Kategori: Böcker 2019

Batteriet

En hel vecka sedan sist… Vi firade bröllopsdag i torsdags. 27 år – inte illa! Förra året var det kork-bröllop. Ska jag tolka det som att vi höll oss flytande eller att vi var för korkade för att skiljas? Ha! I år är det balsa-bröllop. Balsaträ kallas också korkträ, det är väldigt lätt och inte så tåligt. Whaaat? Vi har åtminstone kommit upp i 1 ädelmetall: silver för 25 år.

I lördags var svärfar här på middag, bara vi 3 och en möjlighet att samtala utan att behöva göra sig hörd. Det blev överraskande trevligt! Min kontakt med honom har aldrig varit nära, jag har aldrig nått fram, men sedan svärmor dog för ett drygt år sedan har han – helt naturligt – förändrats och i lördags var han ovanligt öppenhjärtig och pratsam, pigg och på gott humör. Det går inte att förneka att svärmor påverkade honom väldigt mycket, det var hon som satte tonen och hon har alltid varit mer pessimistisk än vad han är. Vi pratade om så skilda ämnen som bakelser, husdjur och aktiv dödshjälp. Jag fick lära mig något nytt om honom också. Han nyser alltid 12 gånger! Inte i sträck, men när han väl har börjat blir det 12 nysningar.

I söndags var Elin och Robin här och fikade. Pär har äntligen träffat någon han kan prata kodning med: Robin. Där finns både intresse, kunskap och nyfikenhet och den här gången satt de i vardagsrummet med tv:n som extra stor skärm och roade sig. Elin och jag satt i köket och målade, drack te och pratade om allt möjligt. Det blev också himla trevligt!

Trevlig helg eller inte, så laddade mitt batteri ur. För ovanlighetens skull tog det mig med överraskning. Jag har varit helt sänkt i 2 dagar inklusive en ny (lindrig) förkylning och legat i sängen halva dagarna och inte velat äta lagad mat. Pär har åkt på ett bakslag och hostar och snorar som om han får betalt för det. Han ska försöka arbeta i morgon. Jag håller avståndet och vi sover i varsitt rum. Ingen promenad eller styrketräning och det har gett mig ångest eftersom jag hade kommit igång så jäkla bra! Idag kom jag äntligen upp och ut igen. En långsam promenad, inklusive Konsum, på 55 minuter. Det var skönt och det kändes bra! Jäss!

Visste du att det finns en motsats till placebo-effekt? Nocebo-effekt som inträffar när man inte känner sig sedd eller bekräftad inom vården och leder till misstro. Med tanke på hur dagens vårdsituation ser ut är det inte konstigt med alla rapporter om dem som verkar bli sjukare i stället för friska. Jag kom att tänka på den läkare som slutade, som jag träffade sista gången den sista maj. Henne fick jag aldrig kontakt med, hon lyssnade inte utan skrev bara ut Lergigan och Circadin och jag upplevde det som att de inte hjälpte mig för 5 öre. Jag har inte använt Circadin fler gånger, men tar Lergigan varje kväll. Nu när jag har fått distans till läkaren och förtroende för AG, så känns det som att Lergigan hjälper mig. Placebo-effekt eller inte, det viktiga är att jag mår bra.

Anna Jansson som skriver om polisen Maria Wern är väldigt omtyckt och uppskattad för sin bokserie. Eftersom det är kriminalromaner eller deckare eller polisberättelser eller vad man väljer att kalla det, så har jag struntat i böckerna. Tills nu. Jag ville ge dem en chans och det ångrar jag inte! Jag lyssnar på dem med Marie Richardson som inläsare. Det finns 20 (!) böcker hittills och de har lyckats med konststycket att få henne som inläsare av alla. Hon är en av de bästa och böcker handlar om mycket, mycket mer än polisarbete, psykopater och kvinnor som utsätts för den ena vidrigheten efter den andra. Påminner om Hammarby-serien av Carin Gerhardsen med mycket mänsklighet, humor och aktuella problem. Just nu lyssnar jag på den 9:e boken och har alltså 11 kvar. Aj lajk it!

En buske som är chockrosa!

Dillen

Nu har andra helt Lyrica-fria veckan börjat och det känns bra. Allt är lugnt även om hjärnan fortfarande inte har ställt om sig helt, men nu vet jag att det var rätt beslut att genomföra utfasningen så försiktigt som jag gjorde.

Jag har promenerat 60 minuter idag! Att ha en bok som ligger och väntar fungerar som motivation. Hehe. Det var skönt med riktigt kalla höstvindar.

