Kategori: Böcker 2019

Besvikelser

”De första tolv” av Justin Cronin är uppföljaren till ”Flickan från ingenstans”. Jag blev besviken. Jag skulle kunna skriva att det var fel bok för mig just nu, men jag tänker inte bortförklara besvikelsen eftersom jag läste mer än 3/4 innan jag gav upp. Det blev för mycket blod och vampyrer (eller viraler som de kallas i boken), för mycket av actionfilm och hopplöshet. Jag är faktiskt förvånad över att jag tyckte så mycket om den första delen.

”En helt vanlig familj” av Mattias Edvardsson. En spänningsroman som handlar om hur mycket du skulle vara villig att göra för din familj. Dålig. Tråkigt språk och uttjatad handling. Påminde till stora delar om ”Störst av allt” av Malin Persson-Giolioto, men inte alls lika genomarbetad eller psykologisk. Den kändes grund med trista karaktärer och för många klichéer.

Folktro

”Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!

Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…

Allergi

”Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.

Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.

Ketchup-genre

”Resten av livet” av Jean-Paul Didierlaurent är en liten fransk feel-good-berättelse. Den handlar om Manelle som älskar sitt arbete inom hemtjänsten och där vissa klienter är trevligare än andra. Den handlar även om den bildsköne Ambroise som arbetar som kroppskonservator. Han älskar sitt arbete även om omgivningens reaktioner på hans yrkesval oftast är långt ifrån positiva. Den handlar om Ambroises mormor som bakar världens godaste kouignetter och om Samuel Dinsky som är en av Manelles klienter.

Drygt 250 sidor som jag kom på mig med att stressläsa (som inte är samma som att sträckläsa) eftersom den inte krävde särskilt mycket av min koncentration. Jag trodde att den skulle vara roligare, mer humoristisk och inte vet jag om karaktärerna är särskilt udda heller. Om de anses vara udda, vad är då jag själv? Sedan är det ju det där med feel-good-genren att alla får allt de förtjänar, snälla som elaka och att det alltid kommer som en ketchup-klatsch i slutet. Ketchup-genren vill jag döpa den till. Dessutom framkallar den avund hos mig eftersom jag inte tycker att det finns tillnärmelsevis tillräckligt med feel-good i mitt eget liv.

Avslut

Nu har jag läst den femte och, som det visade sig, avslutande delen om Lövberga; ”En ensam färd” av Göran Redin. Jag har fått följa Anders, Karin och Erik under nästan 30 år och det har varit händelserika år. Det är svårt att skriva vad just den här boken handlar om utan att avslöja alltför mycket samtidigt med en liten poänglöshet om du inte har läst de 4 tidigare böckerna. Däremot kan jag skriva att jag inte blev besviken! Jag slukade den och även om jag tycker att Göran Redin valde att klippa banden till själva gården Lövberga på ett onödigt drastiskt sätt visar han både mod och förnuft att avsluta serien innan den blivit söndermjölkad och osammanhängande som till exempel serien om Silfverbielke blev. Nu gäller det Göran Redin: kan du skriva fler berättelser som uppfyller våra, numera, högt ställda krav?

Träd

Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.

Det var inte alltför länge sedan de var där…

Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.

Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.

Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev ”bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat ”Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: ”En ensam färd”!!

2 ståtliga vitkindade gäss.

Rasism

”Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.

Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.

Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?

Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om ”19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.

Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin

Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin

Dubbel-recension

”Det goda folket” av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag ”En mörderska bland oss” (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. ”En mörderska…” är baserad på verkliga händelser, medan ”Det goda folket” är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern… Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.

”Romanerna om Patrick Melrose” av Edward St Aubyn. En romansvit (den här versionen innehåller 3 böcker) som höjts till skyarna och som även blivit serie hos HBO. Vilken smörja! Det är synd om lille Patrick, det håller jag med om, omgiven av självupptagna, drogande och sadistiska vuxna, men jag hade ingen lust att fortsätta läsa om hans drogupplevelser som vuxen. Språket var bra. Punkt.

Låg

Förra veckans resultat: 0 promenader och 1 styrkepass. Kommentarer? En stor suck. Tröttheten och missmodigheten trycker ned mig. Den astmatiska ansträngningshostan har kommit igång som den brukar göra på våren. Numera känner jag igen den och sätter in Pulmicort direkt. Jag kikade närmare på Lamictals biverkningar och förutom de vanligare som utgörs av trötthet, huvudvärk och yrsel hittade jag så kallad tremor – jag har känt mig oförklarligt skakig i benen emellanåt – fumlighet och värk i lederna. Så fort jag får ont i höfter, knän och vrister drar övervikts-tjat-mostern automatiskt igång i huvudet, men det behöver alltså inte vara den enda orsaken. I lördags putsade jag fönster. 7 fönster plus en mindre ruta i dörren. Det behövdes verkligen och än så länge handlar det inte så mycket om pollen som höstens och vinterns lort. Jag blev trött efteråt och fick grymt ont i alla tänkbara leder, värst var nog handlederna. Missmodigheten slog till och den hängde kvar större delen av gårdagen. Idag kom jag äntligen iväg tur och retur Salem. Det gick inte fort och motvinden var december-isande nordlig, men lik förbaskat skönt att jag kom över tröskeln! Något som har höjt mitt humör de senaste 3 kvällarna är den suveräna boken ”Små stora saker” av Jodi Picoult som jag slukar och som jag kommer att recensera snart. Att försjunka i en bok är bland det härligaste som finns!

Mordmysterium

”The seven deaths of Evelyn Hardcastle” av Stuart Turton. Den är på engelska och jag tycker att det är så svårt att läsa engelska till skillnad från att lyssna på engelska. Det är den första överraskningen när det gäller val av bok för mig. Den andra överraskningen är att det är ett mordmysterium, nästan en pusseldeckare och den sortens böcker läser jag aldrig numera, men den här intrigen skiljer sig från mängden.

Aiden är inbjuden till en stor fest på ett gods tillsammans med många andra gäster. På kvällen för festen mördas Evelyn Hardcastle. Aiden vill lösa mordet. Det finns ett stort hinder: varje morgon vaknar Aiden i en ny kropp, i någon av de övriga gästernas kroppar och hela dagen börjar om och kvällen slutar alltid med att Evelyn dör.

Jag gillar idén! Den är fantasieggande, men ack så krävande för läsaren. Förutom att den är på engelska (den finns inte på svenska), så blandade jag hela tiden ihop de olika karaktärerna med likartade namn. Att hela tiden behöva dra ned på lästempot för att inte missa något och att alltför ofta behöva bläddra tillbaka till gästlistan som finns i början av boken ledde till att jag fick svårt att komma in i handlingen på detaljnivå där nyanser och stämningar ofta finns. Jag läste inte ut den, men jag sparar den uti fall att…