Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
”Svavelvinter” av Erik Granström hade jag läst 125 sidor av innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad. Erik Granströms gränslösa fantasi och makalösa namnkonstruktioner fick min koncentration på fall. Jag behåller boken för det är mycket troligt att jag försöker mig på den igen. Den känns för genomarbetad för att bara dumpas.
”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara. 4 vänner i New York. En vänskap som sträcker sig över flera årtionden. En arkitekt, en konstnär, en skådespelare och en advokat; Malcolm, JB, Willem och Jude. De träffas i college och trots att alla inte bor kvar i New York och trots – eller tack vare? – att de inte träffas under långa perioder mattas inte vänskapsbanden. Det är kring Jude de cirklar. Han har gräsliga upplevelser i bagaget som påverkar hela hans tillvaro på ett fullständigt genomgripande vis. Det finns en enda person han litar helt och fullt på: Willlem.
Boken är drygt 700 sidor och är absolut läsvärd till största delen, men den hade kunnat kortas med säkert 200 sidor. Den är skriven av en kvinna (namnet i sig gav inga ledtrådar till kön, så jag googlade) och hon har valt att skriva om 4 män – det är över huvud taget få kvinnor med berättelsen och de som är med figurerar bara i utkanten. Trots att det handlar om 4 män är det inte det minsta grabbigt och det är mycket känslor och en hel del navelskådande och jag är kanske fördomsfull eller naiv, men jag har svårt att få ihop just de företeelserna. Det kan vara en anledning till att jag inte föll handlöst för boken som så många andra har gjort. Den känns även väldigt amerikansk då mycket rör sig från ena ytterligheten till den andra; de är så fruktansvärt framgångsrika och prövningarna de utsätts för går inte av för hackor de heller. De 50 sista sidorna skummade jag för då hade det för länge sedan blivit för mycket av allting.
Hanya Yanagihara kan berätta och hon har ett underbart språk och det är en riktigt bra översättning. Jag behåller den här boken, men det är tveksamt om jag kommer att vilja läsa den igen.
Varning för spoiler!
Jag har lyssnat på ”Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, ”En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.
Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken!
Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att ”uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan ”trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.
I början av ”Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. ”Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men ”Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!
Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!
”En brasiliansk med svans” av Eva Rosengren. Titeln gjorde mig nyfiken och så det faktum att inget av omdömena säger att den är en feel-good bok för den genren är jag sjukt leds på.
Marilyn är 50 nånting och sjukpensionär. Hon lever ensam och hon är ensam. Hon vill ha det så. En dag när hon sitter på sitt vanliga fik vid sitt vanliga bord med sin vanliga kopp kaffe kommer Anna fram till henne och sätter sig med sin egen kopp kaffe. De börjar prata. Stolpigt och trevande, men det behövs inte mer för att en sorts islossning ska starta inuti Marilyn. Marilyn och Anna blir vänner och de drar iväg på den sortens aktiviteter som vänner brukar dra iväg på. I bakgrunden finns en figur som är ute efter Marilyn, som inte vill henne väl. Vem är det?
Eva Rosengren är en bra berättare. Det gick fort att läsa den här boken för den flöt framåt hela tiden med korta kapitel. Hon visar att det är möjligt att leva med både det enkla och det svåra i samma båt. Man har bagage som formar en, men det betyder inte att man inte kan förändras, att man kan ha nytta av sina erfarenheter. Mycket möjligt att jag vill läsa om den, så den åker upp på övervåningen!
”Fri” av Natsuo Kirino kom på svenska 1997. Jag läste den första gången på 2000-talet och jag läste den en andra gång och nu har jag läst den en tredje gång. Elin tog den boken till sig så pass att den följde med i hennes flyttlass hemifrån. Oops. Jag köpte ett inbundet ex från Bokbörsen.
4 kvinnor arbetar nattskiftet med tillverkning av färdiglagade matlådor. Det är olika villkor för dem alla i en kultur där kvinnor äldre än 20 inte göre sig besvär i hopp om att få ett nytt jobb. När en av kvinnorna får nog av sin man eftersom han slår henne och eftersom han har spelat bort alla deras sparpengar, så stryper hon honom. Häpp. Vilket är det enklaste sättet att frakta bort en död kropp? Jo, man styckar den. Ett badrum blir slaktrum och en svag länk i kvinnokvartetten brister och riktiga ”yakuzas” får vittring på dem.