Jag är kompromisslös. Det är antingen eller. Allt eller inget. När jag hittar något jag gillar klöser jag mig fast tills jag tröttnar. Det kan pågå olika länge. Dagar, veckor eller månader. Jag kallar företeelsen för ett dille. Just nu har jag dille på skivad banan i grekisk naturell yoghurt med lite hallonyoghurt för smakens skull. Kokosbollar! Målarböcker. Jag har målat mig igenom 3 exemplar av ”Mina mandalor” och så blev jag tvärtrött på den vilket kanske inte är så märkligt. För några år sedan köpte jag ”Dagdrömmar” av Hanna Karlzon. En otroligt fin och inbunden målarbok. Den gången gillade jag den inte, men gud ske lov gjorde jag mig inte av med den (att rensa är ett dille som sitter i mina gener och kommer aldrig att försvinna). Jag tog fram den igen och nu kändes den heeeelt rätt. Det fungerar inte att måla med tusch eftersom det blöder igenom till andra sidan, men jag föredrar ändå färgpennor för då kan jag experimentera med styrka, nyanser och effekter. Jag målar och målar och målar och sitter minst 4 timmar varje kväll. En ljudbok i öronen och tiden bara flyger iväg.

Behöver jag säga att jag har köpt fler av Hanna Karlzons böcker?
Stora motiv över hela uppslag. Före …
… och efter.
Små, pilliga ytor som omväxling.

Överkritisk

Varför verkar det inte finnas en bok som är tillräckligt bra för att jag ska vilja läsa ut den? Varför kan jag inte koncentrera mig? ”Så ta nu mina händer” av Stefan Wallner som jag läste 2/3 av innan jag släppte den. Den var bra skriven och intressant även om många klichéer fanns med, men sedan kände jag att berättelsen tappade fokus. Det fanns inget syfte med det överdrivna våldet. Efter drygt 200 sidor borde det ha framkommit varför. Den kändes spretig med alla olika karaktärers berättelser i både nutid och dåtid.

”Mrs Angels tårtbageri” av Gaile Parkin förstörde jag själv genom att tvinga mig själv att läsa och därför slarvläste jag. Den utspelar sig i ett land och en kultur som är främmande för mig och av den anledningen blir namnen svåra att komma ihåg förutom att de är många.

Jag saknar läsandet! Att kunna försjunka i en berättelse. Att se fram emot att sätta mig ned med boken. Att göra en kanna te och veta att de kommande timmarna kommer att ta mig bort från min verklighet. Nu har jag tröttnat på alla boknitar. Jag kommer inte att tvinga mig själv att läsa för läsandets skull. Det blir en bokapaus på obestämd tid.

Egenutgivning

”Swing time” av Zadie Smith. Den kväll jag började läsa boken blev jag sittande i nästan 4 timmar. Den var så bra! Sedan tog det stopp. Det hände ingenting. Bara en massa antydningar om vad som hade hänt och som var orsaken till att vänskapen spruckit. Jag läste inte ut den.

”Swedavien” av Johanna Juneke. En dystopi om ett framtida Sverige där invånarna är 100% kontrollerade genom elektronik. Jag läste ungefär 50 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inget vidare språk och platt handling där man inte får veta något alls om karaktärerna. Om jag har förstått det rätt är den här boken en egenutgivning det vill säga inte av något etablerat förlag och jag tycker att det är driftigt, men tyvärr är de flesta egenutgivna böcker jag försökt läsa så taffligt producerade att det går ut över handlingen. I just den här boken växlade texten mellan 2 fonter. Först trodde jag att det var ett sätt att tydliggöra skillnad på berättande och dialog, men det visade sig vara helt slumpmässigt och blev snabbt väldigt irriterande. Epigt är ett ord som kommer för mig. Dessutom använder författaren kursiverad text alldeles för ofta. Det finns möjlighet att provläsa titlar hos Bokus och jag gjorde det med ”Swedavien”, men där syntes inget av fontväxlingarna, så det blev en trist överraskning. Hade författaren ingen som korrekturläste, som kunde påpeka språkliga svagheter eller trist handling? En annan lika dåligt redigerad bok var ”Carina och korpen”.

Ting

Nu har jag äntligen tagit mig över läs-muren! Det var faktiskt nervöst. Jag var rätt och slätt rädd för en ny besvikelse efter flera boknitar, men den här boken läste jag ut på 3 kvällar. ”Räddaren av förlorade ting” av Ruth Hogan.

