde med mig. Jag avslöjar direkt att det blev ett överraskande positivt besök. Det tog en hel timme (hon har en benägenhet att prata på och börja grotta i oväsentliga detaljer) och tröttade ut mig. Kontentan är att jag fick en uppriktig ursäkt. Det finns omständigheter som ledde till att det blev fel bland annat att hon inte är van vid att journalerna finns tillgängliga på nätet direkt, även utan att hon har signerat. Det är ett val som jag, som patient, har om jag vill läsa allt eller bara det som blivit signerat. Av den anledningen var formuleringen angående schizoid personlighetssyndrom alldeles för klinisk, mer anpassad för vårdpersonal. När hon utgick från det formulär som utredningen baserades på och som jag påbörjade i augusti 2018 och avslutade i höstas, så var det 6 frågor vars svar indikerade det schizoida. Jag fick gå igenom de frågorna igår och svarade helt annorlunda. I augusti 2018 mådde jag skitdåligt, jag krisade. Då använde jag fortfarande Lyrica och nu när den medicinen inte längre finns i kroppen vet jag att jag var känslomässigt avtrubbad. Egentligen var det märkligt att jag kunde svara på någon av frågorna för flera av dem är knäppt formulerade (grammatiskt helt uppåt väggarna), men inte tusan var jag i skick att fundera eller ifrågasätta som jag var på det sätt jag gjorde igår. Hon hade tagit till sig min kritik när det gällde att hon varit för snabb att bedöma mig efter endast 2 besök och särskilt med hänsyn till att jag då hade brottats med 5 olika läkare. Jag tror att den schizoida diagnosen kommer att strykas. Summa summarum är hon fortfarande min läkare, men eftersom jag har för avsikt att avsluta mina samtal med AG är jag därmed hänvisad till (den värdelösa) vårdcentralen. Jag var trött efter besöket och resten av dagen och kvällen hade jag en sinnessjuk spänningsvärk i huvudet och ögonen var torra och irriterade trots ögondroppar.

På tal om känslomässig avtrubbning och mina val av genrer när det gäller böcker och film, så har en hel genre strukits från min lista. Jag har alltid varit och är fortfarande väldigt intresserad av verklighetsbaserade berättelser, av psykologi, av historia, av vissa brottsfall. Nu vet jag att det var tack vare den känslomässiga avtrubbningen som jag har kunnat ta mig igenom gräsliga barndomar, trauman, mord och tortyr. Det kan jag inte längre. Jag mår faktiskt dåligt av det. Jag har fortfarande inte kommit igång med läsandet, men ljudböcker slukar jag. Den senaste var en verklighetsbaserad uppväxtskildring som jag inte klarade av att lyssna färdigt på. Dels för att den var tuff, men även för att den sortens böcker tenderar att bli ett uppräknande av hemskheter. Jag har inte behov eller intresse av det längre. Den psykologiska varför-förklaringen uteblir ofta och det är den jag är intresserad av.

Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!

Känslomix

Det bor en liten kommunist i mig. En motståndare till kapitalismen som samtidigt kan se dess fördelar och utnyttjar dem, för all del. En form av skam inför att jag uppskattar ett stort utbud, ett varierat utbud samtidigt som hjärnan kan kortslutas av allt för många valmöjligheter. Jag gillar idén bakom kooperativ, att äga tillsammans, att ta hand om tillsammans, att sätta själviskheten åt sidan. Det är det jag har vuxit upp med och det är av den anledningen som Pär och jag är medlemmar i Coop och handlar i de butikerna 8 gånger av 10. Det går inte bra för Coop och det är här mitt dåliga samvete kommer in i bilden, en bristande lojalitet för ju sämre det går desto starkare borde jag hålla fast vid kedjan om jag nu inte ska verka skenhelig, men det gör jag inte. Jag är skenhelig. Konsumbutiken här i Rönninge har blivit sämre och det ganska fort. En bidragande faktor kan vara att det har varit så jäkla rörigt i omgivningarna i flera år. Det byggs över allt och allt för många parkeringsplatser har försvunnit. Kanske det vänder litet när det senaste bygget blir färdigt med alla nya boende. ICA är privatägt och mitt röda hjärta hyser en hatkärlek till kedjan. När jag klev in på ICA i Salem för första gången för några år sedan gapade jag som en fågelholk. Stort, fräscht, luftigt, mindre rörigt och betydligt bättre utbud än Konsum. Coop är ledande inom de ekologiska alternativen och har vunnit flera år i rad och det ska de vara stolta över (Änglamarks produkter har riktigt hög klass!), men de gjorde ett stort misstag när de gick över till att fokusera på sitt eget märke och knuffa ut de etablerade. Coops egna produkter är av väldigt varierande, ofta dålig, kvalitet. Utbudet i online-butiken är irriterande opålitligt och växlar från en vecka till en annan och de har gjort om sidan så att den är ologisk och svårnavigerad OCH det går inte att betala med kort (Klarna har varit inblandat sedan i våras i väntan på att möjligheten till kortbetalning ska komma tillbaka). Jag är en kund som sviker när vardagen inte blir så bekväm som jag vill ha den. Jag har börjat handla i ICA:s online-butik. Mycket att välja mellan och smartare web-sida som är enkel att använda och där jag betala med kort. Idag handlade vi på ICA Maxi i Moraberg, Södertälje och den är enorm jämfört med butiken i Salem. Utbudet är så stort att det nästan är groteskt och smått äckligt. Jag blev överväldigad. Hjärnan nästan kortslöts och bara det är en anledning att handla online, en vara i taget utan att distraheras av den voluminösa omgivningen. Dock kände både Pär och jag det som att vi var förrädare, överlöpare, svikare, men nu har jag skrivit om vår skändliga handling i min offentliga blogg, så jag står för vad jag har gjort.

Jag såg ”The day after tomorrow” idag. Den har några år på nacken, närmare bestämt 15, men den är fortfarande riktigt, riktigt bra och ju fler år som går desto mer aktuell blir den paradoxalt nog. Det är en film som skrämmer mig. Till skillnad från alla så kallade skräckfilmer är den här verkligen jävligt otäck eftersom den inte är en ren fantasiprodukt. Klimatförändringarna är ett faktum. Vår användning av fossila bränslen (petroleum och kol) leder till en växthuseffekt som får polarisarna att smälta. Smältvattnet från isarna rubbar balansen mellan salt- och sötvatten i golfströmmen som är absolut nödvändig för att vi på norra halvklotet ska ha ett hyfsat klimat. När, inte om, golfströmmen rubbas, så leder det till en förändring av klimatet och det är det vi ser i form av förskjutna vintrar och sen sommarvärme. I filmen, som tillhör action-genren, har de skruvat upp hela förloppet för effektens skull. Det som kommer att vara en långsam förändring sker plötsligt över en period av veckor. Norra halvklotet hamnar i en ny istid. Det är en skräckfilm vill jag lova!