På ett sätt är det en kriminalroman eller deckare, visst, men det faktum att den utspelar sig i Tokyo, Japan och att det är 4 starka kvinnor det handlar om ger i alla fall mig en helt ny dimension. Det är den sortens sega, uthålliga kvinnor som inte blir deppiga över vardagens tristess. De gör det de måste göra för att klara sig och sina familjer. Det är männen, de stora starka Männen, som tappar lusten och vänder ryggen till eller blir kär i spelhallens värdinna eller helt enkelt tröttnar och drar hemifrån. Kvinnorna fortsätter hålla kvar ramarna för det liv de är vana vid.
Det finns ingen humor i den här boken. Jag tycker att humor är väsentligt oavsett vad boken handlar om. Den är grå, den är osar av frityrolja, den är varm och kvav, den är driven. Det blir aldrig något jönsigt velande hit och dit utan – pang! – nu gör vi så och den som inte vill vara med är fri att gå. Den stora frågan är ändå: kan pengar göra dig fri?
Natsuo Kirino var den första japanen att få Edgar Allen Poe-utmärkelsen för den här boken. Hatten av!
”Den ofrivilliga hjältens handbok” av Mattias Kulkepp gillade jag inte. Den var svamlig. Jag tror att jag skulle ha tyckt att den var rolig på den tiden jag skrattade åt ”Liftarens guide till galaxen”, men inte nu.
”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta. Det finns 2 anledningar till att jag blev nyfiken på den här boken. För det första att det är en finsk författare och de läser jag inte ofta. För det andra att det handlar om en miljökatastrof som, skrämmande nog, inte känns särskilt orealistisk (om golfströmmen sätts ur spel kommer isarna att smälta, havsnivåerna att stiga och färskvatten bli en bristvara).
Nora Kaitio lärs upp till temästare av sin far. Eftersom familjen driver ett tehus med återkommande teceremonier har de extra tilldelning av vatten, men det ingen annan vet är att de även har tillgång till en källa med klart, friskt vatten. Det är krigstider och militären tränger sig på allt mer. Norias mor väljer att fly till och Noria planerar att komma senare. Norias far är sjuk och en kort tid innan han dör berättar han för henne om källan och att hon, som temästare, får överta ansvaret för att den förblir hemlig. Hemligheter har en benägenhet att inte förbli hemliga…
Jag tyckte om den här boken! Det jag uppskattade mest var det långsamma tempot. Det är ingen actionspäckad hetsig thriller med en 17-årig tjej som ska rädda världen både från undergång och tröga, rigida vuxna. Norias familjs hela liv påverkas av att källan inte avslöjas. Vattenbrottslighet medför stränga straff. Emmi Itärantas språk är vackert och lågmält, eftertänksamt.
Slutet får mig att undra om Emmi Itäranta planerar en fortsättning.
”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George. Jag gillar idén med att ha en bokhandel på en pråm och jag gillar idén att den fyller funktionen av apotek, men det är det enda jag gillar. Den är seg och språket har en rytm som jag inte kom underfund med och det gjorde att jag hade svårt att sjunka in i den.
PS! Jag älskar omslaget!
”Kåda” av Ane Riel. Jösses, gott folk, vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar och efteråt satt jag bara och höll i den, strök den över omslaget (som är urläckert!), njöt av den inbundna tyngden och suckade belåtet. Det är så jag reagerar när jag har läst En Riktigt Bra Bok.
Jag har försökt att få ihop en vettig sammanfattning av handlingen, men det går inte. Den här boken skiljer sig från mängden. Den kallas för spänningsroman och har fått ett pris inom den genren, men det håller jag inte med om för 5 öre. Den är spännande, ja, men det har ingenting att göra med sånt som jag förknippar med ordet spänning: inga poliser eller biljakter, skottlossning eller intriger. Spänningen finns i hur en människa fungerar, tankar och reaktioner, handlingar och dess konsekvenser. ”Kåda” (som faktiskt är en bättre titel än originalets Tiderna skifter ) handlar om rädsla för förändringar som man lämnar en maktlös, rädsla för förluster och att man kan inleda någonting av en anledning och sedan upprätthålla det av en helt annan anledning. Läs den!
”Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. ”Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.
Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.
Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den. Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.