Anthony Peardew förlorade sin stora kärlek och fick aldrig möjlighet att hålla sitt löfte till henne. Händelsen påverkar honom djupt. Han börjar samla på saker han hittar, saker som andra förlorat. Han katalogiserar och skriver korta berättelser om varje föremål och har hjälp av sin assistent Laura. Laura får så småningom ärva allt inklusive ett löfte om att återlämna föremålen till sina ägare. I en parallell handling möter vi Eunice vars historia börjar i maj 1974 och som knyts samman med Lauras på ett väldigt skickligt sätt.

Jag tyckte om den här boken! Den var lätt att läsa med ett uttrycksfull och varierat språk. Karaktärerna kändes trovärdiga och jag uppskattade att det handlade om vuxna människor det vill säga såna som är över 30 (den ribban höjs ju äldre jag själv blir). Den viktiga humorn fanns med och även om boken tillhör feel-good-genren blev den inte smörig. Jag kommer att läsa den fler gånger!

Boknit

Antingen har jag halkat ur min läsperiod eller så har jag blivit så kräsen att jag inte hittar någon bra bok. Det är ingen ny situation, tyvärr. ”Av gudarna märkta” av Snezana Lindskog skulle kunna vara bra om det inte var för språket och jag klarar inte att se förbi ett dåligt språk och därför tror jag att det blir allt färre böcker som kommer att passera min orimligt kritiska blick. Det är alldeles för många adjektiv (påminner mig om Elisabet Nermert). Det blir smörigt. Många upprepningar och en ansträngd känsla av att hitta synonymer för att undvika just upprepningar. Jag läste 35 sidor.

Platt

”Fågelfångarens son” av Richard Hobert handlar om Esmar och Johanna som desperat behöver få en son om de ska få behålla sin gård. Den svenska värdshusvärdinnan Livia hjälper dem i största hemlighet. Berättelsen är baserad på verkliga händelser på Färöarna under 1800-talet.

Richard Hobert har skrivit sin första roman. Hittills har han gjort film och jag tycker nog att han ska fortsätta med det. Handlingen är småfånig och allt känns väldigt platt utan känslan av miljöer eller karaktärer. En känsla av filmmanus i dess negativa bemärkelse.

”Sära”

I bokgruppen på FB hittade jag ett tips på 2 fantasy-böcker av en författare som heter Nene Ormes. Ett ovanligt namn och jag tog för givet att hon inte var svensk, men där misstog jag mig. Böckerna ”Udda verklighet” och ”Särskild verklighet” kom ut för ca 7 år sedan och jag hittade dem hos Bokbörsen. Jag har inte någon bra erfarenhet av begagnade böcker, särskilt inte pocket, men det går att hitta helt nya, olästa exemplar och de här böckerna var det.

Den handlar om Udda som plågas av hallucinationer och onda drömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det finns en brunn där som Udda känner att hon måste undersöka för att se om hon kan rädda kvinnan. Hon hittar en märklig undre värld med gångar och rum. När hennes vän Daniel ensam ger sig iväg till brunnen och försvinner spårlöst blir det upptakten till en jakt där Udda upptäcker en helt annan verklighet som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar.

I den andra boken, ”Särskild verklighet” har några veckor passerat och det är dags för den årliga festivalen i Malmö. Med festivalen som bakgrund fortsätter kampen mellan det onda och det goda, men det är inget som vanliga, mondäna människor märker.

Jag tycker om de här böckerna! Nene Ormes har ett rikt språk, ett bra språk. Även om flera av varelserna är påhittade känns de ändå trovärdiga. Man får inte veta något om vare sig Uddas eller Daniels bakgrund eller uppväxt, men det känns inte nödvändigt. Det är X år sedan den andra boken släpptes antar jag att vi inte kan vänta oss en fortsättning.

Jag föredrar svensk fantasy. Om berättelsen utspelar sig i ett annat land (då menar jag ett icke påhittat land) känns redan det som fantasy för mig som inte är särskilt berest. Det är mer lockande och fantasieggande att föreställa sig andra världar befolkade av ovanliga varelser när det utspelar sig i en bekant miljö.

Det känns inte som att jag har gjort den andra boken rättvisa mer än att jag gav mig 17 på att läsa ut den och jag skummade igenom den sista fjärdedelen. Min period av läslust försvann tillsammans med koncentrationen och det har tagit flera veckor för mig att läsa ut den.

PS! I första boken heter för Elixir. I den andra boken heter den Särskild. Ingen antydning om namnbyte. Varför?

Kurtisanen

Anna Laestadius Larsson har blivit en av mina absoluta favoritförfattare! Tillsammans med Göran Redin skriver hon om svensk historia på ett sätt som är beundransvärt. Jag har läst alla böcker av Laestadius Larsson. De 3 böckerna om Hedvig Elisabeth Charlotta: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Jag har även läst hennes bok om Hilma af Klint som jag inte tyckte lika mycket om, men det berodde mest på att jag inte tyckte att Hilma var särskilt intressant utan mest flummig.

