Kategori: Böcker 2018

Årsfinal

”En väktares bekännelser” av Elin Säfström blev 2018 års sista utlästa bok och den slukade jag på 2 dagar. En lättläst ungdomsbok med inslag av fantasy.

Den handlar om Tilda Modigh som är femton år och väktare. Hon ser till att alla rådare, det vill säga tomtar, troll, älvor och annat oknytt, håller sig i schack. Tildas mormor, som lärt upp henne, är på ett uppdrag i Norrland när det börjar hända saker som att skolan blir invaderad av jordvättar som inte är så himla lätta att bli av med och det är bara början …

Jag älskar tanken på att det finns tomtar, troll, älvor och annat oknytt här mitt ibland oss! Det måste helt enkelt finnas mer än vad jag kan se med mina egna ögon. Elin Säfström har fått in ett otroligt flyt i sitt berättande och även om flera av namnen på oknytten är lite väl lika varandra, så fick många av beskrivningarna mig att le brett.

Boknitar

”Den motvilliga resenären” av Jenny Diski. Jag läste inte många sidor innan jag kände att det inte var något för mig. En form av reseberättelse; kompakt text. Tråkig.

”En saga om tidens väsen” av Ruth Ozeki. Det är hemskt att missuppfatta en baksidestext eller tolka in något jag vill att den ska handla om och så visar det sig vara långt ifrån … Aj. Det dräller av hänvisningar till och förklaringar av japanska ord, uttryck och företeelser som gjorde texten svår att komma in i; inget flyt.

Recension

”En sekund är jag evig” av Maria Gustavsdotter. Jag började läsa den här boken innan kraschen och lyckades läsa färdigt den igår, trots ett uppehåll på ett par veckor. Naturligtvis påverkar det upplevelsen av boken och det blir väl inte riktigt samma höga betyg som om jag läst den i ett svep.

Vi får följa 2 kvinnor vars olika liv skiljs åt av 300 år. Annika lever i Lund på 1700-talet när Karl XII var kung och Birgitta lever i nutida Uddevalla. När Birgittas mamma dör blir hon tvungen att åka ned till Lund för att städa ur mammans lägenhet. Där finns även pappans släktforskning som Birgitta har oerhört blandade känslor inför, men hon kan inte låta bli att läsa.

Mitt splittrade läsande påverkar betyget och jag tycker inte att den här är en av Maria Gustavsdotters bästa, men visst är den bra. Hon är skicklig med det historiska, men jag fick ingen riktig känsla för någon av karaktärerna.

Klassiker

”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne och Robert Ingpen med Peter Haber som inläsare. Phileas Fogg är en engelsk gentleman med stort G. Mitt inrutade och rutinspäckade liv hamnar helt i skuggan av hans. Phileas Fogg älskar spel och vadslagning, men inte för möjligheten att vinna utan bara för själva spelandets skull. Det är av den anledningen som han antar vadet att resa jorden runt på 80 dagar. Eftersom han är en Gentleman har han naturligtvis en betjänt vid namn Jean Passepartout som är sprillans nyanställd och som ser fram emot att få anställning hos en man som är slav under sina rutiner och aldrig rör sig utanför sina invanda cirklar. Ha!

Det är en smårolig berättelse med smak av skröna, men med en hel del intressanta historiska fakta, men det allra bästa är inläsaren, Peter Haber. Vilken härlig röst han har! Det är en tydlig skillnad mellan berättande text och dialoger och man vet alltid vem rösten tillhör. Peter Haber har bara gjort en inläsning, i alla fall av vad jag kan se hos Storytel. Det kan finnas många anledningar till det, men jag skulle väldigt gärna lyssna till honom igen.

Är det någon mer som minns Svt:s filmatisering med Jarl Kulle i rollen som Fogg och Janne ”Loffe” Carlsson i rollen som Passepartout. Monica Nordenquist i rollen som mrs Aouda.

Bin

”Binas historia” av Maja Lunde.  En roman med en titel som för tankarna till en faktabok i naturkunskap.

England på 1800-talet. William Savage kämpar med sin självbild. Efter att ha blivit förödmjukad av sin förebild och mentor blir han deprimerad och sängliggande i ett års tid. Hans familj kämpar för att få tillbaka honom till livet och till slut blir en bok om bin det som vänder allt.

USA i nutid, 2007. George är biodlare och hans familj har varit biodlare i många generationer. Sonen Tom vill egentligen inte ta över gården och bli biodlare han också och Georges fru Emma vill helst av allt sälja gården och flytta ned till värmen i Florida. Plötsligt dör det ena bisamhället efter det andra, från en dag till en annan och frågan är om de går att rädda? Vill de rädda gården?

Kina i framtiden, 2098. Tao lever i en värld där bina har dött ut helt och hållet. Hela dagarna arbetar hon med manuell pollinering av fruktträd för att människorna ska få något att äta. Vid en sällsynt ledig dag då Tao, hennes man Kuan och deras son Wei-Wen gör en utflykt händer det något med Wei-Wen. Han blir allvarligt sjuk, men de förstår inte varför och han förs bort till närmaste stora sjukhus i Beijing. Tao ger sig iväg för att få reda på vad som har hänt hennes son.

När jag tagit mig förbi den missledande titeln på boken och läst baksidestexten och sedan började läsa själva boken, så var jag fast. Biodling som sådan handlar George-kapitlen om och jag tycker det är intressant. Tao-kapitlen visar på i hur stor utsträckning dessa små kryps väl och ve påverkar hela jordens befolkning. William-kapitlen handlar mest om en osäker familjefar som hela tiden söker bekräftelse från en dryg jävel till mentor, men hans arbeten med bikupor får så småningom rötter som sträcker sig långt utanför England.

Maja Lunde kan berätta! Hennes karaktärer känns levande och trovärdiga (även om jag inte är överförtjust i den självupptagne William Savage…). Beskrivningarna av framtidens Kina som ödelagt och kärvt är skrämmande och då har de det ändå mycket bättre än vad vi i Europa kommer att få. Beskrivningen av en nutida biodlare i USA känns trovärdig, George lever och andas sin gård, han blöder och svettas sin gård, så när sonen inte vill ta över blir det naturligtvis ett hårt slag. Jag kommer att läsa den här boken igen!

Fladdrigt

”Aldrig en av oss” av Yvonne De Geer. Det är tack vare sin pappa Jakobs utförliga dagboksanteckningar som Yvonne De Geer har lyckats få en bild av hur det var när hon adopterades in i Den Fina Familjen. Tyvärr är, i alla fall de första 100 sidorna, skrivna i korta, fladdriga, minnesbilder varvade med någon utförlig beskrivning av en släkting. Nä, den föll mig inte i smaken.

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. ”Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. ”Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Forcerat

”I ditt kvarter” av Jenny Jacobsson. När jag har läst en makalöst bra bok som ”Kvinnokungen” tar jag ofta en paus på en dag innan jag börjar läsa en annan bok. En mental paus för att kunna smälta utan att glömma. Ett annat knep är att nästa bok bör handla om någonting heeeeelt annat och därför valde jag ”I ditt kvarter” som handlar om våld i relationer, mer specifikt kvinna slår man. Stor text på sidor i pocketstorlek gjorde att det gick fort att läsa upp emot 100 sidor utan att jag fäst mig vid någon av karaktärerna och mest hade känslan av att berättelsen borde ha ett långsammare tempo, inte så forcerat. Dessutom var svenskan dålig och jag blev snabbt ofokuserad och skummade. Nej, den boken tyckte jag inte om.