”Kurtisanen” utspelar sig under Gustav III styre precis som böckerna om HEC. Beata Charlotta Eckerman är knappt 20 år och är skådespelerska på den tidens stora teaterscen Bollhuset. Hon kämpar för sin och familjens överlevnad samtidigt som hon tampas med konkurrenter på teatern och då främst Charlotte Slottsberg (det kryllar av Charlottor i Larssons böcker – ett vanligt namn på den tiden). Det fanns inga möjligheter för en kvinna att försörja sig om hon inte gifte sig, men det innebar inga garantier heller ifall maken dog eller valde att överge familjen. En period blir Beata Charlotta försörjd av överståthållare Carl Sparre, hennes ”sockerpappa”. Det var han som fick in henne på kurtisanbanan. Hertig Karl, Gustav III:s yngre bror fick upp ögonen för Beata Charlotta och var fast besluten att få henne som sin mätress. Flera baksluga turer och förräderier ledde till att Gusav III landsförvisade Beata Charlotta. Hon hamnade, mer eller mindre lottlös, i Paris. Efter några år där beslöt hon att åka på den sortens bildningsresa som endast var förunnad välbärgade unga män. Hon tillbringade flera månader i Italien och kom i kontakt med det italienska hovet. Till slut fick hon återvända till Sverige och blev snart inlurad i spionverksamhet.

Det här är en härligt tjock bok på 466 sidor fyllda av historiska fakta invävda i en delvis påhittad berättelse om en, för sin tid, omtalad kvinna – en mamsell av den bättre sorten. Miljöerna är tydliga och mustiga för det luktade inte gott i Stockholm på den tiden och det här med dagliga bad såg man misstänksamt på. Den värld vi lever i nu på 2000-talet är fortfarande männens värld, men inte som då. Kvinnorna hade inte en chans att klara sig utan åtminstone en man i sitt liv. Det sociala nätverk som vi tar för givet fanns inte då och jag citerar ett stycke ur boken: ”Alla hade sin uppgift att fylla. Lika obestridligt som adeln skötte sina ämbeten och förvaltade sina ägor, prästerna stod för den andliga spisen, borgerskapet ansvarade för handeln och bönderna tog hand om jordbruket behövdes de ståndslösa tjänarna och arbetarna för att landets hushåll, gårdar och industrier skulle fungera. Sysslolöshet och arbetslöshet var inte acceptabelt, det var envars ansvar att visa att den hade laga försvar. För män innebar det att de kunde försörja sig med ett hyggligt arbete, för kvinnor detsamma eller att de var försörjda genom äktenskap. De som inte kunde påvisa det var försvarslösa och straffades genom att tvångsvärvas till soldater eller med straffarbete som här på spinnhuset. ”

Beata Charlotta var inte frisk. Periodvis led hon av kraftiga magsmärtor och hosta som gjorde henne sängliggande. Efter flera år kom det fram att hon led av spolmask som hon ådragit sig när hon satt i spinnhuset där förhållandena var vedervärdiga. Hon dog 1790 vid 31 års ålder.

Gränslöst

”Snösommar” av Kristina Hård. Den andra delen i Kaiserarvet tar vid 4 månader efter att ett luftskepp kraschade in i Kaisertorn och Ingra Varg nästan dog på kuppen.

I och med Linus Kaisers död drar ett oväder in över Sverige. Det för med sig is och snö i sådana mängder att allt begravs. Det handlar nu om överlevnad för alla. Ingra Varg vaknar efter att ha legat i koma i 4 månader. Halvar gör sitt allra yttersta att rädda Claudia från trollens grepp. Finansminister Erik Skog är på jakt efter kartan som kan leda honom till trollguldet och han är övertygad om att Ingra kan hjälpa honom.

Boken är så bra, så bra!! Jag ville inte att den skulle ta slut! Kristina Hård har byggt upp en helt ny värld utanpå den vi känner så väl och hon är skicklig. Det är bara fantasin som inte har några gränser, men det gäller även att behålla en liten smula logik och trovärdighet och jag tycker att hon lyckas med det. Det är länge sedan jag läste så här bra fantasy för vuxna befriad från tonåringar som saknar ödmjukhet, men som har dolda förmågor.

En anledning till att jag inte ville att boken skulle ta slut är att den avslutande delen, ”Blodkraxa”, skulle ha kommit ut 2018, men har blivit försenad på obestämd tid enligt förlaget Mörkersdottir.